Yttre och inre attribut

”Det viktigaste i människoskildringen menar alltså jag är konkretion, och en hänsynslös sanningskärlek som paradoxalt nog förenas med inlevelse. Han eller hon skulle kunna vara jag.” Augustsson (s. 69)

Med god kännedom om en karaktärs livsvillkor, historia och potentiella framtid fås en mer levande bild av personan. Den börjar agera på egen hand med en agenda som modifieras efter omständigheterna.

”Du måste skapa tydliga karaktärer. Du ska veta allt om dem: vad de tycker om att göra, deras bakgrundshistoria, hur deras röster låter, om de gillar att läsa eller se på teve och i så fall vad, om de skäms för någon kroppsdel, är stolta över en annan, hur deras ekonomi ser ut, hur de luktar, hur ofta de duschar,, och vad de tycker om att göra när de är för sig själva., vad som händer i deras kroppar när de är hungriga, mätta, trötta.” (Norin, 2011, s. 143).

”Engagemanget hos författaren är det som hos författare av tjocka romaner, som Cervantes, Dickens, Dostojevskij, får personskildringen att växa ut till historier i sig.” (Augustsson, 1989, s. 61-62)

Läsarens bild av karaktärerna etableras så fort de presenteras. Den bilden använder sedan läsaren för att se om det har skett förändringar. Introduktionen av en karaktärs positiva och negativa sidor, känslomässiga reaktioner, rutiner och beteenden är därför en kritisk punkt i berättelsen.

Karaktärer har karaktär

”En händelse kan inte hålla ihop en berättelse. Inte ens en serie av händelser. Det kan bara åstadkommas av de personer som utför handlingarna och av händelser som påverkar personer.” (George, s. 17)

Världen är inte så krånglig enligt deckardrottningen Elizabeth George. Den består av ett antal personer som utför handlingar och som påverkas av händelser. För att konstruera sina karaktärer tvingar hon sig att tänka på följande grundregler (George, s. 17-18):

  1. Verkliga personer har fel och brister.
  2. Människor begår misstag, gör felbedömningar och känner då och då svaghet.
  3. Personer lär sig av det som händer. Det gör även författaren och läsaren som lär sig mer om personerna i en berättelse allteftersom den skrivs / läses.
  4. För att bli intressanta måste personerna ställas mitt i en konflikt. Konflikten får gärna vara specialdesignad för karaktären och sådan att den drabbar så illa som möjligt.

Glada och lyckliga människor är ointressanta. De kan möjligen bli intressanta om det avslöjas att de bakom sin mask är sorgsna och olyckliga (George, s. 19).

Den fiktiva karaktären, ”Personan”, kan till exempel karakteriseras av kön, ålder, utbildning, sexuell läggning, temperament, humör, drömmar, erfarenheter. Hur många möjliga yttre och inre attribut som helst. Rosengren (2011, s.33) föreslår att strukturera egenskaperna i psykologiska (självbild, livslögn, ideologi …), sociala (familj, och yrke, som före detta finansminister) och fysiska (utseende, gester, manér, attribut som ring i örat).

Personer skiljer sig när det gäller sätt att möta världen, något de kanske gör på olika sätt i olika sammanhang, och hur de handskas med motgångar. De har sina egna talanger, medvetna eller omedvetna, som de utvecklar eller inte. De kan brinna för en vision, lida tyst under en svart hemlighet eller vara nära att krossas av en tung förlust. Kanske är de inte ens medvetna om sin egen vision, sin hemlighet eller sin förlust?

Karaktärisera med namn

”Huvudpersonen ska kunna beskrivas i en mening. Läsaren fyller i resten.”
 / Jonathan Franzen

Vad är då en människa? Ett varande? En identitet? Kanske ett namn räcker?

De flesta författare läger ner mycken möda på att hitta rätt namn på sina karaktärer och det av en god anledning eftersom namnet kan säger mycket om deras personlighet. Karaktären blir till exempel man eller kvinna, tills dess något annat sägs. Den får en ålder, en Elsa är till exempel antingen 100 år eller nyfödd, en nationalitet Adi, Manuel, Jonny. Namnet kan också signalera klasstillhörighet (Conny, Sonny, Rutger, Adrian).

