Varför? Vad händer? Var? När? Hur? Vem handlar det om?

”It’s vital that you communicate early in your script that something at stake in the story is in need of a resolution. Without this a story’s audience has no sense of the why of the story. Why they should be interested in it. What it’s about. Why the story’s characters are acting in a particular way. What the events of the story mean. That there will be some kind of dramatic reward if a reader/writer invests the time to continue with the story.” (Johnson, 2015, s. 128).

Den första och viktigaste frågan för en berättelse är ”Varför?”. Vad är premissen, tesen, sensmoralen, påståendet, uppmaningen, meningen, undertexten? Vad har just denna berättelse för berättigande? Finns det en mening eller tes, ett budskap, motiv, eller en konflikt i centrum för berättelsen som är viktig nog för att berättelsen ska vara värd att skrivas?

”Budskap eller tes är avsändarens intention, avsikt eller mottagarens uppfattning om den innersta meningen med berättelsen. Synonymer för budskap är till exempel tes, premiss, sensmoral, påstående eller uppmaning.” (Pusztai, s. 35)

Till stor del blir analysen av berättelsens värde alltid en subjektiv bedömning för det är alltid en tolkning att analysera en roman som en annan person skrivit. Romanen analyseras oftast som om den vore oberoende av den verklighet den är en del av. Det förenklar förstås analysen men riskerar att tappa en del av författarens intentioner samtidigt som den färgas av läsarens verklighet. Analysen av en roman från 1700-talet utifrån ett perspektiv från 2010-talet skulle med säkerhet överraska författaren. Kontexten, omgivningen och förutsättningarna för författare och läsare spelar roll för tolkningen.

Vad händer och hur?

“Story – an arrangement of words images and sounds that promise to take an audience on a purposeful, dramatic journey” (Johnson).

Theme – a subject or topic of discourse or of artistic representation (Websters dictionary)

Theme – a broad idea or a message conveyed by work done in a visual experience, such as a performance, a painting, or a motion picture. This message is usually about life, society or human nature. Themes are the fundamental and often universal ideas explored in a work (Wikipedia).

En berättelse (narrativ, story) lovar oss ett äventyr. Den kan beskrivas i en fabula (storyline) med händelser i en rak tidsföljd och utan att blanda in karaktärsbeskrivningar och andra detaljer. Handlingen (Handlingen om) är vad som händer i berättelsen och dess intrig (plot) är hur författaren organiserar de olika händelser som sker under berättelsen.

I en dramatisk handling ingår att hålla läsaren på sträckbänken genom att lägga hinder i vägen för att målen ska nås. Frågor väcks om företaget överhuvud taget kommer att lyckas.

Den typiska dramaturgiska modellen som hindrar hjälten ända fram till slutet startar med ett anslag där huvudkonflikten visar sig, gärna så tydligt som möjligt, framåtrörelsen inleds. (Dramaturgisk modell, Wikipedia) (Pusztai, s. 46-48). Därefter kommer en presentation av mer fakta i målet och om karaktärerna innan upptrappningen mot ett klimax drar igång. Efter klimax råder lugnet efter stormen i sorg eller glädje innan en eventuell avslutande överraskning.

”För att en berättelse ska stanna kvar i minnet också sedan läsaren fått reda på hur det fick, för att den ska upplevas som mänskligt sann, måste dess upplösning på en gång stå i samklang med berättelsens upptakt och vara oväntad.” (Augustsson, s. 83)

Tre vanliga brister i upplösningen är

  • Inkonsekvens i människoskildringen, något av personernas grundkaraktär ska finnas kvar trots att de utvecklats under berättelsens gång.
  • Bristande målmedvetenhet, A->B->C. ”Visas ett gevär i första akten ska det avlossas innan pjäsen är slut” /Tjechov
  • Bristande uthållighet, författaren nöjer sig med det självklara, enkla slutet. Två varianter är slut där antingen allt ordnar sig eller alternativt att allt kraschar totalt. Det är inte nödvändigt att alla problem löser sig i slutet.

En bra konfliktupplösning ”är både konsekvent och överraskande: den vidgar vår insikt om en människa som vi redan känner. Den vidgar vår insikt om vad det inebär att vara människa.” (Augustsson, s. 85).

Var?

Var något sker kan spela stor roll för berättelsen. Om en man skäller på en kvinna i köket eller på en teaterscen, till exempel.

Aktiviteter är inte bara begränsade av plats, utan också av tid som bidrar till tolkningen av var.

Kanske den viktigaste omgivningen av alla är den sociala som också är kulturellt specifik.

Kunskaper om kontexten begränsar den mängd text som måste skrivas för att kommunicera ett händelseförlopp och dess förutsättningar och konsekvenser.

När?

Nearly all narratives have a forward-moving direction, with ’and then and then and then’ logic dominating the narration. This quality dominates most narrative even when the writer employs a hypotactic style. (Hypotaxis makes use of subordination, dependent clauses and connectives suggesting consequence, whereas parataxis employs sequences with simple conjunctions and lose implicit connections.) (Keen, s. 99)

Utan tid ingen berättelse.

