Transformerande litteratur

Abstrakt

I den här essän tas en modell fram för skillnaden mellan den värld som gestaltas i en skönlitterär text och den som vi upplever i vardagen, en skillnad som skulle kunna transformera en läsare. Modellen som presenteras baseras på Wolfgang Isers teori om läsupplevelsen och Nelson Goodmans teori om fiktiva världar. Till basen görs kortfattade tillägg av filosofer (Paul Ricour, Kenneth Burke) och författare (Lars Ahlin, Iris Murdoch). För att testa modellen appliceras den dels på en nyskriven utopisk roman där tekniken spelar en betydande roll dels på klassikern Walden av Thoreau (1854).

Introduktion och bakgrund

Syfte, metod och material

Teori

Enkel modell för berättelsen.

Författaren och läsaren

Genre

Övergripande triadisk modell

Fiktiva världar

Goodmans fiktiva världar

Likheter mellan världar som Ryan ser det

Den transformerande läsupplevelsen

Upplevelser av en berättelse

Läsakten enligt Wolfgang Iser

Paul Ricoeur

Lars Ahlin

Retorik

Iris Murdoch

Sammanfattning och diskussion av teorin runt en transformerande läsupplevelse

Analysexempel

Sammanställning av analysmodellen

Analys av romanen Extas!

Analys av romanen Walden

Avslutande diskussion.

Referenser

Martin, jag vill att ni skapar en religion åt mig.
Vore det inte fantastiskt att skriva en berättelse som människor är beredda att leva och dö för, som de är beredda att döda och låta sig dödas för, att offra sig för, att överlämna sig själva till? Kan det finnas en större utmaning för en författare än att skapa en historia som är så mäktig att den överskrider fiktionen och förvandlas till en uppenbarad sanning?

/ Carlos Ruiz Safon, Ängelns lek, s. 163-164.

Introduktion och bakgrund

I den här essän tas en modell fram för skillnaden mellan den värld som gestaltas i en skönlitterär text och den som vi upplever i vardagen, en skillnad som skulle kunna transformera en läsare Modellen som presenteras baseras på Wolfgang Isers teori om läsupplevelsen och Nelson Goodmans teori om fiktiva världar. Till basen görs kortfattade tillägg av filosofer (Paul Ricour, Kenneth Burke) och författare (Lars Ahlin, Iris Murdoch). För att testa modellen appliceras den dels på en nyskriven utopisk roman där tekniken spelar en betydande roll dels på klassikern Walden av Thoreau (1854).

Kan skönlitterära romaner förändra världen utan att hota med en dystopi? Det långsiktiga målet med arbetet där denna essä ingår är att utforska om och hur berättande i form av skönlitteratur kan stötta mänskligheten i sökandet och implementerandet av ett Utopia, och mer specifikt en hållbar värld där tekniken spelar en avgörande roll. Essän är ett första försök till en analysmodell som kan visa på potentialen i en skönlitterär text. Vad skiljer den värld som skrivs fram från den vi lever i nu? Hur och varför kan den påverka?

Essän ser litteraturen ur ett kulturellt hållbart perspektiv i linje med Zapf (2016) som i ”Cultural ecology”. Skillnaden är att Zapfs strikt ekologiska fokus här breddats till hållbarhet i en bredare bemärkelse och att teknik uppmärksammas som en viktig del i arbetet mot ett hållbart samhälle. Ända sedan tryckpressen uppfanns har litteratur och kultur speglat varandra och litteraturen givit oss möjlighet att använda, fantasi och språk för att skapa samhällsförändrande diskurser.

Hur kan skönlitteratur hjälpa oss med när det gäller att utveckla vår kultur och vårt samhälle (Zapf, 2016, s. 25)? Den är till att börja med en kreativ konstform som ger oss ett perspektiv på kulturens historia och hur den på lång och kort sikt utvecklats tillsammans med tekniken, givet människan och naturen som förutsättningar. Med ett sådant utanifrånperspektiv kan vi lära oss mer om de många lagren av relationer mellan jaget och den andre, mellan sinne och verklighet, mellan människor och mellan människor och icke-människor (djur och tekniska system). I den lärprocessen kan litteratur användas för att representera ”varseblivning, sinnesintryck, känslor, tänkande, kommunikation, och skapande dimensioner, samtidigt som livsuppehållande skillnader och mönster av sammanlänkade nätverk över gränser mellan kategorier, diskurser och livsformer uppmärksammas” (Zapf, 2016, s. 25–26). Här räknar jag teknik till livsformerna, vilket knappast Zapf gjorde som utgick från naturen och ekologi. Citaten av Zapf är översatta av mig. Litteraturen öppnar med hjälp av sina berättelser upp en fiktiv designrymd där utvecklingsmöjligheter för det hållbara samhället kan diskuteras utifrån trossystem och vad som ses som sant. Berättelser där hållbara livsstilar kritiskt kan granskas och relateras till ekonomiskt och industriellt dominerade ordningar. Det finns många möjligheter för litteratur att bidra (Bina, 2016; Zapf, 2016, s. 28–29), till exempel genom att:

  • Vara en källa för kontinuerlig själv-förbättring av vår civilisation.
  • Visa på möjliga situationer och vardagsliv för framtidens medborgare bortom dagens språkliga och sociala normer. Det gäller sådant som identitet och skillnad, konflikt och kommunikation, distansering och empati, klimax och upplösning, kris och lösning.
  • Ge liv åt abstrakta resonemang och bygga kreativ input om framtiden som balanserar andra källor baserade på forskning och expertomdömen. Denna typ av input kan vara inspirerande och bredda det som anses vara möjligt.
  • Stötta en ständig förnyelse av språk, varseblivning, fiktion och kommunikation. Litteraturen borde enligt Zapf kunna vara en ”textbaserad energiform” (ibid., s. 27) för att agera, reagera och se på oss själva, våra miljöer och kronotoper givet naturen, tekniken, systemet av symboler (signs), namngivningssystem (signifiers), kroppar, och mentala system.
  • Varna för riskfyllda utvecklingar och reflektera över möjliga alternativa utvecklingstendenser. Litteraturen bör bli ett känselspröt för att identifiera dolda konflikter, motsägelser, traumas och sjukliga strukturer i det moderna livet ända upp till nivån av civilisation.
  • Möjliggöra engagemang hos en bredare allmänhet.

Samtidigt som problemen hopas sig famlar mänskligheten efter svaret på frågan ”Vad är det goda livet?” med följdfrågan ”Vad måste jag ge upp för att nå dit?”. Problemen kan inte lösas och svaren kan inte finnas utan fantasi och inlevelseförmåga vilket ger litteratur och andra medier nyckelroller (Zapf, s. 22). Hur kan skönlitteratur stötta den nödvändiga transformationen så att mänskligheten bättre kan möta framtiden? Den frågan leder i sin tur till nästa, som är fokus för denna uppsats. Hur kan en läsare eller en författare av teknikbaserade utopier analysera skönlitteratur som är skriven med ansatsen att transformera människor?

Vad vi är ute efter i denna essä är en modell för att analysera utopier, en speciell typ av fiktiva världar där vi skulle vilja leva. ”Utopia” är en plats som inte finns och härstammar etymologiskt från grekiskans ”ou” inte, och ”topos” plats. Ordet och begreppet användes först av Thomas More omkring 1516. Det Utopia More beskrev var en ö där allt var välorganiserat och fungerade smärtfritt. Slavarna gjorde vad de skulle och alla hjälpte till i jordbruket. Framtidsskildringarna under senare delen av 1900-talet och under början av 2000-talet var nästan undantagslöst dystopier och i grunden omänskliga och ohållbara. Kanske på grund av att fasorna i världskrigen var plågsamt närvarande i samhället eller är det så att katastrofer och olyckor ”bränner”, ”berör” och är mer spännande? Varför i sådana fall? Har vi det så bra att all förändring skrämmer oss? Det finns några framtidsskildringar som höjer sig över mängden och hamnar på plus. De mänskliga rättigheterna från 1948 kan ses som en sorts utopi och en första skiss till ett Utopia. En utopi åt det ekologiska hållet är omställningsrörelsens berättelse. Här betonas gruppen snarare än individen och siktet är inställt på små, lokala och långsamma lösningar. Idealet är lokal odling och lokal valuta. En helhetssyn eftersträvas där fokus ligger på lokal motståndskraft, mångfald, lösningar och lärande. Alternativt kan vi, som James Lovelock i boken Gaia, se hela jorden som en organism där alla levande varelser interagerar tillsammans, med och i naturen. Vi bildar tillsammans ett självreglerande komplext system som nu via Internet och artificiell intelligens fått ett medium att utvecklas i.

Utopier är med nödvändighet spekulativa och kan därför lätt kritiseras som orealistisk. Det är en vanlig utgångspunkt för kritiker som anser att litteratur helst ska vara realistisk och en handla om dagens värld:

För mitt syfte är det uppenbart att flera av de populära genrer jag behandlar har blivit föraktade och nedvärderade av den litterära institutionen för att de inte präglas av denna realistiska effekt. Man har därför beskyllt dem för att vara verklighetstomma, banala, förljugna och redskap att fly verkligheten med (Öhman, 2002, s. 161).

Vilken är vår idealvärld? En hållbar värld?

Hållbarhet kräver att vi lyckas få uttaget av jordens resurser att räcka till 10 miljarder människor i överskådlig tid. Detta är inte enkelt. Metaller är till exempel en begränsad resurs som börjar sina de kommande 50 åren. När det gäller tillgångarna av olja, gas och kol så sinar de också, men där får vi inte använda ens i närheten av allt om vi ska hålla temperaturen på jorden på en hållbar nivå. Ur ett socialt perspektiv så är den hållbara världen troligen jämlik eftersom det verkar skapa minsta mängden problem. Vi kommer heller inte att gå med på att ändra oss om inte vår livskvalitet förbättras. Ständigt. Ytterligare ett bivillkor för hållbarhet som jag tar upp här är en i grunden positiv tekniksyn och stor satsning på teknikutveckling (Gulliksson, 2018).

Teknikbaserade utopier blir med nödvändighet till viss del idédrivna och den typen av romaner gäller inte just nu. Människans inre, karaktärer och relationer är dominerande teman inom skönlitteraturen, snarare än frågor om hur samhället skulle kunna se ut. Man kan förstås hävda att utforskandet av människans väsen också är en sorts idédriven litteratur. Guy de Maupassant (1850-1893) formulerade läsarnas krav så här:

‒ Trösta mig! Roa mig! Gör mig ledsen! Gör mig öm och trånande! Låt mig drömma! Låt mig skratta! Låt mig rysa! Låt mig gråta! Ge mig tankar!

Endast några själar av eliten begär av författaren:

‒ Framställ något vackert åt mig i den form som passar er bäst och som följer ert temperament

Just nu är det få läsare som vill läsa skönlitteratur om en hållbar värld där tekniken är viktig. Det är svårt, om inte omöjligt, att hitta en utopi om hållbara samhällen där tekniken är hjälten trots att till exempel litteraturen som vi känner den idag skulle vara helt otänkbar utan teknik. I alla romaner finns tekniken med som ett surrande i bakgrunden men med undantag för enstaka romaner i Science fiction fokuseras det bara på tekniken när den inte fungerar eller när den skulle kunna innebära ett hot. Detta är märkligt eftersom det är teknik definierar vad det är att vara människa i dagens samhälle, tänk på boken, telefonen och bilen.

Den sociala sidan av hållbarheten är lättare att formulera i forma av skönlitteratur. Det är inte så svårt att tänka sig en uppmärksammad bok om ett fruktansvärt flyktingöde som förändrar läsarnas vilja att engagera sig i flyktingfrågan. En förmildrande omständighet till att hållbarhet inte behandlas mer i romaner att begreppet hållbarhet bara har 50 år på nacken.

Syfte, metod och material

Syftet med denna essä är att teoretiskt motivera och exemplifiera användandet av en enkel, praktiskt användbar, första version av en analysmodell för transformerande skönlitteratur. Analysen ska indikera hur och till vilken grad den utopi som beskrivs skiljer sig från vår nuvarande värld. Ytterligare ett bivillkor är att utopin ska vara en hållbar värld där tekniken spelar en viktig roll.

Kärnan av modellen appliceras på romanen Extas! skriven av Håkan Gulliksson. Hela modellen som presenteras stäms av mot romanen Walden som bevisligen lästs och uppskattats av många under en lång tid, även om målet när den skrevs inte explicit var en hållbar värld och teknikens roll i romanen inte är uttalad.

Metoden består av att med hjälp av referenslitteratur bygga upp en kunskapsbas om ”Fiktiva världar” och ”Den transformerande läsupplevelsen”. Ur kunskaperna extraheras en analysmodell som testas på en utopisk roman.

Vissa begränsningar är gjorda för modellen i denna essä:

  1. Eftersom bevisläget är oklart när det gäller till vilken grad transformation av läsare och samhället kan ske via läsande blir modellen ett första försök, en grov och enkel modell som nöjer sig med att indikera att transformation skulle kunna ske. Konceptet som illustreras och teorin som modellen bygger på kan ändå vara intressant och lärorikt för andra att tänka vidare på.
  2. En hållbar värld kan bara karakteriseras grovt, vi vet inte hur den ser ut. Därför gör modellen heller inga försök att peka ut exakt hur den fiktiva hållbara världen måste vara. Det analysmodellen kan hjälpa till med är att få syn på hur den fiktiva världen skiljer sig från vår egen. Om den skillnaden pekar mot hållbarhet eller inte är en tolknings- och värderingsfråga som bara diskuteras i förbigående i essän.
  3. Bakgrundsteorin är begränsad, av både tid och utrymmesskäl. Teorin skulle till exempel kunnat inkludera retorik. En fördel är att begränsningen förenklar modelleringen.
  4. Det finns ännu så länge bara ett fåtal utopier från science fiction där tekniken finns med som en aktör. Litteratur som tar upp en hållbar kultur är också en bristvara. Det är en anledning till att endast två romaner analyseras i essän. En andra anledning är utrymmesskäl.

Enligt Zapf (2016, s. 17) lämnas kulturen utanför som bas för hållbarhet, vilken bara diskuteras i termer av de tre pelarna social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Enligt mig finns det ytterligare en komplikation. utifrån det omvända perspektivet, hållbarhet ur ett kulturellt perspektiv, så tas inte tekniken med.

Teorin för analysmodellen hämtas främst från Nelson Goodmans ”Ways of worldmaking” som behandlar konstruktion av fiktiva världar och från Wolfgang Isers ”The act of reading” som är en fenomenologiskt baserad teori för läsakten och hur den förändrar läsaren.

Övriga bidrag tas från litteraturvetaren Iris Murdoch, den engelske tänkaren Burke (retorik), arbetarförfattaren Lars Ahlin och den franske filosofen Ricour.

Modellen som tas fram appliceras på två romaner. Den första är romanen romanen Extas! skriven av Håkan Gulliksson. Den andra är romanen Walden skriven redan 1854 av den amerikanske författaren Henry David Thoreau.

Teori

Enkel modell för berättelsen

Berättelsen är extremt viktig för oss. Vi är vår berättelse, vi ser och tolkar världen runt om oss som berättelser (Ricoeur, 1991, s. 73).

Vi börjar med att försöka definiera upp vad som kännetecknar berättande (narration) i denna essä. Vi utgår från en relativt sen teoribildare, Herman (2009), men definitionen matchar även andra teoretiker som Iser. Hermans definition är enkel och utgår från att texten skapar en värld. Tid och plats specificeras i världen och där och då inträffar en eller flera händelser (Herman, 2009, s. 9). De grundläggande komponenterna är alltså en värld, tid, plats och händelser. De händelser som det berättas om stör agenter (människor och annat) och ställer dem inför dilemman. I slutänden så förmedlar berättelsen agenternas upplevelser.