Personlighetsanalys av karaktären

Elizabeth George (s. 21) studerar sina romanfigurer via en analys där det ingår både fakta om personen och en personlighetsanalys. Hon menar att ju bättre hon känner dem desto lättare blir det för henne att ge dem en unik röst i berättelsen

De fem personlighetsdrag som hon anser viktigast är

  1. Personens innersta behov – Några motiv som får en karaktär att agera är ytliga som en nyck, ett infall. Andra sitter djupare, kan vara medfödda eller grundade tidigt i barndomen.
  2. Patologiskt beteende – hur beter sig denna person när den är under hård press. När till exempel personens djupaste behov är hotade.
  3. Personens sexualitet, attityd till sex och sexuell historia – denna  egenskap påverkar enligt George mycket av vad en människa gör i livet även om detta inte sägs rent ut, eller ens framgår explicit.
  4. Tidigare omständigheter och personer som har haft stort inflytande.
  5. Önskningar – kan formuleras per scen. Små och stora önskningar som bygger på personens behov och motiv.

Ett annat sätt att lista karaktärens fundamenta görs i Brooks (s. 54-55):

  • Yta och uppvisad personlighet – det som alla andra uppfattar hos karaktären vid en ytlig bekantskap. Ticks, vanor, utseende, är den tilldragande eller frånstötande. Artig eller utmanade och vulgär? Viktigt är att en karaktär inte kan skapas med enbart yta.
  • Bakland – varje karaktär som är viktig för en berättelse har en historia. Visa inte mer än högst 10 % av en karaktärs bakland i berättelsen (Brooks, s. 89). Att det mesta döljs under ytan kallas ofta för isbergsprincipen.
  • Karaktärsutveckling (character arc) – hur och vad karaktären lär sig i berättelsen. Kan de inre demonerna bemästras? Att vara människa innebär att förändras.
  • Inre demoner och konflikter – vad karaktären är rädd för och som hämmar beteende. Exempelvis blyghet, höjdskräck och orimliga krav på sig själv. Erfarenheter?
  • Världsbild och värderingar – karaktärens människosyn och moraliska kompass. Beror av inre konflikter. Hur världen uppfattas kan förändras i berättelsen.
  • Mål och motiv – vad driver karaktären? Vad är värt att satsa på? Målet måste vara kvantifierbart så att läsaren kan förstå om det som händer för huvudpersonen närmare sitt slutmål.
  • Val, handlingar och beteenden – det sammanvägda resultatet av de ovanstående punkterna.

Att meddela läsaren karaktärens fundamenta är inte bara att göra en lista. Är det litteratur och inte beteendepsykologi måste egenskaperna gestaltas i ett sammanhang som driver berättelsen framåt. Visa inte berätta. Show, not tell.

To generate action, it is vital that the character’s long-term goals be tangible rather than abstract. “To be happy” is a general, abstract long-term goal that leads to a vague and meandering story. Instead, goals that create action should be specific. In other words, what does the protagonist of this story believe she needs (goal) to make her happy. (Alderson, s. 7)

Lär känna karaktären med frågor

Författaren kan ställa frågor för att få en tydligare bild av karaktären.

Rosengren (2011, s. 33) väljer att formulera frågebatteriet så här:

  • Vem är jag?
  • Vilka behov har jag?
  • Vilka ambitioner har jag?
  • Vilka problem har jag?

Vedin (2016) formulerar i stället följande fem frågor som stöd för uppbyggnaden / utforskandet av karaktären:

  • Var kommer jag ifrån?
  • Vart är jag på väg?
  • Vad vill jag?
  • Vad/vem vill jag detta med?
  • Varför vill jag det?

En poäng med frågorna är också att du som författare tvingas att tillbringa tid i med den och därmed lära dig så mycket om den så att stereotyper och klicheer kan undvikas.

Bör frågorna delas upp enligt denna mall eller någon annan? Rosengren (2011, s.33) föreslår att strukturera egenskaperna i psykologiska (självbild, livslögn, ideologi …), sociala (familj, och yrke, som före detta finansminister) och fysiska (utseende, gester, manér, attribut som ring i örat). Nja, ger inget mervärde?