En berättelse utspelar sig över tid och för att förstå vad som händer i nu-planet måste läsaren känna till historien. Vad som händer just nu kan i sin tur ändra hur vi uppfattar historien. Den ses i ett nytt ljus. Historien och nu-planet ger också läsaren information om vad som kommer att hända och vad som skulle kunna hända vilket ger författaren möjligheter att bygga upp spänning och överraska läsaren.

En jämförelse är hur en ton i en melodi bygger melodin tillsammans med det som redan spelats och skapar förväntningar för nästa ton och melodin som helhet (Carr, s. 23). Ett annat exempel som Carr ger (s. 32) är hur vi berättar om en tennisserve. Ett alternativ är ”Jag kastar upp bollen med vänster hand och slår till den med racketen i höger”. Ett annat och mer korrekt sätt tar hänsyn till att de olika rörelser som ingår är oberoende men ändå tillsammans formar en helhet; ”Jag gör en rörelse med vänster arm som slungar upp bollen i luften”, ”Jag tar i så pass att bollen har sin högsta punkt där min racket kan slå till den”, ”Racketen svingas bakåt uppåt i en mjuk rörelse”. Och så vidare. Otroligt nog blir det en serve av alla separata insatser. Delarna bildar en helhet, en serve. Serven kräver vissa beteenden av delarna som måste anpassas till de mindre misstag som hela tiden sker. Varje skeende i serven anpassar sig efter hur de föregående har utförts och efter vad det önskade resultatet är. Det är oerhört svårt att träna en del av en serve.

På motsvarande sätt beror nu-planet av vad som hänt och våra medvetna och omedvetna avsikter. Vi har ingen mental bild av allt som händer och har hänt oss och vart vi är på väg även om vi ibland funderar över det, i form av en berättelse.

Författarens bollar med tid för att skapa spänning och andra effkter. Timing spelar roll.

I use the narrowing term ’timing’. Timing is a matter of the fiction writer’s craft, like the timing of a stand-up comedian. Repeating details, dwelling on some events to the exclusion or redusction of others, employing story-stopping descriptions or leaping over events with gaps, modulating the pace of narration with scenes and summary; these are the techniques of timing as employed by storytellers, filmmakers, and novellists. (Keen, s. 91)

Litteraturvetaren Safranski (2015) pekar på det fantastiska med att vi genom språket och litteraturen kan leka med tiden.

Tiden är det stoff vi är gjorda av. Inte bara så att allt har sin tid också så att alla har sin tid, sin egentid. Vi upplever tiden som försvinnandets furie vad gäller både yttre händelser och inre förlopp. Vi står under tidens herravälde och lider av det. Men det är inte allt. Det underbara är nämligen att vi också kan leka med den, som om vi vore herrar över den. (Safranski, s. 148)

Så fort vi använder oss av språket skapas minst en ny värld av tid. Vi har både den tid vi fysiskt lever i och den tid vi kommunicerar om.

Med språket och sedan skriften öppnas en väldig värld av betydelser, bortom den gemensamma närvarons fysikaliska värld. (Safranski, s. 148)

Vi får till gång till ett oändligt antal världar med olika tider, tidsskift och tiksskikt. Är det en virtuell utvidgning av verkligheten, eller är den lika verklig som den tid (de tider) vi upplever i den fysiska verkligheten?

Att berätta något visar sig vara en grundläggande befrielsehandling eftersom man då kan leka med tiden, som man annars är underställt (Safranski, s. 149).Orsak och verkan kopplar till berättelsens tid

Ett synsätt på skillnaden mellan fabel och intrig är att fabeln, som vi i denna text oftast benämner med fabulan, ordnar händelser efter tid (orsak och verkan) och att intrigen tillför orsak och verkan (Rimmon-Kenan, s. 7).

Vem handlar det om?

“There may be action without ‘characters’, but no characters without action”
/ Barthes

En roman handlar om karaktärer som läsaren tycker det är intressant att följa. Karaktärerna ställs inför problem som de ger sig på. Även problemen måste vara intressanta om läsaren ska vilja följa med på resan.

Antal karaktärer kan varieras från ryska tegelstenar med massvis av människor, ofta med flera olika namn, till den ensamme vandrarens spekulationer och funderingar där det bara är finns en enda karaktär att följa. Ofta är den karaktären starkt kopplad till författaren.

Även typen av karaktär kan varieras. Vanligast är mänskliga karaktärer men berättelser har skrivits om många andra typer.

Mumintrollen (vad det nu är), Frödings snigel, ET, bilen Dumbo, R2D2, Shrek, drakar, Frankensteins monster och Musse Pigg. Allt eftersom dator blir mer kompetenta kommer vi att se fler datorbaserade karaktärer i berättelser, som ”kvinnan” i ”Ex machina”, Terminator eller Rachael i ”Blade runner”.

Annonser