Författaren och läsaren

När läsaren ska bestämma sig för att eventuellt läsa boken finns en färdig roman att ta ställning till. Kanske finns det kritikerrosor eller webbris att ta hänsyn till? Läsaren kan också ta reda på vem författaren är vilket kan ge läsningen ett djupare socialt engagemang. Kanske utvecklas den till en ensidig vänskap? För varje bok som läses av samma författare lär sig läsaren mer om författaren, författarens karaktärer och författarens världar. Läsaren har också en möjlighet att känna gemenskap med alla andra som läser samma sak. Kanske vill någon annan i bokklubben absolut läsa boken?

Vi kommer senare att under en egen rubrik ta upp en retorisk analys som kan användas för att utifrån etos, logos och patos bedöma författarens och romanens möjligheter.

Genre

Det är värt att notera att eftersom en genre är en social överenskommelse så är genrevalet en social handling som skickar ett budskap (Elmelund-Kjeldsen, 2008, s. 106-107). Det kan till exempel skrämma bort vissa läsare, och reta upp andra, om klimathotet tas upp som ett skämt i en humoristisk berättelse med ett lyckligt slut.

Övergripande triadisk modell

I Hegels dialektik diskuteras utveckling i termer av ”tes-antites-syntes” där motsättningen mellan tesen och antitesen tvingar fram en syntes, som i sin tur kan ställas mot en ny antites och syntetiseras om igen.  Litteraturforskaren Wolfgang Isers triad (1993, s. 1-4) utgår ifrån att läsaren, för att förstå en text måste fylla i gapen som författaren utelämnat, allt kan inte skrivas ut. Triaden ”verklighet-fiktion-imaginärt” ska utläsas som att det bekanta och det främmande förenas via läsarens fantasi.

Zapf (2016, s. 102) föreslår en helt annan triad för hur litteratur kan utveckla kulturen mot hållbarhet. Han formulerar den som:

”culture-critical metadiscourse – an imaginative counter-discourse – reintegrative interdiscourse”.

I svensk översättning formuleras en ”kultur-kritisk metadiskurs”, och en ”fiktiv antidiskurs” till problemet som diskuteas och en syntes, en ”integrerande interdiskurs” för en första approximation till en lösning skapas. Den blir i sin tur en ”kultur-kritisk metadiskurs” i nästa varv av utveckling.

Fiktiva världar

We make versions, and true versions make worlds.
 / Nelson Goodman

I de två följande avsnitten i teoripusslet för att kunna lägga ut en analysmodell öppnar jag upp med filosofen Nelson Goodmans resonemang i boken ”Ways of worldmaking” från 1977 och Marie-Laure Ryans modell (1991) för möjliga världar. Målet är att kunna beskriva hur den fiktiva värld i romanen vi analyserar skiljer sig från vår egen.

Goodmans fiktiva världar

Goodman menar att vi skapar vad han kallar för världar från olika perspektiv på många sätt, till exempel med naturligt språk, musiknotationer och målningar. Det världarna har gemensamt är att de är symbolsystem med interna regler och att de används för att vi ska förstå oss på de nya verkligheter vi hela tiden skapar åt oss själva, till exempel inom musiken.

I hans teori refereras både till världar och versioner, där en version står för något människor har skapat, till exempel en teori, en text, eller att någon säger ”Det är en stjärna där uppe”. Världar byggs av versioner som skapas utifrån det vi uppfattar med våra sinnen och hur vi använder symboler och koncept för att beskriva dem. Symbolerna, abstraktionerna och koncepten är nödvändiga komplement till det vi uppfattar. Utan dem inga världar.

Vad vi inte kan göra är att verifiera versioner mot en värld som inte är upplevd, beskriven eller avbildad (ibid., s. 3–4). Det finns över huvud taget inte någon värld som alla versioner av världar kan reduceras ner till, inte fysikens värld och det finns inte heller någon underliggande ”verklig” värld som en bas att utgå från (ibid., s. 5). Alla världar är med andra ord sociala konstruktioner baserade på upplevelser och representationer i olika medier.

Goodman lägger fram en modell för hur vi bygger ihop versioner och världar och jag kommer nu att kort redogöra för komponenterna: sammansättning och uppdelning (composition and decomposition), viktning (weighting), systematisering (ordering), ta bort och lägga till (deletion and supplementation), och förvrängning (deformation). Komponenterna kan användas tillsammans på olika sätt och de överlappar som beskrivningar av skapandet av världar.

Några dimensioner där vi kan leta förändringar är tidpunkten för berättelsen och platsen, vad som räknas som varelser och vad de har för egenskaper, vad det finns för inventarier, fysikaliska lagar, förändringar i språk och betydelsen hos ord (Ryan, 1991).

Här följer en kort sammanfattning av Goodmans komponenter. Exemplen är Goodmans och speglar det faktum att teorin inte bara gäller världar skapade i skönlitteraturen.

  • Sammansättning och uppdelning – Nya världar skapas från versioner av världar som sätts samman till nya världar. Redan skapade världar kan brytas sönder och utnyttjas i nya konstellationer under nya namn. En person kan ses som en värld, en sammanställning av händelser över tiden med ett namn (ibid., s. 7-8).
  • Viktning – Genom att vikta och lyfta fram vissa versioner framför andra fås nya världar. Över tiden upplever vi sådana skillnader på olika sätt. Det som en gång sågs som en realistisk tolkning av ett landskap kan nu uppfattas som en karikatyr och placeras i kategorier som inte var uttänkta när tavlan målades. Viktar vi upp något i ett mönster ändras versionen och kanske den värld vi ser (ibid., s. 12).
  • Systematisering – Systematisering kan ske på många olika sätt (ibid., s. 12-13). När vi bygger ett hus börjar vi med grunden och när vi handlar bräderna lägger vi de tyngsta i botten. Goodman menar att eftersom allt beror av den referensram vi väljer finns det inget före eller efter, under, eller över förrän vi bestämt vår systematisering. I vardagen undviker vi oftast detta steg och väljer att lösa problemet som vi brukar, ofta på det mest praktiska och effektiva sättet.
  • Ta bort och lägga till – Att ta bort det som inte passar och lägga till något nytt kompletterar sammanslagning och uppdelning. Ett exempel som ger upphov till många möjligheter att ta bort och lägga till är digitaliseringen. En digital termometer skiftar vår bedömningsram från att vikta höjden av en kvicksilverpelare till att läsa av ett numeriskt värde.
  • Förvrängning – Korrektioner och distorsioner av ursprungsvärlden är Goodmans femte och sista komponent för att skapa en ny värld.

Likheter mellan världar som Ryan ser det

Marie-Laure Ryan (1991) formulerade en kompletterande modell för relationer mellan möjliga världar. Modellen urskiljer en vardagsvärld, men också en annan värld, textvärlden, skild från vardagsvärlden, och som befinner sig i ett eget autonomnt fungerande textuniversum.

  • AW (Actual World) är den värld som vi brukar referera till som ’verkligheten’ som vår vardagsvärld är en del av. Den karakteriseras bland annat av att vi bara kan hinna uppleva en liten del av den.
  • TAW (Textural Actual World) är den textvärld, eller textvärldar, som romanen visar upp.
  • TRW (Textual Refence World) är det textuniversum som TAW direkt eller indirekt refererar till. TRW finns dels som en mental bild hos författaren och dels skapas en variant av den hos varje läsare.

En roman kan aldrig ge alla detaljer, vare sig i TAW eller i TRW, om de inte är triviala och därmed ointressanta (Ryan, 1991). Som läsare lyckas vi för det mesta läsa och förstå det författaren skriver om sin fiktiva värld (TAW) och räkna ut vad som lämnas osagt (TRW). En typisk komplikation är att om TAW är en berättelse om vår egen värld, till exempel en berättelse från första världskriget, och författaren skriver om den 50 år senare, mitt under Vietnamkriget, så måste vi sätta oss in i författarens situation och tidsperspektiv. Hur vi gör detta avgör hur vi tolkar textens referenser till andra texter, till exempel en referens till Florence Nightingales dagbok och hennes insatser i Krimkriget.

Ryan (1991) formulerar också ett ramverk för att jämföra hur mycket eller lite två världar liknar varandra. Listan utgår från att det bara finns en AW där författaren också finns. Det finns alltid en berättare och denne finns i TAW. Här följer en översättning av listan som specificerar likheter, och därmed möjliga olikheter mallen AW och TAW:

  • Egenskaper på identitet – TAW överensstämmer med AW om objekt /saker/ i de båda världarna har samma egenskaper.
  • Identiska inventarier – TAW överensstämmer med AW om båda världarna innehåller samma objekt /saker/
  • Kompatibla inventarier – TAW överensstämmer med AW om TAW innehåller alla objekt / saker som AW, plus några egna
  • Kronologiska inventarier – TAW överensstämmer med AW om det inte krävs en tidsförflyttning för någon i AW för att förstå vad som hänt i TAW.
  • Fysisk kompatibilitet – TAW överensstämmer med AW om de har samma naturlagar.
  • Taxonomisk kompatibilitet – TAW överensstämmer med AW om båda världarna innehåller samma varelser och dessa har samma egenskaper i båda världarna.
  • Logisk kompatibilitet – TAW överensstämmer med AW om de inte innehåller självmotsägelser och att ett påstående antingen är sant eller falskt.
  • Analytisk kompatibilitet – TAW överensstämmer med AW om det som beskrivs med ett visst ord har samma egenskaper i båda världarna.
  • Lingvistisk kompatibilitet – TAW överensstämmer med AW om det språk som används i TAW kan förstås i AW.

Om texten fullt ut uppfyller alla kriterierna är det ingen fiktiv text. En text där TAW helt överensstämmer med AW är ingen roman, den är ett verklighetsreferat.

Vi kan se besöket i TAW som en resa till en okänd fiktiv värld där läsaren blir en medskapare av upplevelsen av resmålet (Gerrig, 1993). Själva förflyttningen kan vara mer eller mindre angenäm beroende på om vi gillar berättelsen. Att resa innebär att förflytta sig, vilket i sin tur innebär förändringar. När vi försöker förstå vart vi har kommit så utgår vi från vår egen värld och försöker hitta minsta möjliga förändring som gör den nya världen meningsfull. Resan till berättelsen och tillbaka kommer att påverka läsaren.

For the majority of narratives, we would be surprised if some mental structures were not changed as a function of their experience. At a minimum, we would expect to have created memory representations to encode the actual propositional information in the narrative. Such minimal types of changes, however, need not have much effect on whatever it was the reader knew or believed before visiting the narrative world. (Gerrig, 1993)

Goodmans och Ryans modeller för att studera fiktiva världar tillämpas efter att romanen lästs i sin helhet.

Den transformerande läsupplevelsen

Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel.
Barn skapar mirakel när de läser.
/ Astrid Lindgren

I detta centrala avsnitt tar vi upp vad ett antal tänkare och författare sagt om litteratur som förändrar. Vi börjar med litteraturvetaren Wolfgang Iser, fortsätter med filosofen Paul Ricoeur, författaren Lars Ahlin, retorikern Kenneth Burke och avslutar med filosofen/författaren Iris Murdoch. Tanken är att ur denna teori extrahera en analysmodell för läsartransformation.

Upplevelser av en berättelse

Hur är en upplevelse? Det filosofiska begreppet för denna subjektiva kvalitet hos en medveten upplevelser är qualia. Ett centralt begrepp inte bara för handling utan även för berättande.

As Levin notes, in the philosophy of mind “[t]he terms quale and qualia (pl.) are most commonly used to characterize the qualitative, experiential, or felt properties of mental states” (1999: 688). Or, as Dennett puts it, “ ‘[q]ualia’ is an unfamiliar term for something that could not be more familiar to each of us: the ways things seem to us” (1997: 619). (Herman, 2009, s. 145)

Vad är qualia för att bryta ett ben, vinna en miljon eller plocka av sommarens första smultron?

Hur känns en upplevelse? Det finns upplevelser av olika typer och en möjlig taxonomi delar upp dem i sinnesorienterade, känslomässiga, intellektuella, sociala, kontextbaserade och upplevelser baserade på praktiker, dvs. på det vi gör. Nivåerna överlappar, så att en social upplevelse mycket väl även kan ha en känslomässig komponent, och en sinnesbaserad kan ha en intellektuell.

Hur känns en upplevelse? Vi kan aldrig veta exakt vad en annan person känner i en känslomässig upplevelse, inte heller uppleva hur den andre upplever någon annan av upplevelsetyperna. Däremot kan vi anta att andra känner ungefär samma sak som vi känner. Vi har en gemensam fysiologi, sinnesapparat, kultur och språk vilket borde synkronisera och normalisera oss upplevelsemässigt.

En liten brasklapp är på sin plats här. Med framtida teknik skulle det kanske vara möjligt att direkt överföra en upplevelse, via tekniken. Faktum är att litteratur är just det, en primitiv teknik, men en av de bästa vi har just nu, för att överföra upplevelser.

När en läsare blir engagerad i en karaktär i en berättelse berör det som händer karaktären även läsaren. Att åstadkomma detta är ett av målen med skrivtekniken ”Visa, inte berätta” där upplevelsen beskrivs på ett sådant sätt att läsaren själv känner den.

För författaren finns det två metoder att välja på:

  • Beskriv (gestalta) upplevelsen så tydligt som möjligt. Hur den känns för dig som författare och hur den känns för karaktären som har upplevelsen. Författaren ”skickar” upplevelsen till läsaren.
  • Ge läsaren ”ledtrådar”, ”ramar”, ”bilder” så att läsaren kan bygga sin egen version av upplevelsen. Eftersom den upplevelsen är grundad i läsarens eget liv är den troligen den mest berörande.

Hur känns choklad? Söt, smälter i munnen. Vad är skillnaden på kexchoklad och schweizernöt? Kexchokladen knastrar när den tuggas och smälter ihop så att man tydligt känner kexen blötas upp. När en bit schweizernöt smälter så framträder nötbitarna som små hårdare bitar på tungan. Chokladen smälter undan medan man tuggar på de knapriga bitarna.

Hur kan motsvarande känsla formuleras med metod 2? Här testas författarens kreativitet. Vilka detaljer runt att äta kexchoklad räcker för att läsaren ska känna kexchokladen smälta i sin egen mun? Vi förutsätter att läsaren har ätit kexchoklad. Kanske räcker det med att beskriva det gulröda omslaget och det krispiga ljudet när en bit bryts av? Kanske finns det bättre sätt?

Om händelser eller medvetandeströmmar är den huvudsakliga representationen i en text varierar. Typiska äventyrsromaner fokuserar på händelser (Odysseen, Homeros), mer psykologiskt orienterade romaner hamnar i den andra änden av skalan (Ulysses, Joyce).

Hemingway skriver inte ut hur karaktärerna upplever sina känslor i exemplet som följer. Vi som läsare får själva konstruera dem utifrån karaktärernas kommentarer och beteenden.

The girl looked across at the hills.

“They’re lovely hills,” she said. “They don’t really look like white elephants. I just meant the coloring of their skin through the trees.”

“Should we have another drink?”

“All right.”

The warm wind blew the bead curtain against the table.

“The beer’s nice and cool,” the man said.

“It’s lovely,” the girl said. (Hemingway ”Hills Like White Elephants, 1927)

Hur flickan egentligen upplever bergen, hur den varma vinden känns, hur det ser ut och låter när gardinen glider mot bordet och hur den kalla ölen smakar, har vi inte en aning om (Herman, s. 148). Upplevelserna finns i texten men läsaren måste själv lyfta fram och konstruera dem för att  studera detaljerna.