Brooks (s. 112-114), Morris (s. 166-170) Holmgren (s. 60), (Seger, s. 48-49) och Tollström (s. 31-32) med flera fyller på med frågor för varje karaktär som är viktiga i berättelsen:

  • Namn, kön, ålder?
  • Utseende? Kroppsspråk? Kroppshållning? Ticks? Viket ansiktuttryck är det vanligaste? Fysiska defekter?
  • Tempo? Temperament? Energi? Attityd till livet? Intelligens? Personlighet (introvert, extrovert)? Envishet?
  • Vad är det mest osannolika med karaktären? Vad särskiljer den från andra? Utmärkande beteenden?
  • Utstrålning, pondus, tar plats (hög status), eller inte.
  • Vad ger karaktären för första intryck? Ändras detta när man lär känna karaktären bättre?
  • Hur uppfattar andra karaktären? Är alla överens om generella beskrivningar som modig, entusiastisk, talangfull, krävande, elak, drömmande, artistisk, praktisk? Vad stör sig andra på?
  • Socialt kompetent och har lätt att prata med andra? Hur agerar den i grupp? Vad stör sig karaktären på hos andra?
  • Hur ser den på sig själv? Styrkor? Svagheter? Självbild? Självförtroende? Självkänsla?
  • Ordförråd? Språklig stil och uttryckssätt? Personliga uttryck?
  • Vilka berättelser berättar den? Hur och varför? Vad läser den? Hur och varför?
  • Önskar den att den skulle varit annorlunda eller någon annan? Yngre, äldre, längre, starkare, smartare, roligare, lyckligare? Visar den upp en fasad som matchar nskningen? Fanns det en tid när den uppfyllde önsningarna?
  • Vad sysselsätter sig och arbetar karaktären med? Yrke? Tycker den att den passar för för det den gör? Definieras den av vad den gör? Fokuserad? Är det en njutning eller en plåga?
  • Vad älskar karaktären mest av allt? Vad blir den glad av? Preferenser?
  • Hur, när och varför slår karaktären på stort?
  • Vad drömmer karaktären om? Barndomsdröm? Är det något som berättas för någon eller några? Dagdrömmer karaktären?
  • Vad är den dålig på och misslyckas ofta med? Bryr den sig?
  • Vad har karaktären för stöd och hjälp? Vänner? Färdigheter? Kunskaper? Egenskaper? Personlighetsdrag? Materiella tillgångar?
  • Vad hatar karaktären mest av allt? Vad blir den ledsen av?
  • Vad är den mest missnöjd med i sitt liv just nu? Finns det en revasch att ta på någon eller något? Långsint?
  • Vad är karaktären rädd för? Vad är den värsta mardrömmen?
  • Starka minnen? Vem skulle karaktären helst vilja träffa igen från det förflutna?
  • Har den en hemlighet? Vem eller vilka känner till den? Vad är det värsta den gjort under sitt liv? Tror den att andra vet om hemligheten? Vilka i så fall?
  • Vad ångrar den? Finns det ett tidigare val som borde gjorts annorlunda?
  • Finns det något som håller karaktären tillbaka? Som hindrar den från att utvecklas? Situationer som undviks?
  • Hur reagerar den under tryck? Orädd? Passiv? Flyktbenägen? Kommer den reaktionen att förändras?
  • Vad är karaktärens största utmaningar? Hur kommer karaktären att utvecklas? Växa eller kollapsa?
  • Social bakgrund? Klass?
  • Relationer? Livspartner? Barn? Föräldrar? Familj? Familjeband?
  • Vem är den bästa vännen? Vilka är de bästa vännerna? Typ av vänner? Skulle någon eller några av dem komma på karaktärens begravning?
  • Tidigare förälskelser? Har den en hjärtesorg som den inte kommit över?
  • Sexualitet?
  • Smeknamn?
  • Var bor karaktären just nu? Är den nöjd med det? Hur länge har den bott där?
  • Vilka platser var / är viktiga? Har karaktären sett sig om i världen?
  • Har den saker eller platser som den är värnar om? Någon speciall sak?
  • Världsbild? Moralisk kompass?
  • Politiska åsikter? Starka och uttalade?
  • Vad tror den på? En Gud? Religiös?
  • Vilken typ av humor? Favoristskämt?
  • Ljuger karaktären?

