Skriva om romantik

Det finns många typer av relationer mellan kvinnor och män, mamma-son, pappa-dotter bara för att nämna några. I detta avsnitt fokuserar vi på romantiska relationer.  Vi talar om relationen mellan hjälten och hjältinnan, mycket av det som sägs för dessa roller gäller även för andra kärleksrelationer, till exempel mellan kvinnor eller till och med mellan en man och en dator, se t.ex. filmen ”Her”,.

Kärleksromaner säljer bra, enligt Wainger (s. 1) är det till och med den genre som säljer allra bäst. Ungefär hälften av alla pocketböcker som säljs handlar om romantik.

”De största bästsäljarna inom den populära litteraturen är kärleksromaner, fastän dessa inte ingår i en serie som Harlequin utan säljs med det individuella författarnamnet i centrum. … Judith Krantz, Jackie Collins, Sidney Sheldon. -… Rosamund Pilcher, Maeve Binchy (Öhman, s. 69).

Den stora majoriteten av författare och läsare av kärleksromaner är kvinnor, i alla åldrar, många med collegeutbildning och heltidsjobb, och de flesta är eller har varit gifta.

Målgruppen är bestämd. Enligt marknadsanalysföretaget Nielsen var 82% av läsarna kvinnor (Nielsen group, Q4, 2014).

Romance readers are strong, smart women who know what they want, and, in terms of fiction, expect you to give it to them (Wainger, s. 18)

”Kärleksromanen är förmodligen en av de äldsta litterära genrerna. Den engelske litteraturforskaren Scott McCracken menar i sin bok Pulp (1998) att kärleksromanen i själva verket är populärlitteraturens ursprungliga form. … det är en genre som betraktas som minst ’seriös’ i litteraturhistorien. McCracken nämner antiken som exempel. Där eposet med dess sildringar av hjältebragder i krig sattes högre än berättelser om kärlek.” (Öhman, s. 47).

Vad är en kärleksroman?

Everyone dream of falling in love, and it’s the reason romance novels exist: So readers can experience the vicarious thrill of falling in love as if for the first time with every new book. More than anything – more than a clever plot, an exotic setting, or beautiful prose – what makes that possible are the characters (Wainger, s. 57)

Något av det som kännetecknar kärleksromanen är:

  • Fablen är bestämd. Kvinna möter man
  • Karaktärerna är givna. Hjältinna och hjälte.
  • Början / Upplägget / Uppstarten
  • Intrigen
  • Slutet

Enligt organistationen “Romance writers of America” fördelar sig kärleksromanerna 2016 på följande sätt på subgenrer: spänning (53 %), romantik i nutiden (41 %), historiska kärleksromaner (34 %), erotik ( 33 %), Målgrupp 18-30 år (26 %), Paranormal kärlek (19 %), Ung kärlek 13-18 år ( 18 %), Kristen kärlek (17 %). Andra typer av kärleksromaner är riddarromanen, kärleksromaner med medicinska teman och gotiska kärleksromaner.

Chicklit är en relaterad genre men eftersom den oftast inkluderar andra relationer än kärleksrelationen, till exempel med vänner och familj, räknas den typen av böcker inte till kärleksromanerna (Goodread>Genres>Womens fiction, 2016).

I kärleksromanen är huvudpersonen en sympatisk hjältinna som läsaren kan identifiera sig med. Där finns också en oemotståndlig hjälte som hjältinnan, och därmed läsaren kan förälska sig i. En känslomässig konflikt förhindrar att hjälten och hjältinnan kan förenas och en intrig styr handlingen på ett trovärdigt sätt mot det lyckliga slutet (Wainger, s. 19-20)

Förälskelsen är inte en del av handlingen. Den är handlingen.

Vad som gäller för romaner i övrigt, med avseende på karaktärer, handling, díalog och annat vi beskriver i den här handboken, gäller även för kärleksromaner. Det vi tar upp här är det som sticker ut.

Det mest utmärkande i en kärleksroman är att känslorna dominerar som spänningsskapande komponent, på bekostnad av annan typ av action.