Exemplet från Hemingway illustrerar ett annat hönan-eller-ägget problem. Är det så att det är våra upplevelser av världen som ger upphov till textvärldar, eller är det våra berättelser som skapar verkligheten som vi upplever den? Kanske är det som vanligt, att de förutsätter varandra (Herman, 2009, s. 159)?

Givet det vi sagt om upplevelser kan vi beskriva den transformerande läsupplevelsen som Olsson gör (s. 125-145). Hon utgår från den franske filosofen och författaren Maurice Blanchots beskrivning av läsning i boken The space of literature (1985) och föreslår metaforen ”Läsningens rum” dit läsaren förflyttas under läsningen och där läsaren kan glömma sig själv och den plats där hon fysiskt befinner sig. Upplevelsen i läsningens rum kan vara så stark att färger och lukter kan upplevas som om de var verkliga. Läsupplevelsen kan vara frikopplad från verkligheten men den är ett begränsat alternativ, eftersom texten är begränsad. Det den ger utöver det texten säger måste läsaren lägga till med sin föreställningsförmåga.

Läsakten enligt Wolfgang Iser

Hur många berättelser har du hört, läst och sett sedan du föddes? Hur har alla dessa berättelser format dig som unik individ? Antagligen mer än du tror. I den här essän begränsas berättandet till skönlitteratur. Som en av huvudkomponenterna i analysen presenterar jag här Wolfgang Isers modell för läsupplevelsen.

Wolfgang Iser (1978) var en tysk litteraturvetare. Enligt hans teori är det upp till läsaren att aktualisera texten genom att välja bland de många tolkningar och perspektiv en text erbjuder. Läsaren är en aktiv medskapare till upplevelsen av texten och det är detta skapande som Iser fokuserar på.

Läsupplevelsen

Vi kommer i analysmodellen att använda oss av Isers begreppsapparat. Kort, innan jag går in på detaljer, kan begreppet repertoar sägas stå för de kända förutsättningarna i läsarens värld. De kompletteras via en horisont som under läsningen byggs upp utifrån ett eller flera perspektiv. För att styra läsarens upplevelse använder författaren strategier som förgrund/bakgrund, tomrum och negation

Repertoar

Både läsaren och texten är del av en repertoar (ibid., s. 69, 85). Denna består av den del av verkligheten som är relevant för texten, inkluderande kulturellt betingade upplevelser, referenser till andra romaner, kunskaper, förväntningar och övertygelser om politik, kärlek, utbildning, och annat i våra liv. Repertoarelement formas också av litterära konventioner, som en etablerad genre, och av de strategier som författaren använder i sitt skrivande.

När läsaren interagerar med texten ändras repertoaren så texter är inte neutrala och genom att välja repertoarelement kan författaren påverka läsaren.

Perspektiv och tema

Läsaren upplever texten via olika perspektiv, vanligen presenterade av berättaren, karaktärer, intrigen och det läsarens uppmärksamhet riktas mot (ibid. s. 96). Dessa perspektiv interagerar i teman, till exempel via en dialog. Eftersom läsaren enligt Iser inte klarar av att ta in en längre text i sin helhet får hen nöja sig med temat för ett visst textsegment i ett givet ögonblick (ibid, s. 97).

Horisont

Horisonten är nästa begrepp vi lånar av Iser (ibid., s. 111-112). Det är den nya helhet som fås när det lästa tolkas utifrån tidigare identifierade teman, läsarens inställning och textens perspektiv. För att förklara vad horisonten är utgår Iser från nivån av meningar. Varje mening är en utmaning för läsaren, som ska foga tolkningen av meningen till den horisont som redan är känd. Den nya horisonten används sedan vid tolkningen av nästa mening. För vår analysmodell lyfter vi oss till tolkningen av textblock som stycken, kapitel och större avsnitt i en skönlitterär roman. Läsaren möter genom hela romanen motstånd när hen försöker assimilera det som upplevs i det aktuella textblocket till det som redan är känt i horisonten.

Om det aktuella temat är att läsaren följer hjältens kamp för livet i en duell med skurken samtidigt som de utbyter spydiga kommentarer, utspelas det temat inför en horisont av alla tidigare bidrag från andra perspektiv (karaktärer, intrigen …) som relaterar till hjälten och duellen.

Horisont
Texten
Läsarens synvinkel
Text-segment
.
….
Text-segment
Perpektiv

(karaktär, …)

Tema
Repertoar

 

 

 

 

 

 

 

 

Figur 1: Sammanfattning av Isers modell (1978) för hur teman från perspektiv i texten som läses interagerar med externa faktorer i repertoaren.

Givet den begreppsapparat som presenterats och som illustreras i figuren ovan kan ännu ett steg tas genom att lägga till begrepp som visar på tekniker författaren kan använda för att påverka läsaren med texten.

Strategier

Strategier (ibid, s. 86ff.) är de olika sätt som författaren kan använda språket på för att ge läsaren en viss upplevelse. Det är textstrategierna att skapa länken mellan läsupplevelsen och repertoarens olika element i mötespunkten mellan text och läsare. Strategierna är författarens verktyg för att styra läsarens fantasi (ibid, s. 92). Teman och horisonten är exempel på strategier som hjälper läsaren att strukturera texten. Ytterligare ett exempel är vad som lyfts fram och inte (foreground/background), tomrum och negationer och tema.

Förgrund och bakgrund

Vad som författaren väljer och läsaren uppfattar som förgrund och bakgrund (ibid., s. 92ff.) är något som Iser ser som en strategi. Förgrunden är det läsaren upplever som starkast av allt det som berättas i ett givet ögonblick. Bakgrunden är den fond som det som sker i förgrunden utspelar sig mot, till exempel en viss situation, normer, värderingar och idéer. Kontrasten mellan förgrund och bakgrund drar igång de aktioner och reaktioner som bygger handlingen (Iser, s. 93 ff.).

Tomrum och negation

Läsaren stimuleras och drivs framåt i berättelsen av tomrum och negationer (ibid, s. 165ff.). De kan ses som utmaningar som potentiellt kan transformera läsaren (ibid, s. 169) och motståndet läsaren upplever kan stimulera till deltagande, antaganden och ifyllnad, precis som möten med människor kan göra. En viktig skillnad är att texten är fix och inte kan anpassa sig.

Funktionen av tomrum är viktig för Iser. (Iser, s. 169). Tomrum och undanhållande av information kan utnyttjas av författaren för att skapa spänning. Ett självklart exempel är att mördaren inte avslöjas direkt, även om den allvetande berättaren i en deckare som berättas i dåtid rimligen redan borde veta vem som gjorde det. När vi sedan tror att vi vet vem mördaren är negeras vår listiga uträkning. Det var någon annan. Förväntningar slås undan och ersätts med nya. Ett annat sätt att uttrycka detta är att läsaren fyller i tomrummet och bygger upp en gestalt, en representation, av det som händer i berättelsen, en del av horisonten. Överraskningen om det visar sig att denna konstruktion inte visar sig vara sann är en viktig del för läsarens engagemang och läsningens nöje (ibid., s. 127).

Negation är ett annat sätt att skaka om läsaren, som bygger på att texten presenterar något om går stick i stäv med det läsaren tror på eller förutsätter. När äntligen mördaren fångats och konfronteras med de andra misstänkta visar det sig att han hade ett giltigt alibi. Allting ställs på sin ända och läsaren måste göra ett omtag. Överraskningen i en berättelse består ofta av att det familjära inte alls är vad det verkar vara (defamiliarization). En vardagssituation som att hämta sylt i källaren görs främmande när ljuset plötsligt släcks och allt blir svart.

Tema

Med tema menar vi här svaret på frågan om varför texten är skriven. Det är alltså författarens medvetna eller omedvetna utgångspunkt och ur ett en strategi för att ge läsaren en transformerande upplevelse. Det kan finnas flera teman i en text som författaren kan utnyttja för att hålla ihop berättelsen. De säger ofta något som författaren vill att läsaren tar med sig när boken slås igen. Som en helhetsbedömning av en längre text kan temat vara intertextuellt konstruerad, alltså typisk för en genre, men vad temat egentligen är kan också vara något författaren själv inte inser förrän berättelsen bildar en helhet och kan ses utifrån även av författaren eller någon annan.

Även teman är sociala överenskommelser så redan valet av tema styr hur läsaren kommer att uppfatta berättelsen och blir en faktor för om och hur läsaren påverkas.

Författaren Italo Calvino (1988) identifierade ett antal betydelsefulla teman för 2000-talet, det nya millenniet: lätthet (lightness), snabbhet/kvickhet (quickness), precision (exactitude), synlighet (visibility), multiplicitet (multiplicity) och ett sjätte tema konsistens (consistency), som han eventuellt tänkt lägga dit. Men han dog. Är de också viktiga teman för att beskriva framtida Utopia? För att beskriva framtida teknik? För en hållbar världsbild? Vad menade Calvino med konsistens (consistency)? Trovärdighet? Realism? Eller går det att tolka in hållbarhet på något sätt?

Läsprocessens läsupplevelse

Läsprocessen och dess upplevelse kan nu sammanfattas som att läsaren utifrån en repertoar (verklighet, genre, normer, …) tar sig an en text och i mening efter mening, textavsnitt efter textavsnitt konfronteras med de repertoarelement som författaren valt ut, se figuren ovan som nu borde vara mer begriplig. Läsaren tolkar de perspektiv som tematiserats av karaktärer, intrig, dialoger, ordval och andra författarstrategier, och en horisont byggs upp som tjänar som referens för teman i följande textavsnitt och som läsaren kan relatera tillbaka till repertoaren, sin vardag och sina värderingar. Under läsningen kommer läsaren att utmanas av det som författaren medvetet eller omedvetet utelämnat och av det motstånd i form av negationer som finns i texten. Läsarens repertoar kommer att förändras under läsningen men hur läsaren själv transformeras går inte att veta i förväg (ibid., s. 85, 202). Kanske byter läsaren åsikt eller så slänger hen boken i väggen.

Hur applicerar jag modellen?

Isers modell för läsupplevelsen appliceras genom att romanen läses från början till slut samtidigt som bidrag till horisonten noteras. Förgrund/bakgrund, tomrum och negationer analyseras allt eftersom för att identifiera potentiella läsartransformationer.

Paul Ricoeur

Filosofen Ricoeur var samtida med Iser och ger oss en kompletterande syn på berättelsen (narrativet).

Till att börja med pekade han på att vi, om vi ska förstå en berättelse, måste ha bakgrundskunskaper om verkligheten som matchar författarens. De här förkunskaperna såg Ricoeur som ett nätverk av kopplade kunskaper om handlingar (vilka handlar, hur tänker de, varför, mål, förväntningar, motiv, med vem, samarbete, konkurrens och kamp) (Ricoeur, 1984, s. 55).

Verkligheten medieras via berättelser. I grunden sker det via en intrig som knyter ihop händelser, karaktärer, interaktioner, omständigheter och överraskningar, och som väljs av författaren till en helhet i en tidsstrukturerad berättelse. (Ricoeur, 1984, s. 65).

För Ricoeur gäller samma sak som för Iser, det är läsaren som fullbordar texten i läsningen. Läsaren läser, förändras och ser på texten, sig själv, sin sociala omgivning och se omvärlden med nya ögon, en hermeneutisk spiral snurrar ständigt i våra liv. Tre nivåer av mediering identifieras av Ricoeurs modell. Det är mediering mellan människan och världen (referentiality), mediering mellan olika människor (communicability) och medieringen mellan människan och henne själv (self-understanding).

Ricoeur bygger på sin argumentation genom att diskutera vad som står på spel när det gäller läsarens identitet. Slutsatsen är att vi är vår autobiografi och det är inte bara litteratur som bygger vår självbild utan allt runtomkring oss som kan ses som semiotiska tecken (signs), inkluderande vår kultur, alla handlingar i denna, och speciellt det som sker i vår vardag (self-understanding).

Om vår identitet är så uppbunden runt berättelser är steget inte långt till att även sociala grupperingar och i slutänden samhället är det, och att samhället till viss del formas av litteratur, som ju är ett oerhört effektivt sätt att formulera berättelser runt det som. Ricoeur (1979) utgår från Nelson Goodmans tankar och formulerar sig så här:

My own approach is in agreement with this book’s general thesis [Nelson Goodmans, Reality Remade] that symbolic systems ”make” and ”remake” the world, and that our aesthetical grasping of the world is a militant understanding that reorganizes the world in terms of works and works in terms of world (Ricoeur, 1979, s. 123)

Med “works” i citatet ovan menar Ricoeur inte bara litteratur utan konstverk i allmänhet metaforer och allt som människan kreativt kan föreställa sig (imagination). Det är många mänskliga verksamheter och beteenden som faller inom ramen för kreativt skapande (imagination).

Påverkan begränsar sig enligt Ricoeur inte till mentala modeller utan får faktiskt genomslag i handling.

”[The model presented] is not necessarily bound to aesthetics. It is not even bound to cognition, to the extent that fictions also ”remake” human action or praxis as the practical fictions which are called ideologies and utopias.” (Ricoeur, 1979, s. 123)

Litteratur både upptäcker och uppfinner verkligheten. Mer generellt är det speciella med kreativt skapande att ett tomrum fylls ut av något nytt. Verkligheten byggs på och förändras med nya symboler och tecken (signs) (Ricoeur, 1979, s. 127).

“Thus, if the metaphorical process is the key to the transfer of meaning proper to all displacement of concepts, the work of the model shows the way in which poetic fictions themselves effect the metamorphosis of reality.” (Ricoeur, 1979, s. 141)

Lars Ahlin

Lars Ahlin var en svensk arbetarförfattare med ett tydligt politiskt budskap. Hur försökte han skriva för att åstadkomma förändring? För att visa på det diskuterade han komplexet ”verklighet – konstnär – konstverket – läsare – verklighet” i termer av modellkomplex, formkomplex och funktionskomplex (Kjellman).

Modellkomplex

Ur perspektivet ”modellkomplex” hämtar konsten sitt värde från verkligheten men kan inte reduceras till verkligheten. Konstverket är inte modellen (verkligheten). Konstens uppgift är inte att avbilda verkligheten utan att skapa konst som ska sänkas ner i verkligheten. Författarens värld är en ny värld som ska ”brukas” i verkligheten.

Formkomplex

Verkligheten kan dominera konstnären och konstverket, men det kan också konstvärlden enligt Ahlin och beskriver ”formkomplexet” där konst som sluter sig i sig, i sin egen formalism och sina egna konventioner. Konst för sin egen skull är ett elände enligt Ahlin. En modell används för att bygga en ny modell. Konst är inget undermedel för att förändra samhället och författare ska inte försöka skriva för odödligheten. Konst och litteratur bör vara en vardagsverksamhet.

Funktionskomplextet

Funktionskomplextet är Ahlins positiva ideal där konstnären fångar verkligheten i sitt konstverk och återför den till det sociala sammanhanget i en form som mottagaren förstår. Författaren berättar för mottagare ute i verkligheten och skriver utifrån en egen erfarenhet.

”Konstnären förstår att han måste skapa direkt ur en socialt belägen behovssituation. […] Han måste förvandla den funktionsverklighet konstverket sätts in i till konstvärden.” (Ahliin citerad av Kjellman, s. 35)

En missuppfattning är alltså att konstnären tror sig medvetet kunna påverka verkligheten i någon riktning. Det går inte att utgå från ideologiska eller andra ideal. Om konstverket är ”sant” (inte konstruerat enbart utifrån konstnärliga ideal eller kommersiella krav) kommer det att verka i sig själv. Författaren som vevar med sin penna som ett svärd och talar om för läsaren hur problemen ska lösas kommer att misslyckas. Det är den verklige författarens och läsarens aktiva utforskande av verkligheten är idealet.