Fotomontaget

”Fotomontaget” är en metodik för att undvika att alla karaktärer är genomskinliga kopior av författaren är fotomontaget. Metodiken består av två steg

  1. Skriv ner en ”bild” av personan / karaktären. Bilden ska tydligt måla upp personans fysiska och mentala attribut som den uppfattas av författaren.
  2. Samla ihop alla de beskrivningar och referenser av karaktären som finns i texten och skriv ner motsvarande ”bild” utifrån vad som hittats.

Beroende på var i skrivprocessen montaget görs kan författaren börja med antingen steg 1 eller 2, följt av det andra steget, 2 eller 1. Poängen är att författaren dels tvingas ta ställning till hur karaktären verkligen ser ut och beter sig, dels får syn på vad läsaren får veta. En författare som noga gjort sig en ”bild” av sin karaktär genom att konstruera en utförlig persona bör inte ha något problem med steg 1. I annat fall kommer författaren att uppfatta sin karaktär som en dimma, en siluett utan detaljer. Det i sin tur leder troligen till motstridiga beskrivningar av karaktären i texten. Allt det som beskrivs under steg 1 inte behöver skrivas ut i texten men detaljerna kan ge upphov till associationer som kan spåras i steg 2. Att känna sin karaktär väl ger paradoxalt nog författaren bättre säkerhet och manöverutrymme att låta karaktären leva sitt eget liv.

Mycket av vad vi sagt om karaktärer gäller även för miljöer, relationer, händelser och de andra berättelsekomponenterna. Även miljöer kan bli för genomskinliga så att läsaren vandrar runt i en grå dimma, helt utan konturer, detaljer, färger och lukter.

Karaktärernas roller

Några tips till författaren angående skurken. Med en spegling i ont och gott kan samma resonemang tillämpas på hjälten eller hjältinnan.

Det första tipset är att ge skurken (antagonisten) vänner och medhjälpare som kan illustrera och utveckla skurkens karaktär i berättelsen (Morris, s. 99). Att ge vettvillingen även goda sidor gör världen mindre svartvit och mer spännande. En annan tanke är att när det goda slår över skapas de värsta skurkarna (Morris, s. 99). Ett andra tips är att antagonisten måste ha ett personligt mål som inte bara innebär att ställa till det för protagonisten. Målet måste vara personligt underbyggt på samma sätt som protagonistens mål.

För att antagonisten ska spela en tydlig roll, matcha protagonisten och skapa så mycket spänning som möjligt måste den ständigt kännas närvarande. Det enklaste sättet att åstadkomma detta är att antagonisten och protagonisten följs år. Om detta inte är möjligt kan antagonisten lämna spår eller visa via symptom att den är aktiv och hela tiden ett hot. Kanske lämnar den en död kropp lite här och där? En del motståndare är abstrakta. Om skurken är något sådant som ”systemet” eller ”samhället” så måste det finnas karaktärer som förkroppsligar den abstrakta motståndaren (Morris, s. 99).

Ett sista tips är att skurkens drivkrafter, likaväl som hjältens, bör beskrivas tydligt (Morris, s. 99). Även om det går att tänka sig slumpvis ondska utan anledning är det ett säkrare kort att göra skurken mänsklig och skurkaktig av mänskliga anledningar, som hämndbegär, girighet, svartsjuka eller avundsjuka.

Sidekick

Utöver protagonisten och antagonsiten finns ofta en tredje typisk figur, ”sidekicken”, som kan vara clownen i berättelsen och som ställer till med problem för hjälten. Ibland som ett dåligt samvete, ibland som en god kamrat, men alltid med en roll som är av betydelse i berättelsen.

Enligt Weiland (s. 243) kräver alla berättelser en sidekick, som Weiland kalla ”impact character”. Det är en karaktär som fungerar som en katalysator för huvudpersonens förändring.