Ask a romance reader the number one reason they love the genre so much and they’ll tell you it’s because they’re packed with emotion (Palmquist, s. 39)

I de fäljande avsnitten tittar vi närmare på hjältinnan, hjälten, birollerna och intrigen,

Den sympatiska hjältinnan

Läsaren måste sympatisera med hjältinnan. Hon är läsarens alter ego och måste vara någon som det är lätt att tycka om. Men inte perfekt, för ingen är perfekt i verkligheten och vi är misstänksamma mot perfektion. Läsaren är med säkerhet inte perfekt. Hjältinnan måste vara värdig hjältens kärlek. Den nödvändiga empatin skapas lättare om hjältinnan är mänsklig, vilket i sin tur kräver komplexitet i personskildringen. En komplexitet som inte får göra henne nipprig och neurotisk.

Om författaren lyckas involvera läsaren blir hjältinnans känslor läsarens känslor. Hjältinnans tankar blir läsarens tankar. Hjältinnans sensuella upplevelser blir läsarens.

Hjältinnan är vacker, kanske med vissa mindre skönhetsfel som att hon behöver glasögon. Hon förstår inte själv hur vacker hon är. Hon är också stark, modig, uthållig, och mycket mer. Men hon tror sig till en början inte ha någon av dessa egenskaper.

En del av berättelsens charm är att hjälten och hjältinnan utvecklas när problemen hopar sig, och klaras av.

Har hjältinnan svagheter så skapar det möjligheter för styrkor hos hjälten. De kompletterar varandra. Han kanske är starkare men hon är smartare.

Namnen på hjältinnan och även på hjälten och sidopersonerna spelar roll. Namnen är karaktärernas motsvarighet till romanens titel och bör väljas lika noga.

Den älskvärde hjälten

Hjältens uppgift i en kärleksroman är att bli älskad. Ingen dum uppgift och innebär att även hjälten måste vara lätt att tycka om. Varför skulle annars hjältinnan falla? Hjälten ska vara, eller visar sig under berättelsen vara, perfekt för henne, vilket inte behöver betyda att han, det är typiskt en han, är felfri.

Han ska vara supersnygg, förstås. Ärlig och med en moralisk, intellekturell och känslomässig styrka som matchar hjältinnans. Det kan gärna finnas en historia som tynger honom och som han kämpar med. Hjälten måste utvecklas under berättelsen för att vara intressant. Är han tuff visar han en mjukare sida som hjältinnan lockar fram, är han mjuk, visar han en tuffhet utmanad av omständigheterna.

Hjälten är fantastisk, och det är hjältinnan också. Tillsammans är de ett oslagbart par förutbestämda att hålla ihop livet ut.

Wainger (s. 67-68) listar några typiska hjältar

  • Alfahanne – en kompetent, ensamvarg som utmanar hjältinnan (alfahonan). Hjältinnan bryter sig in i hans värld och han inser till sluta att han inte klarar sig utan henne.
  • Betahanne (mjukis) – familjemannen, moraliskt och känslomässigt tuff meningen ensamvarg. Supersnygg förstås. Kanske med några egna barn efter att hustrun dött i cancer.
  • Rötägg – bråkstaken som räddas och förändras av hjältinnan
  • Lidande hjälte – den trasige hjälten med potential som under berättelsen hittar tillbaka till sitt rätta jag tack vare hjältinnan.
  • Playboy – kvinnokarlen som ger upp sitt tidigare liv för hjältinnan. Att han faller bekräftar henne.

The hero is the prize the heroine wins, and a playboy can be thought of as the ultimate prize (Wainger, s. 70)

Wainger (s. 71) kommenterar valet av hjältens nationalitet och utifrån hennes erfarenhet bör hjälten inte vara ryss eller skandinav.

De användbara birollerna

Hjältinnan är alltid den centrala karaktären med hjälten som nummer två i rang. Det hindrar inte att andra karaktärer i dramat kan spela viktiga roller. Med hjälp av andra karaktärer kan intrigen vässas och utmaningar skapas. En svartsjuk före detta pojkvän. En misstänksam mamma. Ett beskyddande barn från ett tidigare förhållande. En chef som också är förälskad i hjältinnan. Ett annat par som följer med hjälten och hjältinnan på semesterresa kan ge läsaren möjlighet att prestera bakgrundsinformation på ett naturligt sätt.