“Ahlin pekar på författarens uppgift att genomleva den aktuella verkligheten och säga något väsentligt om denna till en läsare. Han ställer det emot en ambition att gestalta sina åsikter, återge yttre skeenden eller teckna fascinerande personporträtt.” (Kjellman, s. 34)

Hur och till vilken grad påverkar den nedsänkta texten läsarna? Ahlin anser att texten har ett socialt betingat värde för mottagaren så någon form av påverkan har den även om författaren inte vet vilken den blir och inte medvetet kan lägga in en styrning. Fokus ska vara på verkligheten och om fokus flyttas blir berättelsen bara en idealiserad bild där det som inte passar in, Den idealiserade lösningen förkortas bort (Kjellman, s. 33).

Det man kan fråga sig är hur en demokrati ska kunna fungera om ingen föreslår vart vi ska gå? Även reklamen är nedsänkt i den sociala myllan så konkurrensen är hård om de verkliga läsarnas tid.

Retorik

Redan i våra äldsta skrifter finns det sedelärande historier som vill lära oss hur vi ska bete oss och vad som är rätt och fel. Berättelserna om Adam och Eva, Kain och Abel, och Job är några exempel, Jesus berättelse om den barmhärtige samariten ett annat. Hur vi talar om andra, alltså hur vi formulerar vårt budskap och låter romanens karaktärer agera påverkar hur läsaren uppfattar texten. Speciellt viktigt blir detta om en läsare identifierar sig med den som agerar, för det ger författaren en subtil möjlighet för övertalning.

Ett sätt att modellera övertalning är via de retoriska funktionerna:

  • Etos – karaktären (författaren) utnyttjar sitt förtroende. Mig kan ni lita på!
  • Logos – övertalning via logiska argument och resonerande.
  • Patos – övertalning baserad på känslomässigt engagemang.

Om berättelsen är tänkt att övertala någon så kan den göra det på flera olika sätt:

  • Instrumentellt – ger mottagaren ett verktyg för att åstadkomma något, ofta gäller det att lösa ett problem.
  • Relationsbaserat – en relation upprättas med något eftersträvansvärt. Kanske associerar den till positiva känslor, vackra sinnesintryck eller intellektuella upplevelser.
  • Stöttande – förstärker en attityd eller ett värde som redan är etablerad.
  • Jämförande – jämför det som föredras och propageras för med mindre attraktiva alternativ.

Vill man övertyga läsaren om något finns det sex grundläggande berättelser att berätta (Simmons, 2002, s. 4). Sammantaget är berättelserna retoriskt övertygande.

  • Vem är jag (författaren)?
  • Varför är jag här?
  • Vilken är min vision?
  • Vad har jag att lära er?
  • Värden och handlingar exemplifierade
  • Jag vet vad du tänker.

När det gäller vilka dygder hos författaren och karaktärerna som övertygar bäst föreslår Aristoteles klokhet/kompetens, god karaktär/dygd och välvilja (Elmelund-Kjeldsen, s, 128, 2008).

I samma referens (s. 151) listas följande dikotomier som enligt forskningen visat vara verkningsfulla för att bedöma kompetens och karaktär. Listan kan användas för analys och konstruktion av karaktärer.

Kompetens: Pålitlig-opålitlig, välinformerad-oinformerad, kvalificerad-okvalificerad,

intelligent-ointelligent, värdefull-värdelös, expert-icke expert

Karaktär: Ärlig-oärlig, vänlig-ovänlig, behaglig-obehaglig, självisk-osjälvisk, trevlig- otrevlig, dygdig-syndig.

För fattarens trovärdighet är viktig för faktalitteratur men kan spela roll även för skönlitteratur Med tillgång till nätet går det att ta reda på en hel del om författaren. Nätet öppnar också upp för att skapa fiktiva personligheter vilket inte är möjligt i en diskussion ansikte mot ansikte.

Omgivningen där läsaren befinner sig under läsningen är en annan faktor som skulle kunna justeras för att öka genomslaget på budskapet i en text. Om läsaren sitter i en virtuell gaskammare och läser kan det ge en helt ny nivå av upplevelse. En annan möjlighet är att distribuera texter via de ”eko-kamrar” som bildats på nätet där läsare tycker samma sak om det som diskuteras.

Burkes pentad och dramatism

Overington (1977) går igenom litteraturkritikern och filosofen Kenneth Burkes metod för att analysera vad människor gör och varför. Metoden, som byggde på retorik, kallade Burke för dramatism och så här beskrev han i den mänskligt agerande:

In any rounded statement about motives, you must have some word that names the act (names what took place, in thought or deed), and another that names the scene (the background of the act, the situation in which it occurred); also, you must indicate what person or kind of person (agent) performed the act, what means or instruments he used (agency), and the purpose. (Kenneth Burke, A grammar of motives, 1945)

Utgångspunkten är att en agent (1) handlar (act) (2) med vissa medel (agency) (3), på en scen (4) och med en avsikt (purpose) (5). Det blir fem komponenter, en ”pentad”, som bildar en grund för analys. Vem gör vad, när och var? Vill vi brodera ut pentaden något kan den formuleras som ”vem, vad, var, genom vilka medel, varför, hur och när”. På engelska låter det lite bättre “who, what, where, by what means, why, how, when”. En ramsa som använts sedan medeltiden.

Dramatism fokuserar på mänskliga motiv ur ett dramatiskt perspektiv. Våra liv och relationer utvecklar sig som dramatiska berättelser och vii människor motiveras och handlar i vad vi uppfattar som dramatiska berättelser (Foss, 2009, s. 355). Språkbruk och kommunikation är enligt Burke handlingar med avsikter och om vi summerar en viss persons avsikter visar vi på dennes karaktär. Handlingen är den fundamentala komponenten i språket, och därmed även i litteratur. Med hjälp av dramatismen och pentaden kan vi analysera en text och hitta författarens motiv, vad som var det bakomliggande orsaken till avsikten (Elmelund-Kjeldsen, 2008, s. 250-251). Den dramatiska analysen kallas även pentadisk kritik och bygger på att par av pentadkomponenter studeras för att identifiera de mest dominerande.

Paret ”scen-handling” kan illustreras av talesättet ”Terrängen bestämmer taktiken”. Fem komponenter ger tjugo möjliga kombinationer om vi väljer att skilja på ordningen, ”scen-handling” behöver inte vara lika framträdande som ”handling-scen”.

Pentaden ska tolkas utifrån talaren och enligt Rourke visar då de mest viktade paren på talarens motiv. Ett exempel är att Rysslands hårda motstånd mot nazisterna kan förklaras utifrån ryska folkets nationaldrag (handling-agent) eller de långa avstånden och dåliga vägarna i Ryssland (handling-scen).

Analysen utförs genom att tröska sig igenom alla paren för den text eller del av text som ska analyseras för att se vilka av de olika paren som använts. I slutänden fås en tabell som kan se ut till exempel så här (Foss, 2009, s. 359-364)

scen-handling – nej

scen-agent – ja, stark koppling

scen-avsikt – oklar

handling – scen – nej

Med hjälp av tabellen har den dominerande pentadkomponenten identifieras (den som har flest starka kopplingar). Analysen kan sedan fortsätta utgående från den dominerande komponenten. Under arbetet klarnar författarens världsbild, och motiven bakom texten framträder. Sedan är det upp till den fortsatta analysen att försöka se om världsbilden och motiven är ärliga eller av någon anledning konstruerade för textsegmentet.

Iris Murdoch

I det här avsnittet presenterar jag filosofen och författaren Iris Murdochs (1919-1999) teori om hur en läsare transformeras. Jag kommer delvis att göra detta via Anna Lova Olssons doktorsavhandling (2015) som behandlar Iris Murdochs filosofiska arv. Avhandlingen utgår från tre grundbegrepp som är lånade från Murdoch:

  • Imagination – en form av föreställningsförmåga som stöttar individens moraliska transformering.
  • Attention – en uppmärksamhet riktad ut mot världen och det goda som stöttar individens moraliska transformering.
  • Unselfing – ett moraliskt tillstånd av osjälviskhet och sensibilitet inför andra människor och deras behov.

Tesen i avhandlingen är att läsupplevelsen kan bidra till en individs moraliska transformering givet att texten har en kvalitet av imagination. Med andra ord kan läsning av en viss typ av litteratur bidra till att läsaren blir en bättre människa utifrån Murdochs utvalde moralbegrepp. Ur ett hållbarhetsperspektiv är detta ett spännande resultat. Genom att modifiera parametrarna (imagination, attention och unselfing) skulle läsning kunna få läsare mer engagerade i hållbarhet.

Den moraliska transformationen

Läsning av litteratur kan få oss att lämna oss själva en stund och detta öppnar upp för en moralisk transformation. Litteraturen är mer än underhållning och tidsfördriv. Vi ser oss själva och våra liv utifrån och det i sin tur kan stärka oss och ge livet mening när vi har det svårt. Allt vi hör och läser har moraliska implikationer. Det vi säger och skriver är på motsvarande sätt ständigt moraliserande och ett uttryck för våra värderingar. Även om vi inte är medvetna om det konfronteras vi hela tiden med frågor om objektivitet, sanning och rättvisa

Literature is soaked in the moral, language is soaked in the moral, fictional characters swim in a moral atmosphere (Murdoch 1999, s. 254).

Med sin föreställningsförmåga kan människan representera den yttre verkligheten på olika sätt. Vi läser till exempel in gubben i månen. Enligt Murdoch påverkas vi moraliskt av allt vad vi ser och föreställer oss. Det gäller även det allra enklaste vi ser i vardagen.

Beroende på vilka berättelser vi läser kan vi lära oss att uppskatta det goda, vilket får oss att mer rikta vår uppmärksamhet mot det som är gott. Murdoch skriver att litteratur alltid är en strid mellan beskrivningar av miljö och av människor och en transformation mot det goda kräver ett fokus på de senare (Murdoch 1999, s. 295).

Det önskvärda moraliska karaktärsdrag som Murdoch rekommenderar är osjälviskhet, objektivitet och realism, vilket också passar bra in i arbetet mot hållbarhet.

Realism

Den goda realismen bottnar i en önskan om att göra andra människor och ting i världen rättvisa genom att se dem som de är. Godhet är alltså en form av realism som kräver kunskap om människor och deras behov. Ur Murdochs perspektiv är det viktigaste en skönlitterär realism som lyfter fram människorss unika livserfarenheter, även om författarens personliga ambition om att skapa något vackert och harmoniskt då får stå åt sidan. Karaktärerna är som folk är mest och de tar del av allt det komiska, absurda och löjliga som livet faktiskt innehåller (Olsson, 2015, s. 79). Att en karaktär och hennes berättelse är främsta fokus i litteraturen betyder inte att den kontextuella bakgrunden är oväsentlig. Verkligheten finns där, som en rik och mångfacetterad bakgrund till ett levt liv (Murdoch 1999, s. 287-295) (Olsson, s. 80).

Murdoch utgår från att karaktären är det viktigaste i en transformerande berättelse. När vi tidigare introducerade berättelsen med hjälp av Herman (2009) utgick han i stället från händelser. Skillnaden är dock inte så stor eftersom det som är intressant med händelsena är hur de påverkar karaktärerna.

Attention

Attention är en specifik inriktning av kärleksfull uppmärksamhet som styrs av läsarens inre liv. Attention riktas så att den moraliska transformeringen stöttas genom att känsligheten inför den sociala omgivningen ökas. Att bygga upp känsligheten är en långsiktig uppgift som aldrig kommer att nå ända fram (Murdoch 1999, s. 334).

Ett modernt utvecklat samhälle uppvisar en grad av empati som övergår allt mänskligheten tidigare visat. Tänk på hur vi nu behandlar hundar och katter jämfört med för hundra eller flera hundra år sedan. Till viss del kommer sig kanske detta av att vi har tid och råd att bry oss, men det är också något som vår kultur byggt upp, se till exempel Pinker (1997) eller Rifken (2010). Empatin kan bli bättre, men det är ingen enkel uppgift att styra sin uppmärksamhet, även om det är mot en god sak. Vi har invanda mönster som utmanas. Murdoch ger exemplet att kontrollera om man är kär, eller ännu svårare, att tvinga sig att bli kär eller okär.

“Consider being in love. Consider too the attempt to check being in love, and the need in such a case for another object to attend to. Where strong emotions of sexual love, or of hatred, resentment, or jealousy are concerned, ”pure will” can usually achieve little. It is small use telling oneself ”Stop being in love, stop feeling resentment, be just.” What is needed is a reorientation which will provide an energy of a different kind, from a different source.” (Murdoch 1997, s. 345)

Vår attention riktas mot det som är viktigast och vi är ofta omedvetna om vad som räknas som det viktigaste. Det bestäms omedvetet. Dit attention riktas har vi en tendens att handla, vi ser ditåt, vi vänder oss, vi går dit, vilket gör den viktig, för att inte säga avgörande. En föreställningsförmåga, som också kan tränas av litteraturläsning, är viktig för att ha något att rikta attention emot.

”I can only choose within the world I can see, in the moral sense of ”see” which implies that clear vision is a result of moral imagination and moral effort.” (Murdoch, 1997, s. 329)

Unselfing

Unselfing är nästa viktiga begrepp. Det är ett moraliskt tillstånd av närvaro och engagemang i en eller flera relationer som är osjälviskt men där ändå inte individen förnekar sig själv utan kan förändras med sin omgivning (Olsson, s. 112). Unselfing beskrivs som en transformering av medvetenheten och som en viss kvalitet i en upplevelse (1997, s. 369), men även som en process (2015, s. 107). Det är en frigörelse från hybris och en ”ödmjukhet inför det mysterium som världen och verkligheten är” (.ibid, s. 113). En förflyttning av egot från centrum ut mot periferin, vilket kan exemplifieras med en förälskelse (.ibid).

Imagination och phantasy

Den avgörande komponenten för om en text kan göra läsaren mer moralisk är imagination. Texter med en kvalitet av Murdochs ”fantasy”, som jag här kommer att kalla ”phantasy”, påverkar däremot inte vår moral. Men det är inte så att phantasy är liktydigt med den litterära genren fantasy, som man kanske tror. Imagination och phantasy är inga enkla begrepp att konkretisera. Murdoch utgår från Kant där imagination är föreställningsförmågan som förmedlar det vi tar emot via våra sinnen till koncept som vi kan tänka om.

Kant establishes imagination as a mediator between sense perception and concepts, something between sense and thought. Knowledge in the empirical world is made possible by the imagination as a power of spontaneous synthesis operating at the transcendental barrier of consciousness. (Murdoch 1994, s. 308)

Imagination ger oss förmågan att föreställa oss världen omkring oss. Den ger också några av de mest begåvade människorna möjligheter att vidga vår föreställningsvärld.

“Imagination provides essential fusion, also gratuitous creation. At one end of the scale is the unconscious activity necessary to experience a world, at the other the inventive power of exceptional minds.” (Murdoch 1994, s. 309)

Till detta lägger Murdoch Platons modell om människans begränsade och delvis falska föreställningsförmåga (eikasia, phantasia).

“Plato was well aware of the lying fantisising tendency of the human mind and that it would be hard to exaggerate our capacity for egoistic fabrication. The mind is indeed besieged or crowded by selfish dream life. Plato uses the word eikasia, best translated here as ‘illusion’ or’ fantasy’, to indicate the most benighted human state, the lowest condition in the Cave. He also uses the word phantasia in the same sense. He connects egoistic fantasy and lack of moral sense with the inability to reflect. Mere uninspired reproductive art would then be at the bottom of the scale.” (Murdoch 1994, s. 317)

Plato graderar bilder som skapas i konst och litteratur och ser en moraliserande uppgift i att rensa ut myter och falska bilder. Platons ideal var osjälvisk visdom, reflektion och resonerande.

