Varje karaktär fyller en funktion

”Characters in a story rings true because they have a role to play in fulfilling a story’s promise. When a story’s character embody dramatic truths, those characters feel compelled to resolve issues of human need. Drama is an anticipation of an outcome. A character who embodies a dramatic truth suggests a story’s audience a character’s purpose.” (Johnson, 2015, s. 27)

”You can test whether characters have an effect by either removing them or replacing them with a different character.” (Johnson, 2015, s. 97)

En berättelse kräver både handling om (plot) och karaktärer som berör. Det ord som förenar dessa krav är konflikt (Brooks, s. 56). Konflikten alstrar spänning, disharmoni, osämja, gräl, strid, slitningar, motstånd, uppförsbacke, eller brant nerförsbacke, och gestaltas genom att karaktärer upplever den vilket lyfter fram berättelsens tema och blåser liv i ordflödet. Hjälten och skurken har sina personligheter som när de drabbar samman i berättelsen skapar dramatik. För att engagera läsaren bör både de drivande konflikterna och hur huvudpersonerna drabbas av dem presenteras redan under de första två sidorna (Bell, 2011, s. 175)

Karaktärerna agerar i konflikten och fyller därmed olika funktioner i berättelsen, kanske som bäste vän eller fiende till huvudpersonen. Även den mest neutrala biperson måste ha en uppgift och tillföra något till berättelsen. Varför är den annars med och genererar text? Varje karaktär och karaktärsdrag som inte motiveras av berättelsen riskerar att skicka ut läsaren på sidospår och i värsta fall att bryta överenskommelsen mellan författare och läsare.

”En karaktär existerar enbart för sin funktion i berättelsen. Vi skapar den för att ingå i en berättelse, för att hjälpa oss att gestalta en ide, en story, vilken den än är. … Om en karaktär inte har någon funktion i berättelsen ska den inte vara med.” (Rosengren, 2011, s. 29, 31).

Även om författaren vet vilka drivkrafter en karaktär har för sitt handlande är det inte säkert att läsaren behöver få veta det. I alla fall inte som en direkt förklaring. Svaret på frågorna om ”Varför?” kan gärna framgå indirekt ur handlingen och förklaringen skapas av läsaren. Dessutom är alla intressanta karaktärer så komplexa att enkla samband av typen en enda orsak och verkan är ointressanta. Det enkla konstaterandet att ”hans barndom var bedrövlig så han blev en brottsling” tar effektivt död på mängder av intressanta mellanlägen och alternativa kopplingar.

”Läsaren är observant och förväntar sig att det du påstår är av värde.” (Rosengren, 2011, s. 29, 38).

Karaktärerna ges liv när de agerar och gestaltas i handling. De och vi är vad vi gör, och vi gör det vi vill göra, om inget hindrar oss. När karaktären väl är utvecklad kommer den att agera självständigt och kanske till och med överraska författaren. (Rosengren, 2011, s. 31). Ett grundläggande mänskligt sätt att agera i ett socialt sammanhang är att kommunicera. Följaktligen är dialogen också ett viktigt sätt att gestalta karaktärer och ett sätt att ge bifigurer ett existensberättigande.

 

Annonser