Birollerna kan förse hjältinnan med den viktiga avgörande ledtråden.

Drama och intrig

Börja med en smäll.

Intrigen sammanför hjälten och hjältinnan. Därefter är det utvecklingen av deras personligheter och den känslomässiga relation som de bygger upp, trots alla svårigheter de möter, som driver intrigen (Wainger, s. 81). Det handlar om stora känslor här. Tänk tillbaka på den gång i livet där du blev som allra mest sviken. Där ligger ribban för känslostormarna när de bryter ut. De personliga insatserna är stora, det är allt eller inget. Total lycka eller fruktansvärd misär. Så länge berättelsen balanserar på avgrundens kant lägger läsaren inte undan boken. En viktig komponent i en kärleksroman är den sexuella spänning som alltid finns där.

Depending on whether you’re writing a romance where a kiss is as far as the couple goes or a more explicit one where anything goes and the language is more frank, there’s one thing all romance novels have in common. In fact, it’s their common denominator, and that’s sexual tension (Palmquist, s. 45).

Läsaren bryr sig främst om hur relationen utvecklas (utifrån berättarens / hjältinnans perspektiv). Hur blir de älskande mer fysiskt intima? Hur blir de allt mer känslomässigt engagerade i varandra? Intrigens uppgift är att sätta hinder i vägen som när de klaras av steg för steg fördjupar dessa två aspekter av relationen. De tvingas att sova tätt tillsammans för att inte frysa ihjäl. Hemligheter uppenbaras som ökar förståelsen för det som gjordes men inte borde ha gjorts. Hjälten läste inte hjältinnans dagbok, han bara tog upp den från golvet när han skulle lägga en ros på hennes kudde.

För bästa effekt ska den fysiska relationen och den känslomässiga utvecklas i otakt och det ska inte gå för lätt (Wainger, s. 83)

You need to create a source of emotional conflict and tension for your hero and heroine – something that exists separately from the specifics of the plot, something inside each of them that would create a problem whether they met in Maine or on the moon, though the problem certainly should be exacerbated by their situation (Wainger, s. 87)

Varje möte mellan hjälten och hjältinnan ska föra handlingen framåt och bygga på den känslomässiga laddningen. Var, hur, när och hur ofta de träffas påverkar tempot i handlingen.

Det första mötet ska ske så tidigt som möjligt men efter det finns det ingen anledning att stressa. Läsaren vet att det kommer att hända saker, utnyttja detta för att öka på spänningen (Wainger, s. 163).

En kärleksroman bygger alltså på en känslomässig spänning. Hur kan den byggas på?

Vi har tidigare nämnt att spänningen till viss del är en erotisk / sexuell laddning.

  • Hjälten och hjältinnan måste vara attraherade av varandra. Den attraktionen ökar under berättelsen och illustreras genom beteenden som ett (motvilligt, förstulet) ögonkast i början av berättelsen till att drunkna i varandras ögon i slutet.
  • Läsaren ska uppleva att hjälten och hjältinnan mer och mer tänker på varandra och till slut inte kan tänka på något annat.
  • Låt huvudpersonerna vänta på bekräftelse. Låt dem lida av att inte veta hur den andra tänker och av att inte få vara tillsammans eller på annat sätt hindras från att ta reda på vad den andre tänker. Här fungerar det bra med en sidohandling som pekar på att kärleken inte är besvarad.
  • När bekräftelsen verkar nära, avbryt. Skjut upp, tvinga huvudpersonerna att börja om.
  • Gör det helt klart för läsaren att hjälten och hjältinnan vill ha mer. Vill ha allt.

Typiska ingredienser i en kärleksroman (Öhman, s. 54).