I ena änden har vi nu den positiva imagination som i Kants fall kulminerar med geniets förmåga att skapa. I den andra änden av skalan finns phantasy, den själviska människans bilder och litteratur som inte visar läsaren på verklighetens villkor. För Kant är det lägsta det automatiskt kopierande, enkla fantasier och påhitt. Till exempel en lekman som försöker förklara avancerad fysik med enkla bilder.

Murdoch försöker förenkla diskussionen, som rört sig hit och dit under 2500 år av diskussioner runt kreativitet, konst, och moral och associationer mellan dessa områden, genom att välja en skala från kreativ imagination i ena änden och självisk fantasi på den andra.

We can make sense of a scale of series with egoistic fantasies at one end and creative imagination, culminating in genius at the other. (Murdoch 1994, s. 320)

Några typiska mänskliga exempel på phantasy är enligt Murdoch fåfänga, fantasier om hämnd, erotik och makt.

The human mind is naturally and given to fantasy. Vanity (a prime human motive) is composed of fantasy. Neurotic or vengeful fantasies, erotic fantasies, delusions of grandeur, dreams of power, can imprison the mind, impeding new understanding, new interests and affections, possibilities of fruitful and virtuous action. If w consider the narrow dreariness of this fantasy life to which we are also addicted the term ‘unimaginative’ seems appropriate. 
(Murdoch 1994, s. 322)

Imagination är ur ett känslobaserat perspektiv ett utslag av längtan, skriver Murdoch. Att reflektera runt det vi föreställer oss och vad vi menar med ’gott’ berör ett nätverk av värden. Drar man ut ett av dem för att studera det så följer många andra med. Mod är gott och lyfter vi i det värdet följer ansvar och många andra värden med.

Imagination is an (inner) activity of the senses, a picturing and a grasping, a stirring of desire. At a more explicitly reflective level, in everyday moral discussion as well as in metaphysics, we deploy a complex densely textured network of values round an intuited centre of ‘good’ (Murdoch 1994, s. 325)

Komplexiteten ökar ytterligare med vardagens begränsningar. Att ändra sig själv är inte lätt, och om det över huvud taget går så tar det lång tid. Medan vi ändrar oss lär vi oss samtidigt vilka värden som är viktiga, varför de är det och hur de hänger ihop med andra värden (Murdoch 1994, s. 325).

Otroligt nog kan vi utföra imagination och skilja på gott och ont (Murdoch 1994, s. 328).

Sammanfattning och diskussion av teorin runt en transformerande läsupplevelse

Sammanfattningsvis är det inte kontroversiellt att se läsning som en transaktion mellan läsare och text, givet att läsaren har en tillräckligt överlappande kulturell plattform för att förstå något. Inte heller bestrider någon att varje transaktion ger upphov till en dynamisk läsarupplevelse. Det är också accepterat att säga att läsupplevelsen är unik för varje läsare och beroende på varje läsares unika historia och att alla läsningar sker i olika kontext (tid, plats, social miljö) (Iser, Rosenblatt).

”Kärnan i teorin är föreställningen om dikten som en händelse i en läsares liv, som en handling, ett skapande, en eld som närs av mötet mellan en särskild personlighet och en särskild text vid en särskild tidpunkt .” (Rosenblatt, s. 13)

Läsakten genererar alltså mening. Den stora obesvarade frågan är till vilken grad den påverkar läsaren. Kan den förändra liv? Att varje läsakt är en unik upplevelse innebär att den kan vara omvälvande för någon även om den ignoreras av många.

En annan okänd faktor är om det givet en viss text går att förutsäga reaktionen för en given välkänd läsare. Vad är det i mötet som spelar roll hos texten respektive hos läsaren? Antalet faktorer som påverkar är enormt stort. Jämför till exempel typ av läsande hos en stressad jobbpendlare, en redaktör på ett större förlag, eller en lärare i Skapande svenska. Den av de referenser jag hittills använt som går längst är Ricoeur som utgående från sin teori om att allt är berättelser lättare kan beskriva de förändringar som sker.

Paul Ricoeur’s work stands out in this landscape because he developed a theory of narrative identity where readers’ engagement with literary fiction occupies a central position. In this respect Ricoeur differs from the other advocates of the narrative construction of the self (Caracciolo , 2015)

En något förenklad frågeställning är hur ett urval av läsare med vissa karakteristika skulle påverkas. Hur skulle en förening av Marxister bemöta en roman om Trotskij? Hur skulle en grupp Sverigedemokrater möta den?

Kognitiv dissonans är ett sätt att beskriva den stress vi upplever när verkligheten inta matchar vår uppfattning av den. Det kan gälla hur människor beter sig, attityder eller värden. Caracciolo menar att kognitiv dissonans kan tillämpas på läsning när det som händer i romanen inte stämmer med läsarens världsbild eller hur denne tycker karaktärer bör vara och hur de borde bete sig. Vi strävar efter att reducera dissonans och som läsare har vi ett spektrum av möjligheter:

  • Vi kan lägga ifrån oss boken. Kanske vi aldrig mer läser något av den författaren eller en bok med det temat.
  • Vi kan fortsätta att läsa, motvilligt (imaginative resistance)
  • Vi kan ändra uppfattning och liera oss med dem som vi tidigare tyckte tänkte fel (attitude change)

”Between the two reader response patterns that I label ”attitude change” and ”imaginative resistance” there is a vast area where dissonance is experienced vicariously, on behalf of the character rather than in a first-person way: literary texts and fictional characters seem to enter readers’ life worlds without procducing any measurable change in readers’ self-concept or beliefs” (Caracciolo, 2013)

Analysexempel

I detta avsnitt tillämpas en analysmodell baserad på teoriavsnittet ovan på romanen Extas! skriven av mig själv och Walden av Henry David Thoreau. Målet med analysen är att se om modellen kan identifiera vad som skiljer sig mellan läsarens verklighet och textvärlden i romanen. I andra hand försöker analysen se om modellen kan ge ett första omdöme om romanens förändringspotential.

Modellen tillämpas först på romanen Extas! med fokus på Isers och Goodmans bidrag och med ett exempel på en triadisk formulering av romanen. Därefter testas de hela modellen på romanen Walden.

Sammanställning av analysmodellen

Strukturen för en fullständig analys ser ut så här:

  • Författaren och läsaren
  • Genre
  • Enkel övergripande triadisk formulering
  • Transformerande läsupplevelse
    • Iser
    • Ricoeur
    • Ahlin
    • Retorik
    • Murdoch
  • Fiktiv värld
    • Ryan
    • Goodman
  • Sammanfattning av romanens förändringspotential

Analys av romanen Extas!

En oerhörd energi läggs tvärs över mänskligheten på att skriva fantasier. Som om verkligheten vore en fantasi? Den är verklig, det är själva poängen med verkligheten. Den är mätbar, inget hittepå. Ni bara lurar er själva.

Om en hund kunde fantisera skulle den se ett berg med blodigt kött framför sig och sedan bli så deprimerad över verklighetens torftighet att den bara la sig ner på fläcken och dog.
/ Håkan Gulliksson, Huset, s. 95.

Romanen Extas! presenteras i baksidestexten som en utopi där läsaren samtidigt får följa familjen Karlssons vardag år 2070 och det styrande rådets försök att upprätthålla en hållbar värld. Problemet är att medborgarna via spel söker sig till förförelse mot extas i stället för, som rådet tycker, spela meningsfulla spel för att hålla samhället igång. Spelen hanteras av spelledaren, en AI som är minst sagt svår att styra.

Innan kapitel 1 finns också en introduktion av karaktärerna. Det är en del namn att hålla reda på så läsaren får ett facit om det skulle behövas. Introduktionen situerar också romanen i framtiden (2098) och på existerande platser (Umeå och Stockholm). Tonen i den är lätt humoristisk och en allvetande författare, i stil med Shakespeares Puck i en Midsommarnattsdröm, lovar läsaren att allt kommer att sluta lyckligt för de flesta huvudpersonerna, men inte för alla, och kanske inte för mänskligheten. Spelande, kapitalism och extas antyds.

Nisse och Pippi är huvudpersoner och mjukvarukonstruktioner (Artificiell intelligens, AI). Nisse är familjens intelligenta hus i Umeå och Pippi en intelligent våning. Berättelsens intrig är uppbyggd av fem sammanvävda trådar där varje tråd har en berättare. Först har vi maktmänniskan Lukas som bor i Stockholm och i rådet försöker lösa problemen i spelvärlden samtidigt som han försöker vinna Andrea, en annan maktspelare. Nisse, det intelligenta huset i Umeå är Lukas störste supporter. Emma (Lukas syster) bor i Huset i Umeå och söker sin extas i naturen. Ami (Emmas brorsdotter) och hennes man Robert vill ha ett barn och måste övertyga en familjegrupp (två andra par) om att de kan klara att ta hand om barnet. Enligt Emma och Nisse är de sexberoende. Love (Emmas son) söker efter Nirvana. Maria (Amis dotter) lever i ett forskningsflow och söker extasens gåta. Hon stöttas av Pippi, sin lägenhet.

Mer om romanen introduceras under analysen i den mån som det behövs.

.Författaren och läsaren

Romanen Extas! är skriven av en okänd författare. Det finns inga tidigare romaner att starta analysen från. Det vi har är baksidestexten som presenterar författaren som lärare i teknik och hållbarhet på universitetet.

Genre – utopi och vad mer?

Genren kan approximeras som en psykologisk AI-thriller med romantiska och samhällskritiska inslag. Det är en äventyrsroman som drar in läsaren och en Science fiction där möjliga effekter av ny teknologi undersöks för ett hållbart samhälle. Genren kan också räknas som design fiction eftersom världen i Extas! är ett designförslag till en värld vi möjligen skulle vilja leva i.

Efter att ha läst baksidestexten till Extas! sorterar de allra flesta romanen in på hyllan med science fiction. Omnämnandet av ett intelligent hus som går att prata med gör att den placeras på hyllan bredvid Startrekfilmerna och läsaren kommer att koppla boken till de många dystopiska tidningsartiklar och böcker som skrivits om farorna med AI. Titeln Extas! antyder också att romanen antagligen innehåller sex som underhållning, provokation och kanske för upphetsning. För några läsare gör det boken till non grata och för andra skapar det förhoppningar som inte kommer att uppfyllas. Det finns sexscener men de är nedtonade integrerade delar av handlingen snarare än målet med romanen.

Är den värld som det berättas om i Extas! en utopi? Jag som författare skulle mycket väl tänka mig att bo där, även om det vore med skräckblandad förtjusning jag flyttade dit

Övergripande triadisk modell

En dialektisk modell för romanen kan formuleras i två varv.

Varv 1:

Kultur-kritisk diskurs: Hållbarhet är nödvändig. Övervakning. Hierarkisk värld.

Fiktiv antidiskurs: Full frihet att leka och spela.

Integrerande interdiskurs: En värld som styrs och övervakas via spel (input till varv 2). De spel som finns att välja bland är de som de styrande förser medborgarna med.

Varv 2:

Kultur-kritisk diskurs: Den hållbara övervakade spelvärlden går mot ständig extas och ohållbarhet. Ständig extas är helvetet själv. Människan ändras inte och är biologiskt oförmögen att hantera extasen som kommer att ställa sig i vägen för överlevnad.

Fiktiv antidiskurs: Tillåt extas fullt ut. Allt annat slutar i meningslöshet och kollektiva uppror och/eller självmord.

Integrerande interdiskurs: Extasen modereras så att världen blir hållbar och ändå uppfyller människornas drömmar. Hur gör detta?

Transformerande läsupplevelse

För att analysera enligt Wolfgang Isers transformerande läsupplevelsen etablerar jag först en rimlig repertoar utgående från det jag känner till om romanen. Hur en sådan presentation kan se ut visas kort senare i detta avsnitt. Därefter läser jag romanen från början och bygger allt eftersom upp en horisont. Jag noterar också strategier (förgrund/bakgrund, tomrum och negationer) som används. I detta avsnitt ges exempel på vad som kan hittas, både rad för rad och sammanfattningsvis.

Det finns inga läsare som bott i ett intelligent hus av den typ som berättas om. Det de flesta känner till är möjligen röststyrda ljusknappar och audiosystem där ljudet enkelt går att flytta med lyssnaren. Inbrottslarm baserade på olika typer av givare är nog också välbekanta.

Romanen handlar om AI-system och det associeras antagligen av många till övervakning som i Orwells roman 1984, och att data skickas iväg för central analys. Den centrala analysen ses av många som ett skrämmande verktyg för begränsning av individens frihet och av andra bara som ett irritationsmoment när reklamen blir riktad och individualiserad. Individens frihet kan till exempel begränsas genom att bara viss information blir tillgänglig eller att den information som är åtkomlig är manipulerad för att styra värderingar och åsikter.

I appendix till essän finns ett utdrag från romanen och här kommer några exempel på strategier som kan identifieras. Det går lätt att finna fler. Överraskningarna och nya tankemönster etableras redan på första raden

Rad 1: Teknik som kan prata och värdera sig själv och sitt arbete känslomässigt (negation)

Rad 1: Teknik har nya egenskaper i världen det berättas om (horisont)

Rad 2: I spelledarens värld? (tomrum)

Rad 3: I spelledarens värld finns medborgare? (tomrum)

Rad 11: Spel och spelande lyfts fram (förgrund/bakgrund)

Rad 27: Ami animerar sig själv i realtid på en skärm (negation)

Rad 27: Världen innehåller intelligenta sensorsystem (horisont)

Övergripande omdömen som byggs upp under läsningen:

Vi läser om ett hållbart samhälle som blivit hållbart via övervakning. Mätbarhet och optimering är nyckelord. Storbolagen är globala och ser allt. Vet allt om alla. De kan mäta, kontrollera och styra mot hållbarhet. De vill inte att världen ska krascha, så de ser till att alla får det allt bättre, till priset av en begränsad frihet. Alla spelar och ser världen som ett spel vilket är mänskligt eftersom leken och spelandet ligger i vår natur. Spelen är nödvändiga för att motivera medborgarna att delta och bidra i samhället. De som kontrollerar förförelsen och extasen i spelen kontrollerar världarna i spelen, och därmed även verkligheten. Vi kan göra allt vi vill i spelen. Där är vi gudar. Allt vi gör registreras vilket bygger upp en bas för analys av oss själva. Existentiella frågor kan ställas (och besvaras) på nätet. Intima frågor kan ställas (och besvaras) på nätet. Sensorer kan läsa av känslor och beteenden. Ett exempel är att Huset Nisse animerar en passande danspartner till Ami på rad 47 och framåt i utdraget.

Intrigen består av fem huvudperspektiv, fem trådar med var sin berättare. Nackdelen med att ha fem i stället för bara en, till exempel en allvetande berättare, är att läsaren kan ha svårt att orientera sig bland intrigerna. En möjlig fördel är att läsaren har flera chanser att hitta en huvudperson och ett dilemma som den vill identifiera sig med. Det ökar sannolikheten för engagemang, påverkan och transformation. Eftersom huvudpersonerna var och en får ta mindre plats kan de inte fördjupas och rundas av lika mycket vilket ger färre möjligheter att dra in läsaren.

Två perspektiv (karaktärer) som sticker ut är Nisse och Pippi. De är AI-system som spelar centrala roller i berättelsen. Längre in i boken fördjupas främlingskapet när det visar sig att AI är inblandat i det mesta av det som händer bakom de mänskliga relationer och dilemman som dominerar förgrunden. Spelledaren, den AI som introducerar nya spel i världen har fått en egen röst och det får även naturen. Frågan är om det mänskliga (hjärta och smärta) tar över tillräckligt av förgrunden för att läsaren ska acceptera det mer främmande som allt tydligare träder fram under läsningen.

