Troper och figurer

”En trop är ett uttryck, ett ord, eller en ordkombination där betydelsen förändras i förhållande till ett hypotetiskt, okonstlat normalspråk. De mest kända troperna är ironi, metafor och metonym.” (Cassier, s. 145)

”Figur betecknar en avvikelse från den normala sammaställningen av orden, exempelvis allitteration och anafor.” (Cassier, s. 145)

I Johannesson 1998 definieras trop som en vändning, det vill säga ”olika typer av uttryck som ersätter de ’normala’ eller ’naturliga’, till exempel etaforen.”. Figur är enligt samma bok ”när det vanliga och normala uttrycket för en företeelse byts ut mot ett mer konstfullt eller konstlat för att stegra intresset, framhäva vissa egenskaper, eller skapa större åskådlighet och känsloladdning”. Troperna handlar alltså mer om bildliga jämförelser, vilket figurerna inte gör. (Lagerholm, s. 155)

Liljestrand (1993) väljer att skilja mellan bildmässiga, upprepande, kontrasterande, hänvisande och dramatiska stilfigurer.” (Lagerholm, s. 155)

Det finns ingen accepterad definition av vad som är en figur och en trop enligt Lagerholm (s. 154) som duckar frågan och i stället talar om stilfigurer. En stilfigur är det sammanfattande namnet för på stilmarkörer som innehåller troper och figurer. När en stilfigur används på ett felaktigt sätt, kanske bara av misstag kallas det på latin för vitrium (synd).

Här följer en avkortad lista:

Aforism – tillspetsad formulering med ofta starkt generaliserande och underhållande innehåll

Allegori – Konsekvent överföring av ett tema till en förklädd form.

Allitteration – Upprepning av samma konsonant följd av vokal eller konsonantförbindelse i början av betonade ord som börjar på vokal.

Allusion – Anspelning på händelser, personer och kända retoriska och litterära formuleringar. Kräver förförståelse hos läsaren. ”Han var skakad men inte rörd.”.

Anafor – Upprepning av samma inledningsord i några på varandra följande satser.

Anaklout – en ogrammatisk, osammanhängande konstruktion, vanlig i oreflekterat språk.

Anesis – Ett uppmjukande tillägg som tar udden av en kritisk anmärkning

Assonans (inrim) – Ljudlikheter inne i ord; ”Jag ville jag vore i Indialand” / Fröding.

Besjälning – något konkret och icke-mänskligt ges mänskliga egenskaper (Lagerholm, s. 159). Om det är något abstrakt som förmänskligas är termen personifikation.

Epifor – flera satser eller meningar efter varandra avslutas med samma ord.

Erlebte rede (svävande framställning) – mellanform mellan relation och anföring.

Eufemism – förskönande omskrivning; ”Vi ska alla den vägen vandra”.

Hopning – upprepning av minst tre ord eller uttryck.

Hyperbol – överdrift.

Hyperonymi – överordnat begrepp.

Hyponymi – underordnat begrepp.

Ironi – man skriver ett och menar något annat.

Katakres – misslyckad metafor.

Litotes – underdrift.

Metafor – överföring. I en stelnad metafor som lägga på is ser vi inte längre det bildmässiga. Fö att vara intressant för stilen måste metaforen ge läsaren en bild. (Lagerholm, s. 157).

Metonomy – användning ett annat ord eller uttryck i stället för den egentliga beteckningen. Inte en bildlig överföring. Det kan vara en del som står för helheten eller att helheten står för en del (Synekdoke).

Oxymoron – kombination av två varandra motsägande ordled. ”Talande tystnad”.

Paradox – upphäver innebörden i det ena av de två ingående leden.

Parallellism – föreställning upprepas och varieras i flera på varandra följande led med likformig språklig byggnad (Hallberg, s. 121).

Sarkasm – giftig elakhet, inte sällan ironisk.

Satir – elegant och roande pastisch eller parafras av original.

Stegring – ökning av intensitetsgrad.

Synekdote – medförståelse, ett är som något annat.

Synestesi – förnimmelser från två olika sinnesorgan kopplas.

Synonymi (synonym) –stilfigur ersättning av ett redan nämnt ord, med samma betydelse eller ett relativt liktydigt.

Totum prop parte – helhet som står för en del

Upprepning  –  Upprepning –  Upprepning

Annonser