  • En kvinna, hjältinnan, möter en man, hjälten, som är högre än henne i socialt avseende och dessutom förmögen och världsvan.
  • Hjälten gör hjältinnan upphetsad men skrämmer henne sexuellt.
  • Hon är ofta ensam i världen och därför sårbar.
  • Hjälten är dominant, men hjältinnan temperamentsfull och känslig, och behöver denne kraftfulle man.
  • Trots att han tycks förakta henne, är han berörd av henne och åtrår henne sexuellt.
  • Hjältinnan söker kärlek, inte bara sex, och betraktar hans begär som självtillfredsställelse.
  • De båda drabbar samman i meningsutbyten.
  • När hon inte ger avkall på normer och krav, verkar det som om hjältinnan är på väg att förlora hjälten. Hon är inte medveten om att han respekterar henne just därför.
  • En plötslig fara hotar någon av huvudpersonerna och gör att antingen hjälten eller hjältinnan förstår att känslan de har för varandra är äkta kärlek.
  • I sista minuten uppstår en fnurra på tråden i handlingen som hotar deras relation.
  • De två kan äntligen göra sig förstådda med varandra och erkänna att de älskar varandra med en kärlek som kommer att vara för evigt.

Kopplingen till den klassiska dramatiska kurvan är uppenbar, och även det faktum att fokus ligger på förändring.

”Förändringen är central för förståelsen av dramatiskt berättande. Den är helt nödvändig, för om förändringen uteblir så uppstår ett stillastående, ett orörligt status quo. Upphör förändringen så upphör också dramatiken och berättandet inträder en annan dimension än den dramatiska.” (Ödeen, s. 10).

Wainger (s. 164) tipsar om följande verktyg för att hålla grytan kokande:

  • Starta med en smäll – något känslomässigt som får läsaren att haja till, identifiera och engagera sig i hjältinnan.
  • Dölj bakgrundsinformation – hemligheter antyds men sägs inte rent ut. Läsaren ställer frågor men får inga svar.
  • Bygg upp en erotisk spänning – en attraktion som inte får något utlopp. Att gå längre än att få en smakbit och känna attraktionen är av någon anledning omöjligt.
  • Ta två steg framåt och ett tillbaka. Varje svar åtföljs av en ny fråga. För varje lösning som provas upptäcks nya problem.
  • Ta bara med det som måste berättas (inga onödiga känsloexplosioner som inte har med handlingen att göra, inga utdragna dialoger som inte leder någonvart, inga långa vindlande naturbeskrivningar.

En kärleksroman slutar lyckligt. Ingen behöver läsa slutet först för att sedan bestämma om boken ska läsas.

Tillsammans. Äntligen. Och för alltid.

Tips till författaren av kärleksromaner

Undvik en tråkig transportsträcka i mitten av romanen där hjälten och hjältinnan inte träffas och som inte driver handlingen framåt. Det är inte bättre med en raksträcka med ideliga träffar mellan hjälten och hjältinnan, som inte heller ger läsaren något nytt. Om mittsektionen ändå måste finnas kanske det går att introducera en subplot som ger den fart? Kanske den delhandlingen ska introduceras redan i början av romanen. Kanske har det gått lite för fort i den första delen och det vore bättre om en del av intrigen flyttades framåt i romanen?

Romances are about people, not places. Your setting’s role is to provide a context for the central romance. A well-chosen setting can enhance the romance, and a poorly chosen one can detract from it. Never let your setting take pride or place over your characters. Too much time spent on setting means too little time spent on characters (Wainger, s. 107).

Beskriv miljön med få, men tillräckliga, väl valda ord utifrån karaktärernas perspektiv. Bli inte förälskad i omgivningen till kärlekshistorien.

Bli inte kär i romanen för dess egen skull. Romanen är till för läsarna. Allt det som händer ska spela roll för att ge läsarna vad de efterfrågar. Bättre en bra berättelse på 50 000 ord än en seg på 75 000 ord. Varje ord räknas och varje ord ska bidra.

I en berättelse om kärlek mellan två personer är författaren en extra röst som stör. Hjältinnan är den som upplever och berättar och bör ges alla möjligheter att göra det ostörd. Alla författare har med nödvändighet ett eget sätt att skriva och formulera sig och det finns tillfällen i alla berättelser när händelser behöver berättas snarare än beskrivas utifrån en karaktärs synvinkel. Hjältinnans röst är den starkaste rösten och då är det naturligt att hon talar som författaren. Du som författare bör vara medveten om var och hur din röst blir synlig i berättelsen.

Asking where readers hear your voice is a natural question because, technically, you’re writing the whole book (Wainger, s. 128).

Kärleksromaner skrivs oftast i första person, från hjältinnans synvikel. En allvetande berättare är ovanlig.