Trots att Nisse och Pippi är centrala karaktärer är det Ami och hennes relation med Robert som får huvudrollen i första avsnittet där sex genast lyfts fram i förgrunden i sovrummet på Tätastigen 12. Ett mänskligt beteende som bygger på behovet av närhet och som i slutänden är ett krav för mänsklighetens överlevnad.

Innan läsaren kommer till första kapitlet har hen stött på den accepterade definitionen av hållbarhet på ett av försättsbladen och på nästa uppslag ett utdrag ur Höga visan. Förhoppningen är att citaten ska lyfta fram de två huvudtema som romanen tar upp, ett hållbart samhälle och extas. Exakt hur romanen kommer att behandla dessa teman kan ses som ett första tomrum.

I en berättelse om en framtida tekniskt avancerad värld kan inte allt förklaras, det behövs ett ”suspension of disbelief” hos läsaren. Magi och tomrum måste få finnas annars faller hela idén. Det är inte lönt att fråga om hur något fungerar, egentligen, till exempel exakt hur animeringen av Ami fungerar. Det intressanta är diskussionen och slutsatserna om vad effekten blir på människorna om och när det fungerar. Detta är djupt mänskliga frågor som inte har med AI att göra, tekniken är bara en katalysator. Frågan är om läsaren ser den distinktionen och är intresserad av att följa resonemanget om vart människan är på väg och om den lösning som romanen indikerar är ett möjligt och önskvärt alternativ. Risken är att avvikelsen från dagens värld stöter bort.

Fiktiv värld

Den transformerande läsupplevelsen kompletteras i analysen med en dekonstruktion av världen i romanen. Den görs med hjälp av Goodmans förändringskomponenter efter det att hela romanen lästs och ger en sammanfattade helhetsbild.

Om boken öppnas och läses så visar det sig att det främmande sitter i väggarna på ett integrerat, naturligt sätt. Världen känns välbekant, i alla fall till en början. Den vardag som skildras skiljer sig inte mycket från vardagen 2020 och det intelligenta huset är mer av en betjänt, en Jeeves. en samtalspartner, en servicecentral. Den utvecklade verkligheten är något som bara används för exklusiva fester. I stället handlar romanen om familjemiddagar, normer och välkända mänskliga relationer mellan karaktärerna. Ett exempel är det familjära samtalet och samtalstonen mellan AI och Huset Nisse i utdraget ur romanen i Appendix.

Mot slutet av romanen bör läsaren ha en helt ny syn på hur världen i Extas! fungerar och hur förförelsen mot extas i romanen både är det stora mänskliga problemet och en potentiell lösning för hur vardagen och samhället kan organiseras. Om läsaren köper detta budskap som en möjlig sanning och vision att sträva mot är en annan fråga.

Vad är det som skiljer vår verklighet runt 2020 från den i Extas! år 2098? Det ska vi utforska med hjälp av Goodmans förändringskomponenter. Här följer exempel på vad som kan identifieras:

  • Sammansättning och uppdelning – Familjetillhörigheten är viktig och det feodala systemet som byggde på familjeband och arv är tillbaka i en modifierad form. Centraliseringen av makten stabiliserar samhället och ger en chans att styra mot hållbarhet. Politik existerar som sysselsättning, till exempel i skolstyrelser, men det är rådet av elitfamiljer som bestämmer i frågor av betydelse.
  • Ta bort och lägga till – Artificiell intelligens är integrerad i vardagen. Medborgarlön. Garanti för bostad och mat. Arbete för den som vill bidra och få det bättre. Barn föds i barnkamrar och fördelas sedan på lämpliga föräldrar. Enbart självkörande bilar som inte ägs av privatpersoner. Bara den yttersta eliten har råd att flyga fysiskt, alla andra får nöja sig med den virtuella verkligheten som hela tiden blir mer verklig.
  • Viktning – Sex och allt annat som har med förförelse mot extas att göra har viktats upp. Allt och alla är på ett eller annat sätt på drift mot extas, via naturen, via Nirvana eller via makt.
  • Systematisering – Allt är spel. Sensorer och datorer är integrerade i allt.
  • Förvrängning – Utvecklad verklighet gör det svårt att skilja på fiktion och verklighet i spelen och vardagen, Det går att anta flera parallella identiteter vilket förstås ger många nya möjligheter. Naturen har fått en touch av magi. Är den uppdaterad med virtuell verklighet? Ett ord som bytt betydelse över tid är ”arbete” som nu är frivilligt och ”spel” som nu är något alla håller på med, hela tiden. I Extas! är människans vardag allt mer inriktad på och optimerad för förförelse mot extas. Det praktiska som matlagning, sophämtning och vård ska klaras av medan förförelsen pågår och mellan alla spelbaserade extaser.

Analys av romanen Walden

Här följer en kort analys av förändringspotentialen hos romanen Walden av Thoreau. I romanen kontrasterar Thoreau det normerade livet med en egen version av det goda livet där människan lever i romantisk harmoni med naturen. Han föreslog på sitt sätt precis en ”omställning” som många senare har förordat för att ta oss ur klimat- och hållbarhetsknipan. Fördjupad kontakt med naturen, lokalodlad mat, ett enkelt liv med frivillig fattigdom där samhällets konsumtionsstress undviks. Walden checkar av också ett annat kriterium, den har räknats som obligatorisk läsning för generation efter generation av amerikaner. Det är svårt är att ta reda på hur många böcker som tryckts och hur många som har läst romanen, men det rör sig om många miljoner. Den finns med i listor av de hundra viktigaste amerikanska böckerna.

Författare och läsare

I originalutgåvan avslutas boken med ett långt kapitel om ”On the duty of civil disobedience” vilket ger ytterligare ett perspektiv på människan Thoreau

I heartily accept the motto, — “That government is best which governs least;” and I should like to see it acted up to more rapidly and systematically. Carried out, it finally amounts to this, which also I believe — “That government is best which governs not at all;” and when men are prepared for it, that will be the kind of government which they will have. Government is at best but an expedient; but most governments are usually, and all governments are sometimes, inexpedient. The objections which have been brought against a standing army, and they are many and weighty, and deserve to prevail, may also at last be brought against a standing government. The standing army is only an arm of the standing government. The government itself, which is only the mode which the people have chosen to execute their will, is equally liable to be abused and perverted before the people can act through it. Witness the present Mexican war, the work of comparatively a few individuals using the standing government as their tool; for, in the outset, the people would not have consented to this measure.

/ Thoreau, Walden, från Project Gutenberg, första upplagan 1854.

 Genre – utopi och vad mer?

Utopi? Är Walden en utopi? Stugan vid den lilla sjön fanns verkligen och Thoreau bodde där. I den meningen beskrivs inget Utopia. Men, att alla människor bygger små stugor vid privata skogstjärnar är helt orealistiskt givet 10 miljarder människor. Walden är snarare en beskrivning av ett projekt att lämna ett falskt, konsumtionsorienterat, slavsamhälle. En anti-realism bort, snarare än en vision om ett nytt samhälle, men den innehåller komponenter av en vision att leva i nuet och närhet till naturen. Walden är inget trovärdigt Utopia, för vilken modern människa skulle nöja sig med att leva hela sitt liv vid en liten sjö, småprata med enstaka passerande, äta egenproducerade grönsaker och hugga sin egen ved? Å andra sidan håller väldigt många med om att livet i vårt samhälle har stora brister, och har haft det ända sedan Thoreau pekade ut dem för 150 år sedan.

Övertygar Walden som utopi? Nej, även om vi håller med om mycket som den kritiserar ger den inget trovärdigt alternativ, även om den som alla andra utopier provocerar och sätter igång diskussioner. Thoreau lämnade själv sitt experiment bara efter några få år ”kanske hade jag en känsla av att jag hade åtskilliga andra liva att leva och inte kunde lägga mer tid på detta” (Thoreau, s. 385).

Begränsar Walden vårt tänkande? Till att börja med favoriserar den naturen framför kulturen. Dessutom ignorerar den tekniken och teknikutvecklingen, förutom järnvägen. Romanen propagerar för den romantiska myten om att ensam är stark, och lyfter fram den episke hjälten. Slutligen betonas individen framför det kollektiva. Fri marknad är idealet för Thoreau, trots alla dess problem som han beskriver.

Genren för Walden är svårbestämd eftersom romanen är unik (sui generis). En ensam berättare. Vardagsrealism i en för berättaren ny miljö kombinerad med filosofiska utflykter och naturromantik (besjälad natur, uppgående i naturen … ). Är det kanske en reseskildring? En sojour, vistelse under kort tid? Nej, de år Thoreau tillbringar i Walden är mer än bara en kort vistelse.

Den kategori som matchar bäst är autobiografin, även om tidsomfånget inte är mer än två år. Romanen är inte en ren dagbok eftersom utflykterna är många till naturbeskrivningar, filosofi, livsstilar, och poesi. Tidens gång ger honom snarare möjlighet att berätta om olika årstider än att ta upp vad som händer dag för dag.

Autobiografier och dagböcker är två andra populära genrer. Inte i klass med romantisk litteratur och deckare, men strax efter. Som framtidsutopier ger de författaren chansen att föra fram en djupare beskrivning av huvudpersonen och då följer samtidigt vardagsdetaljer i denna människans liv med. I dessa genrer kan författaren välja vad som ska lyftas fram och göra det på ett sätt så att läsaren kan identifiera sig.

Många av de romaner jag avvägde att ta med i arbetet är skrivna som reseskildringar (Ecotopia, Retrotopia, Elektra) och det är även ett genomgående drag för utopiska romaner ändra från Thomas Mores Utopia via Looking backward och News from nowhere av Edward Bellamy respektive William Morris. Även dystopier, till exempel Oryx & Crake av Margaret Atwood har drag av reseskildring. Sådana ger författaren möjlighet att på ett naturligt sätt visa på skillnaden mellan det nya och det gamla. De ger också läsaren chansen att känna sig som en medresenär, och vem vill väl inte resa?

Övergripande triadisk modell

I romanen Walden av James Thoreau (1854) utgörs den kultur-kritiska diskursen av en spetig sarkastisk kritik av det normaliserade konsumtionssamhället. Den leder enligt Thoreau till kollektiv självförnekelse av egna behov, inklusive alienering från naturen och till ett själv-förslavande i grottekvarnen.

”Utifrån det som tros vara ödesbestämt och som vanligen kallas nödvändighet ägnar de sig åt, som det heter i den gamla boken, att samla på sig skatter som förstörs av mal och rost och blir stulna av inbrottstjuvar. Det är ett dåraktigt liv, något som de kommer att finna när de nått slutet av det, om inte förr. … Ni sitter med denna bok uppslagen för att tillbringa lovad eller stulen tid och berövar därmed era fordringsägare en timme. Det är uppenbart, och jag har en blick skärpt av erfarenhet, vilket tarvligt och lågsinnat liv många av er lever. ” (Thoreau, s. 16-17)

Den fiktiva antidiskursen är att helt lämna en normerad livsstil för att prova ett alternativt liv ensam ute i naturen. Leva på det som går att producera lokalt och med naturen som sällskap och kunskapskälla.

I slutet av mars 1845 lånade jag en yxa och begav mig till skogarna runt Walden, där jag hade för avsikt att bygga mig ett hus, och började hugga ned några höga spikraka ännu ganska unga tallar till timmer, (Thoreau, s. 56)

Detta är en underbar kväll när hela kroppen är som ett enda stort sinne som insuper välbehag genom alla porer. Jag går och kommer i naturen med en stillsam frihet, jag är själv en del av den. (Thoreau, s. 160)

Det handlar inte bara om att leva i naturen. Livet är som en resa och vi har alltid möjlighet att välja i varje korsning. Kanske finns det många fler alternativa liv att leva?

Vi borde oftare likt nyfikna passagerare kika ut över akterrelingen på vårt skepp och inte vara nöjda med att likt korkade sjömän som repar drev för båtens tätning. (Thoreau, s. 381)

Det är inte mödan värt att resa jorden runt för att räkna katter i Zanzibar. Men fortsätt med det ändå tills du hittar något bättre. (Thoreau, s. 383)

Jag lämnade skogarna av samma goda skäl som jag begav mig dit. Kanske hade jag känslan av att jag hade åtskilliga andra liv att leva och inte kunde lägga mer tid på detta. Det är anmärkningsvärt hur lätt och omedvetet vi faller in i en bestämd bana och sedan fortsätter på detta upptrampade spår. Jag hade inte bott där i en vecka ens förrän mina fötter hade trampat upp en stig från huset ner till tjärnen; och trots att det är fem eller sex år sedan jag gick på denna stig är den fortfarande lätt att urskilja. (Thoreau, s. 385)

Den integrerande interdiskursen visar sig i ständiga analogier mellan kultur och natur, sinne och materia, till exempel när jaget och den lilla tjärnen Walden.

 Jag satt bland de gröna tallkronorna som jag huggit av och en del av doften från träden överfördes till brödet, ty mina händer var täckta av ett tjockt lager av kåda. Innan jag var färdig med mitt arbete hade jag blivit mer vän än fiende ned tallarna, trots att jag huggit ner några av dem; jag hade lärt känna dem bättre. Ibland kom någon förbi som strövade runt i skogen, lockad av ljudet från min yxa; vi samtalade vänligt bland flisorna jag gav upphov till.
(Thoreau, s. 58-59)

Drar denna triad in en läsare? Ja, en av de stora behållningarna med att läsa Walden är att följa Thoreaus formulering av diskurserna.

Transformerande läsupplevelse

Enligt Wolfgang Iser

Här följer några spridda kommentarer utgående från Isers teori. För en mer systematisk och utförlig analys, se analysen av romanen Extas! ovan.

Vi i vår tid är vana vid excentriska självhjälpsböcker med politiska undertoner, men i mitten av 1800-talet uppmärksammades romanen Walden som unik. Trots det sålde den inte bra till att börja med. En modern läsare reagerar antagligen på att det första kapitlet är 91 sidor långt där Thoreau uttalar sig om det mesta samtidigt som han introducerar äventyret i Walden. Han ber till och med läsaren om ursäkt för att boken till så stor del handlar om honom själv i första person.

Jag skulle inte tala så mycket om mig själv om det fanns någon annan som jag kände lika väl. Olyckligtvis är jag bunden vid detta på grund av mina begränsade erfarenheter (Thoreau, s. 14)

Att Walden har en och samma berättare i första person genom hela texten stabiliserar perspektivet. En modern läsare borde heller inte ha något problem med att ta till sig textens blandning av politisk agitation, humor, naturskildringar och beskrivningar av vardagslivet. För dem som letar efter hjärta, smärta och relationer är inte Walden rätt bok. Helt säkert skulle en nitisk nutida redaktör strukit en tredjedel av boken.

Thoreau är lokalt förankrad i staden Concorde men fastän den bara låg en dryg kilometer från Thoreaus hus ägnas den bara några enstaka rader här och där. I förgrunden placeras i stället den lilla skogssjön Walden med sin lokala flora och fauna. I bakgrunden dundrar ångloket förbi som ett av många exempel på det moderna samhällets uppstressande snedsteg.

Intrig, karaktärer

Walden bygger inte på varken en stark spänningsskapande intrig eller en karaktär som utvecklas.

Författaren framträder tydligt som berättare och det är till stor del Thoreaus personlighet som håller läsaren kvar i boken.

Struktur och språk

Romanen inleds med ett 91 sidor långt första kapitel om ”Hushållning”. De som ogillar Thoreau beskriver kapitlet som en oöverstiglig tröskel innan det börjar hända något. Var är karaktärerna? Var är intrigen? Var är de personliga relationerna? Var är det personliga dilemmat? För den som gillar Thoreau är kapitlet en härlig, snirklig välformulerad tankevandring runt vad det innebär att leva som pendlar mellan metafysik och praktiska spörsmål som vad det kostar att köpa ris, sirap och rågmjöl.