The impact character is the one who enables, empowers, or sometimes just plain forces another character(s) to change (Weiland, s. 243)

Ett sätt att se på sidekicken är som en förändringsagent för huvudpersonens inre förändring, medan antagonisten representerar det yttre dilemmat.

Om huvudpersonen är odräglig och dryg, som Sherlock Holmes, kan författaren ta till ett annat trick och använda sig av en berättare i form av en sympatisk sidekick som Dr Watson.

The impact character is the pivota around which your changing character’s arc turns. A character can’t change without something that impacts him by consistently and convincingly conflicting with his belief in the lie. When planning your character arc, put the impact character at the top of your tofo list – and watch that arc happen practically on its own! (Weiland, s. 245).

Weiland (2013, s. 54-55) föreslår också två karaktärer till som kan vara viktiga. Den ena är en person som huvudrollsinnehavaren förälskar sig i och den andra är den respekterade mentorn med kloka tips som eventuellt fäljs.

Biroller

Författaren kan ha god nytta av att tillsätta ett antal bifigurer som kan lyfta berättelsen och komplettera de andra karaktärerna. Det kanske behövs någon som käftar emot, eller någon som har sett vad som egentligen hände. En viktig regel är att varje sidokaraktär ska tillföra berättelsen något, åtminstone miljökänsla eller som en illustration av temat.

Birollsinnehavarna kan gärna vara komplexa, egensinniga, envisa, ilskna, egotrippade oförutsägbara karaktärer som kämpar med sina egna konflikter. En stark biroll kan till och med ta över hela berättelsen, vilket kanske inte var författarens tanke från början.

Är sidokaraktären mindre viktig kan den beskrivas, snarare än visas upp, i.e show, not tell gäller inte, för att hålla berättelsen igång och av utrymmesskäl.

Symboliska karaktärer

En symbolisk karaktär är endimensionell. Den personifierar bara en enda karaktärsegenskap, till exempel kärlek (Afrodite), visdom (Atena), rättvisa eller krig (Mars) (Seger, s. 175).

Joharifältet

Ännu ett alternativ för att lära känna en karaktär är att utgå från Joharifältet:

 

Vad jag vet om
mig själv
 
Vad jag inte vet om
mig själv
 
Vad andra vet om
mig
 
Öppna fältet Blinda fältet
Vad andra inte vet om
mig
 
Fasaden Okända fältet

Figur  Joharifältet där en karaktärs kunskaper om sig själv matchas mot vad andra vet.

Vad författaren direkt skriver ut i texten och vad vi direkt kan lista ut från den bygger det öppna fältet. Läsaren kan också få ta del av vad karaktären vet om sig själv och vad ingen annan vet, till exempel om berättelsen berättas i första person. Är författaren tydlig med detta blir fasaden mer sann.

Det okända fältet, längst ner till höger, ger författaren möjligheter till vändpunkter i berättelsen. Hemligheter som inte läsaren eller de andra karaktärerna i berättelsen känner till kan dramatiskt ändra förutsättningarna.

Även det blinda fältet, alltså det karaktären inte känner till om sig själv men andra vet, är användbart. Att fylla ut det blinda fältet är ett typiskt sätt för en karaktär i en berättelse att utvecklas. Är till exempel karaktären lyhörd kan den snappa upp vad andra vet.

En fallgrop är att alla karaktärer blir varianter av författaren. För att undvika den underlättar det om författaren väl känner sig själv och sitt språk.

Om du möter den karaktär du för tillfället beskriver över en kopp kaffe. Vad skulle ni säga till varandra?

Hur används baklandet?

Med svaren på alla frågorna runt karaktärer byggs ett bakland upp. Det gäller att använda det på ett medvetet sätt och med måtta. För mycket bakland dränker själva berättelsen och i den andra ytterligheten blir karaktärerna genomskinliga. (Morris, s. 79)

Läsaren behöver inte få veta allt på en gång. Pytsa ut karaktärsdragen när det behövs, allt eftersom (Morris, s. 80). Karaktärer kan visa olika sidor av sig själva i olika sociala sammanhang och i olika situationer Författaren vet förstås det mesta om karaktärerna och kan enkelt berätta det. Men, låt i stället karaktärerna visa upp sig och tala för sig själva, i.e. show, not tell (Morris, s. 80).

