Utopier och dystopier

“Utopia is not just a dream to be enjoyed, but a vision to be pursued. Yet the very term utopia suggests to many people that this dream of the good life is an impossible dream – an escapist fantasy, at best a pleasant but pointless entertainment. Those utopian who seek to make their dreams come through are deemed to be hopelessly unrealistic, or worse, actively dangerous” (Levitas, s. 1)

Utopia är en plats som inte finns och härstammar etymologiskt från grekiskans ”ou” inte och ”topos” plats och ordet används först av Thomas More omkring 1516. Så långt är de flerta överens. Det Utopia More beskrev var en ö där allt var välorganiserat och fungerade smärtfritt. Slavarna gjorde vad de skulle och alla hjälpte till i jordbruket. Men, menade More med begreppet utopia den bästa av världar eller stod begreppet för en plats som inte finns?

Mycket runt texten är dubbeltydigt och det är inte självklart vad i den som More avsåg som humoristiska tokerier och vad han verkligen tyckte var något att ta efter. Huvudpersonen heter till exempel Rafael Hythlodaeus vilket på sammansmält grötgrekiska betyder ungefär”expert på struntprat”. Thomas More beskrevs av sina samtida som en skämtare men var inte desto mindre djupt religiös och brände protestanter och deras böcker på bål. Kanske var humorn ett sätt att bygga in säkerhet i texten om någon skulle anklaga honom för något? Mores liv avslutades på giljotinen som en följd av att trotsade kungen Henrik VIII. Som en gest av kungens goda vilja blev More i alla fall inte sliten i stycken av fyra hästar, More var trots allt kungens närmaste rådgivare under fyra år. På vägen upp på giljotinen bad han om hjälp att komma upp:

I pray you, Mr Lieutenant, See me safe up: for in my coming down, I can shift for myself. 

Huvudet sattes upp utanför London Bridge.

Den vardagliga användningen av begreppet utopi är som något orealistiskt idealt framtida scenario eller samhälle. Det är till exempel en utopi att alla människor ska bli snälla mot varandra. Hur vi uttolkar utopia spelar roll när vi försöker oss på att defniera begreppet dystopia som etymologiskt kan härledas från grekiskans ”dys” dålig och ”topos” plats. Är dystopia, ”den sämsta av världar”, motsatsen till det utopiska,”den bästa av världar”, eller är dystopia bara ännu en ”plats som inte finns”, men nu ”den sämsta av världar”?

Jag följer Ljungquist (s. 17) längs den försiktiga stigen mitt emellan. Hon definierar ett ”litterärt utopia” som den bästa av världar och som en typ av utopi. Den utopiska genren kan med den definitionen innefatta ett spektrum från de bästa av världar, litterära utopier, ända till mardrömsvärldar, dystopier. Himmelriket är ett exempel på en litterär utopi, troligen i alla fall för vem vet det kanske finns. Helvetet passar in som ett kompletterade dystopia. Jag kommer att använda mig av dystopia baserad på definitionen i ”The Oxford English disctionary” som på svenska i denna essä blir:

Dystopi: En fiktiv plats där allt är dåligt. Motsatsen till ett litterärt utopia.

Ett exempel på en alternativ definition av dystopier, som i vårt fall är alltför begränsad, ges i Nationalencyclopedin; ” i litteraturen en skildring av ett inhumant, oftast totalitärt framtida samhälle ” (NE).

Margaret Atwood är en av våra utvalda författare och också en av alla dem som fundeat på begreppen utopia och dystopia. Ur ett filosofiskt-litterärt perspektiv definierar hon begreppet ”ustopia” som en korsning mellan utopia och dystopia, Motivet var att ett dystopia alltid innehåller ett frö till nya utopia och utopia frön till dystopier (Atwood 2011).

Genresbestämning

Genrebestämning är ett annat kärt diskussionsämne för forskare och intresserade av utopier, dystopier och angränsade genrer. Margaret Atwood (2011) skiljer på på ”spekulative fiction” och ”science fiction” (SF). Hon ser den senare genren som fiktion om omöjiga världar (Gröna män från Mars med långa antenner) medan speculative fiction handlar om sådant som skulle kunna ske här, på jorden, hos oss. Öhman (s. 161) refererar till SF-forskning som i stället ser science Fiction som ”cognitive estragement” där kriteriet är att läsaren distanseras från verkligheten med ny teknik eller vetenskap, logiskt och rationellt. Enligt den genreklassificeringen skulle Atwoods speculative fiction platsa klockrent inom science fiction. Andra variationer av genrebestämningar i samma domän är ”anti-utopia”, och ”utopisk satir” (Silva de Sa, s. 56). Van Steendam (2010) komplicerar genrerymden ytterligare genom att lägga till den ”gotiska berättelsen” (s. 15-24), och ”kritiska dystopier” (s. 31).