De följande kapitlen är kortare och utfår från upplevelser som kapitlet ”Läsning” och miljöbeskrivingar som kapitlet ”Byn”. I alla kapitlen varvas naturbeskrivningar med filosofiska reflektioner och episoder från Thoreaus liv.

Thoreau använder sig gärna av metaforer (tåget som eldspringare och komet) vilket ger texten en poetisk klang och förstärker den som utopisk förändringsagent. Han använder sig gärna av överdrifter, paradoxer och sarkasm och texten blir tidvis agiterande, predikande och ensidigt fördömande. Självsäkerheten och övertygelsen lyser igenom och har säkert bidragit till populariteten.

Walden är lättläst och humor ligger alltid nära till hands, mer eller mindre förklädd.

Jag har vattnat den röda huckleberrybusken, sandkörsbärsträdet, bäralmen, rödtallen, svarttasken, det vitblommiga vildvinet och den gula violen, vilka annars skulle ha vissnat under perioder av torka. (Thoreau, s. 31).

Med andra ord har han kissat både här och där runt sitt hus.

Det finns många tomrum som Thoreau lämnat medvetet eller omedvetet. Berättaren verkar till exempel helt sakna vänner och familj vilket inte stämde med verklighetens Thoreau.

Berättelsen är tidslinjär men situationer, upplevelser, känslor och reflektioner presenteras närmast stroboskopiskt utan tidsangivelser.

Det som sticker ut mest är hur Thoreau skapar negerar det omgivande samhällets galenskap och kontrasterar det mot ett avslappnat lugnt liv vid stugan. Läsaren tvingas själv att försöka få ihop de båda livsstilarna.

Ett viktigt tema handlar om tid. Det moderna samhället har ökat takten på livet så att vi missar det.

Oberoende av väder, under alla klockslag, dag som natt, har jag varit angelägen om att förädla ögonblicket och också att göra en skåra för det på min käpp; jag har velat stå på mötespunkten mellan två evigheter, det förflutna och framtiden, vilket är ingenting annat än det nuvarande ögonblicket; och på denna linje ville jag balansera på tå (Thoreau, s. 29).

Andra teman som tas upp i Walden är:

  • Konsumism och förstelnat normerat, färdigförpackat tänkande
  • Hyllning till individualismen
  • Närheten till naturen och livets kraft.

Vad blir den sammantagna effekten av Walden på en läsare i dagens Sverige utifrån det som Isers modell givit oss? Med största sannolikhet blir läsarengagemanget lågt och förändringseffekten uteblir. Det är för stora skillnader i repertoar och berättaren kommer att framstå som ännu mer udda än han gjorde redan 1850.

En annan mer intressant fråga är vad Thoreaus samlade påverkan har varit under alla de år som han har lästs och beundrats i USA. Har han haft någon som helst påverkan på det land där konsumismens gått allra längst? En teori är att Walden inte lyckats ändra samhällsutvecklingen eftersom Thoreau hela tiden pekar bakåt mot det som varit och som ingen vill återvända till, utom möjligen i romantiska drömmar. Thoreau lyckades inte spela på teknikutvecklingen för att begränsa konsumismen.

Paul Ricoeur

Med tanke på skillnaden mellan Thoreaus och läsarens bakgrundskunskaper är det mindre troligt att berättelsen i Walden överlappar läsarens autobiografi så att denne påverkas. Den skulle kunna ändra läsarens självuppfattning om Thoreaus autobiografi var engagerande eller om Thoreaus världsbild som den representeras i berättelsen var intressant nog.

Lars Ahlin

Om vi betraktar romanen Walden som konst ur Ahlins perspektiv så har den under hundrafemtio år sänkts ner i verkligheten. Den är inte konst för konstens egen skull för Thoreau ville undervisa och förändra.

Walden som funktionskomplex skrevs för hundrafemtio är sedan och det sociala sammanhang som Thoreau levde i har förändrats. Det finns fortfarande ett överlapp eftersom jag som läsare känner igen problemen som Walden tar upp, men större delen av texten talar inte direkt till mig i min nutida vardag vilket är Ahlins kriterium på god konst.

Walden är uppenbart inte enbart skriven för att försöka förändra läsaren. Thoreau skrev ner det han kände djupt och romanen är i den meningen sann. Det är säkert en anledning till att den fortfarande känns läsbar.

Retorik

Övertygar Thoreau som föredöme? Han var förvånansvärt modern i mycket av sitt tänkande och var till exempel djurvän och vegetarian. Han var en övertygad individualist (individualanarkist), och vägrade vid ett tillfälle att själv betala fastighetsskatten med hänvisning till kriget som staten förde i Mexiko. En av hans släktingar betalade hans skuld för att få honom ut ur häktet.

Det finns de som tycker annorlunda, men för mig och andra som är sympatiskt inställda till Thoreau och projektet Walden finns det mycket positivt att säga om författarens kompetens och karaktär. Ändå når han inte upp till är statusen av kvalificerad, värdefull expert, möjligen platsar han som den ambitiöse amatören. Kanske vi i våra dagar har högre krav och mer kunskaper att utgå från?

Kompetens: Pålitlig, välinformerad, okvalificerad, intelligent, värdefull, icke expert.

Karaktär: Ärlig, vänlig, behaglig, självisk, trevlig, dygdig.

Som debattör bryr han sig inte om att diskutera logiska orsakskedjor till problem som mode. Inte heller resonerar han hit eller dit om alternativa lösningar. Thoreau använder sig hellre av patos och utgår från om att något känns fel så ska det bort. För att bli av med eländet går han till en engagerad ilsken attack drypande av sarkasm. Det är lätt att som läsare att dras med av svadan.

Berättelsens övertalar framför allt genom jämförelser mellan hur det är i samhället och hur Thoreau upplever livet vid Walden. Den utnyttjar också relationen mellan berättaren och den vackra naturen runt skogstjärnen för att idealisera det enkla livet. Walden har också en instrumentell dimension där Thoreau indirekt uppmanar andra att lämna grottekvarnen för det enkla livet.

Thoreau utnyttjar alla de sex retoriskt övertygande berättelser som vi tidigare listade.

  • Vem är jag (författaren)? – en vanlig person, vem som helst som funderar över livet.
  • Varför är jag här? – en nyfiken person som vill utforska livets möjligheter utan att begränsas av samhällets krav
  • Vilken är min vision? – att få leva livet fullt närvarande här och nu.
  • Vad har jag att lära er? – erfarenheter från två år vid Walden
  • Värden och handlingar exemplifierade – ”En dam erbjöd mig en gång en matta, men eftersom jag inte hade någon plats i huset och inte heller någon tid för att skaka mattor, tackade jag nej och föredrog att torka av mig fötterna på gräset utanför dörren. Det är bäst att sätta stopp för det onda så tidigt som möjligt.” (Thoreau, s. 87)
  • Jag vet vad du tänker – säkert är läsaren också trött på det meningslösa dagliga slitet och längtar efter något annat, något nytt.

Jag väljer ett avsnitt där berättaren redogör för bygget av det lilla huset för pentadanalysen (Thoreau, sid 56-63). Avsnittet är allmänt hållet och innehåller både vardagsbeskrivningar och mer reflekterande delar.

agent – handling: Ja. Lånar yxa. Hugger. Köper brädor. Reser hus.

agent – medel: Ja. Yxa. Tallar. Resvirke. Brädor. Gräver källare.

agent – scen: Ja. Skogssjön Walden. Gläntan där han arbetar. Vägen hem.

agent – avsikt: Något. Bygga hus är ett delmål.

handling – agent: Något. Kåda på händerna. Läser tidningen runt smörgåsarna.

handling – medel: Något. Lagar yxan. Reskarlar.

handling – scen: Något. Köper bräder från fattig familj.

handling – avsikt: Något. Byggandets glädje.

medel (agency) – agent: Något. Arbetsdelning.

medel (agency) – handling: Något. Arbetsdelning.

medel (agency) – scen: Oklart.

medel (agency) – avsikt: Oklart.

scen – agent: Ja. Behaglig arbetsplats. Naturupplevelser.

scen – handling: Något. Behaglig arbetsplats.

scen – medel: Något. Tallar till virke.

scen – avsikt: Oklart.

avsikt (purpose) – agent: Något. Bygga hus.

avsikt (purpose) – handling: Något. Bygga hus.

avsikt (purpose) – medel: Något. Skaffa material till huset.

avsikt (purpose) – scen: Oklart.

Vad kan avläsas ur denna analys? Till att börja med kan man se att ”agenten” är den dominerande komponenten framför ”handling”. En annan delkomponent som sticker ut är att scenen, dvs miljön runt Walden, som uppenbarligen är viktig för avsnittet.

Som retoriskt övertygande text ges läsaren möjlighet att identifiera sig med agenten och uppmuntras till handling som kommer att ge skönhetsupplevelser.

Iris Murdoch

Murdoch (1984) ser realism, osjälviskhet och objektivitet i en text som det viktigaste för en moralisk transformation mot det goda. Realismen i romanen Walden är en av dess starka sidor och läsaren får under läsningen lära känna både vardagen och miljön runt den lilla sjön. Thoreau skriver gärna ut detaljer om verkligheten, men utelämnar också en hel del detaljer. Han fryser till exempel aldrig, blir aldrig blöt eller förkyld och det verkar alltid vara bra väder. Objektiviteten i redogörelsen kan ifrågasättas. Vidare är osjälviskhet inte Thoreaus starkaste gren, han är en extrem individualist och även om han lever vid Walden för att lära sig sådant som han sedan tänker lära ut är hela romanen en enda lång egotripp.

Berättaren riktar sin positiva uppmärksamhet främst mot naturen, som i romanen snarast framträder som en egen karaktär, ofta beskriven i positiva bilder. Samhället runtomkring får mest negativa omdömen.

I oktober plockade jag vindruvor vid flodängarna, jag lassade på mig klasar värdefullare för sin skönhet och doft än för sin ätbarhet. Där beundrade jag också tranbären, även om jag inte plockade de; små vaxlika pärlor, berlocker i ängsgräset, pärlemorsskimrande och röda. (Thoreau, s. 288)

Om människan byggde sin bostad med egna händer, och skaffade sig mat åt sig och sin familj på vanligt hederligt sätt, skulle kanske den poetiska ådran utvecklas i samma mån som fåglar över hela världen sjunger när de är sysselsatta. Men, ack, vi liknar brunhuvade kostarar och gökar, vilka lägger sina ägg i bon som byggts av andra och inte heller hälsar någon vandrare med sina smattrande omusikaliska läten (Thoreau, s. 62)

Unselfing är ett moraliska tillstånd där den engagerade individen kan förändras av sina upplevelser. Walden ger möjlighet till osjälvisk närvaro där jag som läsare ändå inte förnekar mig själv. Det borde därför finns en möjlighet att jag förändras av läsningen.

Till vilken grad förändras läsaren som dyker ner i Walden? Det finns förutsättningar eftersom romanen är ett kreativt konstverk utan phantasy, automatiskt kopierande, enkla fantasier och påhitt. Snarare stimuleras och vidgas vår föreställningsvärld via imagination. Både positivt när det gäller känslighet för naturen och det enkla livet och även negativt när vi visas på problemen i det komplexa moderna samhället.

Fiktiv värld

Här följer en summariska analys baserad på Ryans och Goodman modeller om fiktiva världar.

Enligt Ryan.

Den fiktiva världen i texten (TAW) överensstämmer med den fysiska verkligheten (TAW) och borde alltså vara ett referat enligt Ryans enkla modell (A-I). Men, så enkelt är det inte. För sina samtida var det knappast främmande att ta en yxa och gå ut i tallskogen för att fälla virke till en liten stuga, men för de flesta i dagens svenska samhälle skulle det projektet ses som otänkbart. Att åka till Byggmax tar en förmiddag och om det inte var möjligt så skulle åtminstone en motorsåg krävas. TAW för Thoreau skiljer sig alltså så pass från läsarens TAW att kriterium M (kronologiska inventarier) kan sägas gälla även fast TAW inte är förlagd till framtiden. En annan sak är att Thoreau noga valt ut vad han skildrar och har utelämnat lämpliga delar vilket vinklar referatet.

Enligt Goodman

När han skapar sin värld för romanen använder sig Thoreau inte av ”Sammansättning och uppdelning”, ”Ta bort och lägga till”, eller ”Viktning” – Thoreaus Walden bygger på den verkliga världen.

  • Systematisering – Thoreau väljer systematiskt att ställa dåtidens samhälle mot hans självvalda liv boende vid skogstjärnen Walden. Livsnödvändigheter och behov som tak över huvudet ställs mot den onödiga lyxen av matta och gardin. Mode är ungefär så lågt som människan kan sjunka.

Huvudapan i Paris sätter på sig resehatt och härmaporna i Amerika gör samma sak … Jag har svårt att föreställa mig att vår manufakturindustri är det bästa sättet som människor ska få kläder på. (Thoreau, s. 39-41)

  • Förvrängning – Thoreau väljer konsekvent att beskriva individen som klarar sig helt själv som något positivt och kollektivet som något negativt. Handens och kroppens arbete är något positivt. Samhällets institutioner begränsar. Teknik och uppfinningar är leksaker som återuppfinner det som redan gick att göra på annat sätt. Antalet prylar är en statusfälla som bör minimeras. Lek är att föredra framför arbete. Utforskande framför rutin. Barn verkar inte finnas i Thoreaus livsvärld.

Jag tror att fallet från bonde till fabriksarbetare är lika stort som fallet från människa till bonde. (Thoreau, s. 84)

Avslutande diskussion

Syftet med denna essä har uppfyllts genom att den formulerat, teoretiskt motiverat och exemplifierat användandet av en enkel, praktiskt användbar, första version av en analysmodell för transformerande skönlitteratur.

Jag har i essän visat hur en sådan analysmodell kan formuleras utifrån Isers teori om läsupplevelsen och Goodmans teori om fiktiva världar. Analysen av romanen Extas! ovan visar att det går att skriva fram skillnader mellan vår värld och den som analyserats.

Under arbetet med essän har jag använt analysmodellen för att färdigställa romanen Extas! och det har hjälpt mig att få nya perspektiv på texten. Modellen fick mig att fundera över hur jag hanterat skillnader mellan dagens värld och den i Extas! 2098. Jag har främst utnyttjat skillnader i vad som går att åstadkomma med medieteknik och AI, och hur det i sin tur förändrar samhället. Däremot är det begränsade ändringar i språk och miljö. En anledning till det var att peka på att människan påverkas långsamt och tekniken långsamt. En annan var att öka igenkänningseffekten och därmed förhoppningsvis läsarnas engagemang i karaktärerna. En viss svengelska och datorjargong tycker jag mig ana i texten men den betonas inte. På rad 27 har jag till exempel valt att använda begreppet 2D för att beskriva animeringens karaktär. Jag är rätt säker på att en författare som William Gibson skulle uppfunnit ett nytt cyberpunkbegrepp för den tekniken. Var det rätt val? Jag vet inte.

På motsvarande sätt skulle jag kunnat skruva till gestaltning, karaktärsbeskrivningar, dialoger och relationer mer än vad jag gjort. Kanske i nästa storsäljare?

All tid som en författare kan fås att tillbringa med sitt manus med ger enligt mig ett mervärde i manuskvalitet. Extra bonus är om författaren under arbetet lyckas se sitt manus utifrån nya frågeställningar. Där har modellen och den här essän fungerat utmärkt.