 Unika karaktärer

En viktig fråga som författaren noga måste tänka igenom är vad det är som skiljer karaktärerna åt (Morris, s. 80)? Vad gör dem unika? Personan för karaktären kan utredas av författaren i förväg, som ett sätt att lära känna den fiktiva karaktären (Vedin, 2015), eller så kan den skapa sig själv allt eftersom författaren gräver fram berättelsen. Stephen King säger sig arbeta enligt den senare principen och jämför skrivandet med att upptäcka och gräva fram ett skelett (King, 2001, s. 145, 169). Författaren gräver försiktigt och blir ständigt överraskad när del för del av berättelsen och karaktärerna framträder.

Komplexa karaktärer

Kunskaper om människor, psykologi, sociala relationer är nödvändiga för att kunna skapa levande figurer. En del av detta gå att läsa sig till men framför allt har författaren ett eget liv och egna relationer som går att ösa ur. Människor är inte enkla. Ingen beter sig som ett medelvärde. Alla är rationella men på ytterst osäker grund.

”Det är viktigt att minnas att ingen är ”skurk” eller ”bästa vän” eller ”hora med hjärta av guld” i det verkliga livet” (King, 2001, s. 169).

”When writing a novel a writer should create living people; people not characters. A character is a caricature … Prose is architecture, not interior decoration, and the Baroque is over. For a writer to put his own intellectual musings, which he might sell for a low price as essays, into the mouths of artificially constructed characters which are remunerative when issued as people in a novel is good economics, perhaps, but does not make literature. People in a novel, not skillfully constructed characters, must be projected from the writer’s experience, from his knowledge, from his head, from his heart and from all there is in him. If he ever has luck as well as seriousness and gets them out entire they will have more than one dimension and they will last a long time.” (Hemingway in Phillips, 1984, s. 71-72).

”Precis som en lögn är bäst när den är alldeles intill sanningen, så blir våra fiktiva karaktärer som bäst när de är lika riktiga människor.” (Rosengren, 2011, s. 42).

Ett sätt att få karaktären att växa naturligt under skrivandet av en roman är följande tips. Skriv ner en beskrivning av karaktären på en lapp och ha den alltid med dig. Titta på den då och då när romanen revideras. Allt eftersom växer beskrivningen och blir till en personlighet som färgar texten under editeringen. Börja med huvudpersonen och upprepa sedan proceduren för alla karaktärer i romanen.

Läsare kan fylla i det som fattas om de ges rätt ledtrådar. Att helt utelämna ledtrådarna gör inte karaktärena hemliga och intressanta. I stället blir de så ofullständiga att läsarna inte ids eller ens kan fylla i det som behövs för att hålla intrigen vid liv.

Readers won’t fill them unless thay are provoked to (Morris, s. 32).

En karaktär som spelar roll i berättelsen vill saker, behöver saker, tycker saker. Den har problem, är orolig för framtiden, har krav att uppfylla och en historia, precis som alla människor. Den är unik och det är upp till författaren att visa på vilket sätt.

Good fiction is filled with people who are unusual (Morris, s. 35)

Karaktärer som känns verkliga har också rutiner, job att gå till, tider att passa, hobbies och livsprojekt de jobbar på.

Med en integrerad, konsekvent gestaltning av de tre lagren, yta, bakgrund och handling, kan författaren systematiskt bygga en komplex trovärdig karaktär (Brooks, s. 63-74). Karaktärer som känns verkliga har också rutiner, jobb att gå till, tider att passa, hobbies och livsprojekt de jobbar på.

Om läsaren sympatiserar med karaktären, känner igen sig, vill dela med och motgångar med den har författaren fått en grund att bygga vidare på. Kanske för att ge läsaren en chock genom att brutalt massakrera karaktären? Var går gränsen för att beröra läsare? Vilka outtalade regler finns det för hur en författare får behandla sina karaktärer (och läsaren)? (se mer om karaktärens koppling till dramat i avsnittet om dramatiken). När det gäller huvudkaraktären får den hellre märkas och ställa till problem än vara passiv. Passiviteten ska ha en anledning och vara medvetet vald (Morris, s. 81). Empati är ett exempel på att vi är sociala. Karaktärer är sociala och ingår i relationer. Typen av relationer en karaktär har och med vilka andra karaktärer säger mycket. Hur beror de på karaktärens andra egenskaper? Hur utvecklas relationerna när karaktären utvecklas? Lite mer om relationer finns i avsnittet ”Relationer”.