Because romance novels are all about emotion, which is entirely personal, the impersonal omniscient viewpoint, even if used only as an occasional interjection, works against the book’s nature (Wainger, s. 128)

Hjältinnan kan inte veta vad som kommer att hända därför bör framåtblickar användas sparsamt. En annan berättarteknisk detalj är att om läsaren ska läsaren bry sig om en skilsmässa underlättar det om läsaren först kan förstå vad som var bra med förhållandet, och som kanske fortfarande är bra (Morris, s. 119). Känslor som förälskelse och rädsla illustreras bäst på ett indirekt sätt, med ”show, not tell”, som så mycket annat. Inte ”han var rädd”, utan kanske ”hon fick inte ett ord ur honom där han gick fram och tillbaka i väntsalen”. Om en karaktär får ett känsloutbrott efter att ha hållit tillbaka sina känslor för länge blir inte trovärdig om inte författaren har antytt att grytan håller på att koka över. Om två karaktärer har något speciellt ihop, visa det, berätta inte ”de passade bra ihop, de hade något särskilt”. Visa relationen med handlingar och dialog. Försök att lista platser och uttryck som karaktären associerar med sin familj, vän och älskade. De är bra att ha sedan när relationen ska visas.

Slutligen, om en relation är viktig för berättelsen bör den ha en egen utvecklingskurva (Morris, s. 120).

Kapitelslut som får läsaren att vända blad och börja på nästa kapitel

En cliffhanger är relativt enkel att konstruera för kärleksromaner utgående från grundförutsättningarna man-kvinna-romantisk spänning. Målet är givet och när det hotas kan scenen helt enkelt avbrytas och så är cliff hangern skapad (Wainger, s. 206).

Vad menar han? Hur kan hon säga så när han sa så? Kommer hjältinnan att överleva? Hinner hjälten fram?

Ett alternativ till cliff hanger är att ge något som liknar en lösning till problemet men sedan lägga till ett tvivel, som förstås måste utredas, i nästa kapitel (Wainger, s. 207).

Ytterligare ett alternativ är att bygga upp spänningen runt något men avsluta kapitlet genom att svara på något helt annat, ett tidigare introducerat problem eller en tidigare ställd fråga

Några typiska handlingar om i kärleksromaner, som fortfarande (och alltid?) fungerar

Stereotypa intriger är lätta att kritisera, men handlingsfriheten för författaren är tillräckligt stor för att läsare ändå ska vara intresserade (Wainger, s. 321)

  • Konvenansäktenskap
  • På en öde ö med en främling
  • Bruden som rymmer från bröllopet
  • Barnet som hjältinnan fött men som hjälten (pappan) inte vet om
  • Återföreningen
  • Tillbaka från de döda
  • Förväxlade identiteter
  • Kvinna i nöd
  • Pappan i lägenheten bredvid
  • Chefen och sekreteraren (Läkaren och sköterskan)
  • Minnesförlust
  • Hjältinna med barn
  • På rymmen

Top 10 popular romance tropes: (1) friends to lovers; (2) soul mate/fate; (3) second chance at love; (4) secret romance; (5) first love; (6) strong hero/heroine; (7) reunited lovers; (8) love triangle; (9) sexy billionaire/millionaire; (10) sassy heroine (Romance writers of America, 2016-12-18)

 Varför läses kärleksromaner?

Kärlek tar all plats i en kärleksroman. Allt handlar om ”kärlek”, inte om ödet, gudarna, eller skurkarna. Kanske är det som Öhman föreslår att kärleksromanen är en protest mot en känsla av maktlöshet och att malas ner i grottekvarnen. I kärleksromanen har hjältinnan initiativet och agendan för berättelsens innehåll bestäms inte av nyttoskäl.

”För Radway representerar läsningen av kärleksromaner ett motstånd mot ett samhälle som blivit alltmer rationellt och förnuftigt och ett försvar för värden som kärlek, närhet och intimitet Det är den livshållningen som läsarna tycker sig finna i kärleksromanen.” (Öhman, s. 58).

Definitivt är kärleksromanen, som det mesta av skönlitteraturen, någon form av verklighetsflykt?