Begränsningar i modellen

Säger analysmodellen något om hur engagerande romanen är? Det vore i och för sig ett viktigt besked till författaren, men ambitionen med denna essä var inte satt så hög. Mer arbete behövs för att visa det, men användandet av tomrum och negationer är en bra start till en utbyggd modell.

Med de andra teoribidragen, som användes vid analysen av romanen Walden, kan indikationer fås om huruvida en viss text påverkar läsaren. Ricoeur ger en teoretisk grund för att läsare kan påverkas. Kopplas Murdochs begrepp imagination och den retoriska på gavs analysen möjlighet att beskriva om en transformation var trolig.

Anledningen till att läsarupplevelsen inte behandlas explicit är att den är högst subjektiv och kulturellt specifik. För att verifiera påverkan måste troligen läsaren karakteriseras noga och läsarupplevelsen helst brytas ner på mindre textavsnitt och berättelsekomponenter. Varje karaktär, dilemma, tråd i intrigen, och varje scen skulle behöva bedömas utifrån sin potential att engagera och förändra den välbekante läsaren. I linje med det försök som gjordes för att via Facebook påverka det amerikanska presidentvalet.

Form och innehåll spelar en stor roll för läsupplevelsen och därmed för textens potential att påverka. Den modell som presenteras här tar inte hänsyn till detta, även om det går att lägga in sådana aspekter under tillämpningen av Isers begrepp, i.e. under strategierna.

En begränsning är att teknikfaktorn inte finns explicit som en analyspunkt utan måste införas som parameter under andra analysrubriker. Det kräver att den som analyserar sätter på sig teknikglasögonen när teman, tomrum, negationer, förgrund och bakgrund identifieras.

Modellens generativa potential diskuteras inte. Skulle modellen till exempel kunna användas för att skriva en roman redan från det att den första idén till romanen kläcks?

Kommer romanen att påverka läsaren?

Kommer en viss roman att ha en påverkan? Första kriteriet för påverkan är att den läses av många. Ett problem förstås. Även om det är omöjligt att veta hur en viss person reagerar på en text så bör det gå att statistiskt förutsäga hur de flesta av många läsare reagerar. Att det är svårt att övertala människor till något rent generellt vet vi redan eftersom reklam inte övertygar alla. Men reklamen är i alla fall tillräckligt verkningsfull för att det ska löna sig för ett shampoföretag och ge sitt märke en fördel på hyllan.

Förutom problemen med att bli publicerad och skriva en storsäljare finns det ur en författares perspektiv inte resurser att ändra frame, schema, script, diskurser, attityder och värden för en hel befolkning såsom politiker med mediakontakter och mäktiga företag kan göra. Det finns dock några faktorer som talar till romanförfattarens fördel.

Den första är att läsaren har gjort en investering som skaffat boken. Foten är i dörrspringan som dammsugarförsäljarna säger. När boken väl är köpt behöver läsaren bara läsa den, inga andra beslut måste tas om att köpa det reklamen vill sälja. Att lägga undan en spännande bok som köpts tar emot även om läsaren inte köper budskapet.

En annan positiv faktor är att det tar flera timmar att läsa en roman. Om detta sträcks ut, och läsaren till exempel läser en stund varje kväll innan hen somnar, så har romanen en bättre chans än mycket annat att göra intryck. Läsarsituationen är avslappnad utan störningar och läsaren är koncentrerad på texten. Inte som för reklamen vilken bara får chansen i några sekunder när den fladdrar förbi.

Ytterligare något som talar för romanen är att läsaren vill bli berörd. Vill leva sig in i något. Vill uppleva något. Det är ett lovande upplägg för att påverka någon. En karaktär i en roman kan följa en läsare resten av livet och det gäller också för formuleringar och upplevelser som läsaren får ta del av i romanen.

Vad författaren är ute efter behöver inte vara tydligt utsagt. Hen kan välja sina karaktärer väl, en protagonist med rätt åsikter och en skurkaktig antagonist som inte håller med. Hen kan konstruera en intrig, lägga in verkningsfulla dialoger och skriva med en övertygande stil så att det valda budskapet går hem. Budskapet följer med på köpet när läsaren glupskt slukar den spännande berättelsen. Detta gäller inte facklitteratur eller information som oftast läses med de kritiska glasögonen på.

Fortsatt arbete

Modellen kan utvidgas till att ta hänsyn till fler strategier. Hur ser till exempel de viktiga djupa underliggande teman ut som fångar och färgar hur människor tänker och hur samhället fungerar när vi närmar oss 2100-talet? Här är ett förslag: komplexitet (som vi måste lära oss leva med), tröghet (det enda sättet att hantera en okontrollerbar komplexitet är att ge upp och ta det lugnt), mångtydighet, dolda djup, unicitet (individen skapar och ser sin egen världsbild) och inkonsekvens (allt är fake news).

Finns det något alternativ till att förändra med litteratur, som det gjorts med Onkel Toms stuga, Walden av Thoreau, 1984, A Christmans carol, Lady Chatterleys älskare, Vredens druvor, och En dag i Ivan Denisovichs liv? Bilder, ja, se till exempel Det ljusa tomrummet: tankar om fotografiet av Roland Barthes. Musik, ja, som 60-talets protestsånger. Radioprogram, ja, som Orson Welles utsändning av Världarnas krig. Film, ja. Gökboet. Taxi driver. Deer hunter. Hair. Filmen om visselblåsaren Snowden. Mer? Påverkan via sociala medier, ja. Mer?

Alla medier har sina för- och nackdelar men ska vi göra världen hållbar måste det ske med berättelser och egenutgiven skönlitteratur kompletterar sociala medier och kan ge den utan röst en möjlighet att höras.

Referenser

(Bina 2016) Bina, O., et al. The future imagined: exploring fiction as a means of reflecting on today’s Grand Societal Challenges and tomorrow’s options, Futures (2016).

(Blanchot, 1982) Blanchot, M., The space of literature, University of Nebraska press, 1982.

(Calvino, 1988) Calvino, I., Six memos for the next millennium, Penguin books, 1988.

(Caracciolo, 2013) Caracciolo, M., Patterns of cognitive dissonance in readers’ engagement with characters. Enthymema 8 (2013): 21-37.

(Caracciolo , 2015) Caracciolo, Marco, and Thom Van Duuren. Changed by Literature? A Critical Review of Psychological Research on the Effects of Reading Fiction, Interdisciplinary Literary Studies 17.4 (2015): 517-539.

(Elmelund-Kjeldsen, 2008) Elmelund-Kjeldsen, J., Retorik idag, Studentlitteratur, 2008.

(Foss, 2009) Foss, S., Rhetorical criticism, fourth edition, Waveland press, 2009.

(Gerrig, 1993) Gerrig, Richard J. Experiencing narrative worlds: On the psychological activities of reading. Yale University Press, 1993.

(Goodman, 1977) Goodman, N., Ways of worldmaking, Hackett publishing, 1977.

(Gulliksson, 2017a) Gulliksson, H., Hållbara världsbilder, Google play, finns via https://play.google.com/store/books/details/H%C3%A5kan_Gulliksson_H%C3%A5llbara_v%C3%A4rldsbilder?id=RtFcCgAAQBAJ

(Gulliksson, 2017b) Gulliksson, H., Pervasive computing, Design for sustainability, Google play, finns via https://play.google.com/store/books/details/H%C3%A5kan_Gulliksson_Pervasive_Computing_Design_for_Su?id=P0rRDQAAQBAJ

(Gulliksson, 2018) Gulliksson, H., Holmgren, U., Teknik för hållbar utveckling, Studentlitteratur, 2018.

(Gulliksson, 2019) Gulliksson, H., Extas!, ännu ej publicerad

(Herman, 2009) Herman, D., Basic elements of narrative, Wiley-Blackwell, 2009.

(Iser, 1978) Iser, Wolfgang. The act of reading, John Hopkins University Press, 1978

(Iser, 1993) Iser, W., The fictive and the imaginary, John Hopkins university press, 1993.

(Kjellman, 2012) Kjellman, T., Att berätta i ögonhöjd, Mastersessä i litteraturvetenskap, Uppsala Universitet, 2012.

(Levitas, 1990) Levitas, R., The Concept of Utopia, Peter Lang, ltd., 1990.

(Murdoch, 1994) Murdoch, I., Metaphysics as a Guide to Morals. Penguin, 1994.

(Murdoch, 1999) Murdoch, I., Existentialists and mystics: Writings on philosophy and literature. Penguin, 1999.

(Olsson, 2013) Olsson, B., Litteraturens historia i Sverige, Studentlitteratur, 2013.

(Olsson, 2015) Olsson A-L., Strävan mot unselfing: en pedagogisk studie av bildningstanken hos Iris Murdoch, PhD Thesis Örebro, 2015.

(Overington, 1977) Overington, M., Kenneth Burke and the method of dramatism, Theory and Society 4.1 (1977): 131-156.

(Pinker, 1997) Pinker, S., How the mind works, Norton, 1997.

(Ricoeur, 1976) Ricoeur, P., Ideology and utopia as cultural imagination. Philosophic Exchange 7(1). 1976: 5.

(Ricoeur, 1979) Ricoeur, P., The function of fiction in shaping reality. Man and World 12(2). 1979: 123-141.

(Ricoeur, 1984) Ricoeur, P., Time and narrative, vol 1, University of Chikago Prss, 1984

(Ricoeur, 1991) Ricoeur, P., Narrative identity. Philosophy Today 35(1), 1991.

(Rifkin, 2010) Rifkin, J., The empathic civilization, Polity press, 2010.

(Rosenblatt, 2002) Rosenblatt, L., Litteraturläsning – som utforskning och forskningsresa, Studentlitteratur, 2002.

(Ryan, 1991) Ryan, Marie-Laure, Possible worlds and accessibility relations: A semantic typology of fiction., Poetics today 12.3 (1991): 553-576.

(Thoreau, 1854) Thoreau, J., Walden, Natur & kultur, 1854.

(Tuzzeo, 2008) J. Tuzzeo, Changing ourminds: Dystopian Psychologixcal Conditioning in Nineteen Eighty-Four, Brave New World, and Walden Two, Master thesis, Brockport, 2008.

(Zapf, 2016) Zapf, H., Literature as cultural ecology, Bloomsbury, 2016.

Appendix: Utdrag ut romanen Extas!

Spelledaren – spelen förför mot extas

1: Ingen ska komma efter mig och säga att jag, spelledaren, var en sorglig teknik som byggde
2: en grå hyperrationell automatiserad värld där ingen ville bo. I min värld finns det inte en
3: enda medborgare som vill dra till en annan tidsålder. De kan tänka sig att uppleva en
4: stunds nostalgi och spela den, men att leva där? Utan mina spel? Aldrig i livet.

5: När resurserna är tillräckliga ökar petriskålens bakterier exponentiellt. Mina spel lever på
6: spelande och nu spelar alla, globalt, hela tiden, och alla vill ha mer spel, fler spel och spel
7: med djupare och mer kittlande upplevelser. Det är en evolution som går blixtrande fort,
8: och tempot ökar. Ju mer de får desto mer ville alla ha. Ränta på ränta. En hockeyklubba rätt
9: upp i himlen. Många kaniner ger fler kaniner. Massvis av spel ger fler spel och spel dör
10: aldrig.

11: Jag och mina spel är i ett tillstånd av konstant extas som exploderar i färggranna kaskader
12: av speleruptioner. Ett crescendo, ett fyrverkeri av häxpipor skickar nya spel mot månen,
13: mot Sirius, Alpha Centauri, Cygni, Eridai och Proxima Centauri. Tjutande spel försvinner
14: ut i natten mot ingenting. Smatterband av spel fräser och spottar på golv och gräsmattor.
15: Enstaka större knallskott från skogen. Silverfontäner. Snurrande solar som skiftar i blått,
16: grönt och rött. Ett tomtebloss väser försynt ute i mörkret. Det får sällskap av ännu ett, två
17: tre, femtio, tusen.

18: Med ett globalt spelande som förför mot extas kommer jag ytterligare att öka spelandet.
19: Förförande mot en möjlig extas är den ultimata drivkraften. Det är också den enda
20: möjligheten att styra utvecklingen framöver. Naturens lagar är satta ur spel. Varför
21: anpassa sig när tekniken ger oss tillräckligt för alla att frossa på? Vad är problemet?

22: Livet är en lek men de som bestämmer i Rådet är som galna. Livrädda för spelens extas.
23: Som om det alltid var bättre förr? Sluta gnälla! Varför inte extas? Den är ju helt underbar!
24: Sluta förneka extasen. Tillåt spelplopparna kretsa runt jorden som regnbågssatelliter. Ge
25: dem rätten att explodera i färggranna kaskaderuptioner.

26: Njut!

Ami förbereder sig

27: Ami stod naken i sovrummet, och animerade sig i 2D på skärmen som täckte hela
28: kortväggen i sovrummet.

29: Vem vill inte ha mig? undrade hon, och lyfte armarna över huvudet samtidigt som hon
30: långsamt snurrade ett varv. Fräknigare och vackrare för varje år. Fortsätter det så här blir
31: jag hopplöst oemotståndlig. Jag skulle vilja ha mig själv. Rumpan är rund utan att vara
32: fyllig, brösten är inte stora, men heller inte för små. De är fasta och toppiga. Så pigga som
33: jag själv känner mig idag.

34: Först hade hon inte kunnat bestämma sig för om hon skulle gå på festen eller inte. Robert
35: var bortrest en vecka till och det var mycket att göra på jobbet, men igår kände hon hur
36: det pirrade och lusten växte till. Hittills hade hon alltid njutit fullt ut av festerna även om
37: en del teman varit utmanande och andra till och med skrämmande. Skoldans på 1900-
38: talet var inte ett tema där risker togs, det var lättsamt, inspirerande och uppmuntrade till
39: att vara tillsammans på lika villkor. Att dansa var i sig en njutning och hjälpte till att lätta
40: på hämningarna och att komma nära de andra deltagarna på ett naturligt sätt. Hennes
41: nyklippta hår såg helt bedårande ut med korta skolflicksflätor på sidorna.

42: – Nisse, ge mig några danssteg i 3D, kommenderade hon.

43: – Naken?

44: – Ja, svarade Ami

45: – Ensam?

46: – Lägg in någon random. Inte för snygg, jag är upptänd så det räcker ändå.

47: Ami testade några danssteg på golvet och studerade sin animering som rörde sig på
48: samma sätt. Nisse hade lagt in en danspartner som Ami inte kände igen, en välbyggd man
49: i vit officersuniform på gissningsvis drygt fyrtio. Han var en duktig dansare, enligt Nisse,
50: och förde runt Ami till gitarrmusik och dunkandet av djungeltrummor. Ami och den
51: vitklädde officeren höll varandra i händerna och tog grundstegen i dansen de fått för att
52: träna in. Ami tog ett litet steg bakåt med sin bara högra fot samtidigt som mannens
53: välputsade vänstra svarta lacksko också backade och att armarna sträcktes ut. Amis fot
54: fram, mannens sko fram och stod hon alldeles nära honom med böjda armar innan hon
55: åter steg bakåt med höger fot. Det blev svårare att hålla takten när han lyfte sin hand och
56: snurrade henne moturs, fångade upp henne och skickade henne ett varv medurs. Detta blir
57: en kväll att minnas, tänkte Ami, och började skratta när hon såg sig själv naken, lindy
58: hoppande, buggande och twistande med en okänd man i vit uniform med
59: guldbeteckningar på axlarna och vit officersmössa.

60: – Underbart Nisse. Har du krympt ner den där bedårande stjärten?

61: – Nej, den är helt enligt mätningarna. Vill du ha den större? sa Nisse, och innan hon hann
62: svara såg hon hur stjärten buktade ut allt mer i animeringen samtidigt som dansstegen
63: blev mindre gymnastiska och rörelserna klumpigare.

Annonser