Varför beskriva i en roman?

Själva essensen i författandet är att en författare måste välja ut och sedan beskriva det som valts ut för att beröra läsaren. Allt kan omöjligt beskrivas. Urvalet visar sig i textens detaljer och skrivprocessen avslutas i läsarens fantasi. Där kan berättelsen utnyttja de bilder som läsaren redan har och de känslor och upplevelser som är kopplade med dessa.

Varje beskrivning måste ha en funktion i berättelsen. Det är en del av överenskommelsen med läsaren. En trovärdighetsfråga. Börjar läsaren tvivla på att författaren alls tänker berätta något i en text så riskerar texten att flyta omkring utan mål och mening. Den reduceras till en ostrukturerad samling satser och bilder. Lägger den inte till något till handlingen kan man med fog fråga sig varför läsaren ska bry sig. Om den å andra sidan lägger till det som behövs finns det ingen anledning att lägga till något mer.

”Tänker jag längre kommer jag på mer, men det behövs inte mer. Det är ju inte precis Taj Mahal vi ska besöka, och jag försöker inte sälja stället till dig. Glöm inte heller att det är handlingen som gäller, inte omgivningarna. Alltid handlingen i första hand.” (King, 2001, s. 156)

Det svåra är att välja ut rätt detaljer för att ge läsaren avsedd upplevelse av närvaro och deltagande men samtidigt inte ge för mycket detaljer så att läsaren drunknar och tröttnar. För mycket detaljer är absolut ingen fördel.

”Ihåliga beskrivningar utelämnar läsaren åt känslor av närsynthet och förvirring. Alltför ingående beskrivningar begraver honom eller henne i detaljer och bilder.” (King, 2001, s. 154).

Att bara antyda miljön som att ”stigen öppnade sig mot sommarstranden” säger för många mer på ett djupare plan och berör mer än att skriva ut varje detalj ”en varm dag på en solig sommarstrand med vit sand och kluckande vågor …”. Läsare som rycks med fyller ut med sina personliga detaljer, med sin egna vision för de perfekta sommarstranden.

”För mig är en bra beskrivning detsamma som att ange ett par, väl valda detaljer som får stå för helheten. I de flesta fall är dessa detaljer de första du kommer att tänka på.” (King, 2001, s. 155).

Valen kan beröra på olika sätt

Med en väl genomförd beskrivning dras läsaren in i berättelsen och den ges liv. Bondeson (2011, s. 34) listar möjligheterna. Beskrivningen kan:

  • Skapa [S]tämning och bilder hos läsaren.
  • Ge [N]ärvaro, läsaren befinner sig på platsen, identifierar sig med någon som ser platsen,
  • Presentera [K]araktärer så att läsaren kan sätta sig in i deras situation och i deras [R]elationer.
  • Tjäna som metafor för [T]emat i berättelsen

Beskrivningen/miljön kan också vara en del av [H]andlingen, som när blixten slår ner som på beställning, eller skrotbilen som riskerar att stanna vilket ögonblick som helst.

Möjligheterna [S], [N], [K], [R], [T] och [H] kan hjälpa oss att karakterisera betydelsen och funktionen av alla eller delar av beskrivningarna i en scen.

Extra intressant blir det om beskrivningen kopplas till uppbyggnaden av identitet och komplexitet hos huvudperson och berättare. Men det finns som synes i listan ovan många andra motiv för en beskrivning. Kopplar den till exempel till dramat som utspelas i berättelsen så att dramat berör mer? Faserna i dramat, från introduktion till klimax, kan kräva olika typer av beskrivningar. Mer utförliga i början av ett drama och sedan allt mer fokuserade och tempofyllda när berättelsen närmar sig klimax. Ett exempel där beskrivningen kopplar till handlingen är ovädret som kulminerar när Kristus dör på Golgata. Ett annat exempel är beskrivningar av tunnelseende. Det är en typisk reaktion på stress som kan illustreras genom att annars oväsentliga detaljer förstoras upp till skräckinjagande proportioner.

Val som berör

Här följer vi Tollström (2017) som strukturerar sin skrivhandbok efter de olika sätt som författaren har att beröra läsaren. Det går att beröra via:

  • Igenkänning – läsare känner igen sig.
  • Närhet – läsaren är en del av det som händer.
  • Frustration – läsare vet och förstår, men inte huvudpersonen som gör allt fel eller inte förstår hur pusselbitarna passar ihop.
  • Karaktärer – identifikation, inre konflikter, ärlighet.
  • Relationer – känslor, tillhörighet, kärlek, sex, feelgood, skilsmässa
  • Gestaltning – stämning, (bekanta ) miljöer, detaljer, ordval, se detta kapitel.
  • Dialoger – karaktärer som kommunicerar.
  • Dramatik – handling om, intrig.
  • Handling av – aktion och reaktion.
  • Estetik – vackert språk.
  • Spänning – spännande handling, drama.
  • Idéer – feelgood, budskap eller tema som berör.
  • Humor – igenkänning, förväntningar som kullkastas, besatthet, desperation, utflippning, nya infallsvinklar, udda namn, reflektioner över vardagliga fenomen, kontraster.

Vi kommer att diskutera dessa punkter mer i detalj så småningom i denna skrivhandbok men Tollströms lista ger en bra sammanfattning utifrån perspektivet att författaren måste göra val för att beröra sina läsare

Vanliga fel

Enligt Bondeson (2011) är det vanligaste felet hos blivande författare att de skriver för lite miljö. De utnyttjar inte sina verktyg fullt ut och beskriver till exempel inte karaktärer genom att koppla dem till miljöbeskrivningar.

Maj på Malö, vackra Maj,
dig vill alla böljor smeka,
när du kommer i din eka
och förtöjer den på svaj.

“En miljö som är genomtänkt och utnyttjad till det yttersta är inte bara en del av romanens karaktär, den kan också ge oss nyckeln till handlingen.”(George, s. 30)

Ett annat vanligt problem är att författare inte orkar arbeta igenom sitt manus och att gestaltning saknas eller är slarvigt genomförd i den sista delen av manuset. Ännu en fråga av övergripande karaktär är om beskrivningen har ett estetiskt värde i sig själv som via språkanvändning och associationer från formuleringarna kan beröra läsaren.

 

Annonser