Vi har gåvan att kunna sätta oss in i hur andra personer känner sig och reagerar på en viss situation vilket underlättar för författaren eftersom allting inte behöver skrivas ut. Å andra sidan kräver läsaren att karaktärens beteende ska gå att förstå. Komplexa karaktärer, men inte obegripliga. Komplexa karaktärer (och verkliga personer) utvecklas under berättelsens gång vilket innebär att de kanske inte längre reagerar på samma sätt om en viss situation upprepas.

”Utvecklingen hos karaktärer skapar trovärdighet eftersom vi förväntar oss att en person, fiktiv eller verklig, som har känslomässigt starka upplevelser ska påverkas av dem. … Vad du än tänker utsätta din karaktär för måste du fundera över vilka konsekvenser det får för karaktären. (Rosengren, 2011, s. 49).

Djupa karaktärer

Komplexiteten hos en karaktär handlar om oförutsägbarhet, om att han eller hon kan se på det som händer från flera olika perspektiv och kan anpassa sig efter vad som händer. Djupet, därmot, är ett mått på det inre djup som karaktären har. En desperat individ, ständigt mobbad, utan pappa och mamma, med ständiga självmordtankar kan var djup när orsakerna ska redas ut och rättas till, men den personen kan ändå ha en låg komplexitet så att läsaren lätt förstår handlingar och beteenden.

Gå till dig själv och leta efter det du ogillar, hatar och fruktar. Vem eller vilka har skadat dig? Hur påverkar dessa svarta hål hos dig hur du mår, vad du beslutar och vad du gör? Hur skulle det kännas att få lägga det du ogillar till handlingarna som oväsentligt, att kunna skratta åt det du hatar och det du fruktar? Att få hämnas fullt ut, så det verkligen känns, på den som skadat dig?

An understanding of the resentment-resistance-revenge dynamic is a valid model upon which to base your character’s decision and actions (Brooks, s. 83)

En intelligent person kan ha både djup och komplexitet, mer reaktiva personer är troligen djup snarare än extremt komplexa.

En lista att fundera runt, anpassad från Tollström (s. 40-42):

  • Trauman, hemligheter eller tidigare erfarenheter som stör?
  • Yttre skräckupplevelser som personen är rädd för?
  • Inre demoner?
  • Personlighetsdrag, till exempel obeslutsamhet, som påverkar hur personen beter sig och uppfattas?
  • Intelligens?
  • Värderingar och moralisk kompass?
  • Stressbeteende?
  • Självrannsakande, resonerande personlighet?
  • Roller som döljer djup, eller som simulerar det?
  • Motstridiga inre krafter?

Mål och drivkrafter

Intrigen drivs på av yttre händelser som huvudpersonen inte kan påverka men den beror också av inre drivkrafter och de mål som personen sätter upp, medvetet eller omedvetet, frivilligt eller tvångsmässigt. Alla har mål och drivkrafter, som att söka mening i sina liv, vad kännetecknar karaktärerna i en viss roman?

Inre drivkrafter är inte alltid rationella och utstuderat planerade utan kan komma från känslor som rädsla, panik, vrede, frustration, lust, avund, eller hämndlystnad och visa sig i beteenden som högmod och girighet. Kanske även som lättja så är alla dödssynderna listade?

Några frågor på det, anpassade från Tollström (s. 43):

  • Bygger karaktärens mål på en livslögn eller är de sanna? Utvecklas målen från falska till sanna under berättelsen?
  • Vilka är de yttre och inre drivkrafterna som påverkar romanfiguren i berättelsen? Hur förändras de?
  • Motverkar de olika drivkrafterna varandra?
  • Vad har figuren för behov, drifter, drömmar och önskningar? Hur förändras de?
  • Ser den möjligheter eller problem? Riskbenägen eller försiktig?
Annonser