Utopier, inkluderande dystopierna karakteriseras av att de beskriver en eller flera skillnader mellan det nuvarande och det som berättelsen handlar om, och att de är en sociala konstruktioner (Levitas, s. 209-210). De visar på möjligheten eller kanske till och med nödvändigheten av en transformation till något annat. (Levitas, kap 8).

Jameson (s. 2) pekar på att få genrer är så intertextuella som utopier. De refererar till andra utopier och håller med eller kommer med motargument.

So it is that the individual text carries with it a whole tradition, reconstructed and modified with each new addition and threatening to become a mere cipher within an immense hyperorganism, like Stapledon’s minded swarm of sentinent beings.” (Jameson, s. 2)

Ljungquist (s. 22 ff.) listar ett antal karakteristika för den utopiska genren. Hon kräver att den litterära utopin/dystopin skall ha ”en genomtänkt politisk och/eller moralisk/religiös uppfattning, vilken ligger till grund för kritik mot tendenser och förekomster i utopiförfattarens verklighet”. Den okända dystopiska världen beskrivs ofta ingående, men eftersom många är skruvade vrångbilder av vår egen värld så behövet beskrivningarna inte vara så omfattande. Däremot bör utopin ge läsaren ett nytt perspektiv på sin egen verklighet.

I övrigt hänvisar Ljungquist till Mores ur-utopia för att visa på en standard för hur en utopi är uppbyggd och vad den innehåller. Dystopier fokuserar enligt denna norm ofta på en ensam individ som utforskar en okänd värld. Typiskt är en resenär som besöker dystopia och blir alltmer engagerad allt eftersom. För att illusionen ska fungera krävs att dystopia med dess plats och tid är konsekvent beskrivet (Silva de Sa, s. 54, 58). Det är också vanligt att en dystopi har ett mångtydigt öppet slut (Van Steendam 2010, s. 31).

Vad är utopin och dystopin bra för?

Visioner och utopier finns runt omkring oss i vår vardag, till exempel i reklamen. De är ett sätt att utforska framtidsvisioner. Skisser på framtiden som kan diskuteras och utnyttjas utan att man för den skull tvingas ändra något förrän man är säker på vart man vill. En form av scenario hittar man genom att ställa frågor av typen ”Vad händer om …”. På köpet ger utopierna perspektiv på nutiden.

Dystopierna varnar för hur illa det kan gå. Kanske har litterära dystopier redan avstyrt obehagliga samhällsutvecklingar? Orwell (1984) och Huxley (Du sköna nya värld) försöker i alla fall varna oss mot att ge staten eller någon annan för stor makt över allt (Tuzzeo).

En ny stor existensberättelse om ett hållbart samhälle behöver inte vara en visionär utopi om ett samhälle långt bort i framtiden, men minimum bör den i alla fall innehålla nödvändiga komponenter för att ge majoriteten av innevånarna en meningsfull vardag med en acceptabel livskvalitet. Det går inte att lösa hållbarhetsproblemen på bekostnad av det goda livet, så detta är ett viktigt bivillkor.

Ett annat bivillkor för ett hållbart samhälle är en riktad teknikutveckling. En av de mest framgångsrika utopierna är lämpligt nog den om att allt kan lösas med vetenskap och teknik.

Utopierna tjänar som referenspunkter för utforskning av alternativ och för reflektion. De utmanar, berättar om och illustrerar det som är tänkbart även om det inte för alla verkar möjligt och trovärdigt. De visar också på det som är viktigt nog att berätta om. Vad är det som är värt att behålla i ett hållbart samhälle? De kan provocera och sätta igång diskussioner. Slutligen kan de användas som kontrollpunkter för att mäta utvecklingen mot ett mål.

Utopier har förstås även nackdelar. En är att de kan begränsa tänkandet. När verkligheten ändras måste även visioner modifieras vilket ställer till stora problem för fundamentalister av olika slag. En utopi kan också vara ologisk i sitt positiva önsketänkande. Hur är det till exempel med kombinationen mångfald och den kontroll som behövs för att behålla den?

Annonser