Antalet läsare och antalet kärleksromaner visar på ett behov. Hur viktig borde kärleken vara? Vad hände med resten av livet? Är kärleken viktigast? Är det så att vi i västvärlden har tid över att bekymra oss om frågor runt kärlek? Att vi inte har några ”riktiga” problem som upptar vår tid?

“Love. You all know how enormously love bulks in novels, and will probably agree with me that it has done them harm and made them monotonous…. How much time does love take (Forster, s. 58)?

Vi sover bort en tredjedel av vårt liv och på ett eller annat sätt påverkar kärleken hur vi lever de resterande två tredjedelarna av vaken tid. Vi äter middag tillsammans, vi jobbar för att få pengar för att göra saker tillsammans. Men hur mycket tid funderar vi direkt på vårt kärleksliv per dag? Är skönlitteraturen överdriven med sitt fokus på kärlek och relationer?

“Love may weave itself into our other activities…But that he has emotional communion with any beloved object for more than two hours a day may be gravely doubted” (Forster, s. 58)

Möjligen lider vi moderna människor av kärleksmissbruk i linje med att vi verkar fallit offer för ett “gå-dit-där-det-bränns”-missbruk! Det som skrivs speglar inte längre livet. Bara det som sticker ut skildras, bara det som gör ont.  Eller skicka upp oss i lyckorymden.

”There would seem to be two reasons why love, even in good novels, is so prominent. Firstly, when the novelist ceases to design his characters and bein to create then, ‘love’ in any or all of its aspects becomes important in his mind, and without intending to do so makes his characters unduly sensitive to it – unduly in the sense that they would not trouble so much in life. The constant sensitiveness of characters for each other – even in writers as robust as Fielding – is remarkable and has no parallel in life, except among people who have plenty of leisure. Passion, intensity at moments – yes, but not this constant awareness, this endless readjusting, this ceaseless hunger. I believe that these are the reflections of the novelist’s own state of mind while he composes, and that the predominance of love in novels is partly because of this. … A second reason; which logically comes into another part of our inquiry, but it shall be noted here. Love, like death, is congenial to a novelist because it ends a book conveniently.” (Forster 1927, s. 62).

Typiskt för kärleken är att den är ett bevis på lycka som är enkel att åskådliggöra.

  • Det gick bra, de gifte sig.
  • Det gick bra, de vandrade iväg hand i hand längs stranden.
  • Det gick bra, de red iväg tillsammans medan solen gick ner och färgade himlen röd.

Att vilja uppleva något vackert eller lycka kan vara en anledning till att läsa kärleksromaner, även om läsaren vet att detta inte är hela sanningen. Vardagen är ofta grå. Även hjältar och hjältinnor har en dålig dag där minsta småsak kan starta en dispyt. Det kommer regn. Men den grå vardagen kanske gör kärleksromanen än mer åtråvärd?

”All this we know, yet we cannot bear to apply our bitter knowledge to the future,; the future is to be so different; the perfect person is to come along, or the person we know is to become perfec. There are to be no changes, no necessity for alertness. We are to be happy or even miserable for ever and ever. Any strong emotion brings with it the illusion of permanence, and the novelist have seized upon this.” (Forster 1927, s. 62-63).

Människan har ett janusansikte. Vi lever ett dubbelliv som histrieberättare om våra egna liv

“Two allied species Homo Sapiens and Homo Fictus” (Forster 1927, s. 63).

Den perfekta kärleksscenen

Vilken är den perfekta kärleksscenen? Förslag nummer ett hittar vi i romanen ”Den store Gatsby” av Scott Fitzgerald,

Hans hjärta slog snabbare och snabbare när Daisys vita ansikte kom närmre hans. Han visste att när han kysste denna flicka och lät sina outsägbara visioner smälta samman med hennes lätta andedräkt, skulle det vara slutet och fulländningen på alla hans yranden, himlastormande fantasier. Han dröjde, medan han ett ögonblick lyssnade till tonen från den stämgaffel som hade bragts att dallra mot en stjärna. Så kysste han henne. När han kysste hennes läppar, blommade hon för honom som en blomma och drömmarnas inkarnation var fullbordad. / Scott Fitzgerald, Den store Gatsby

Exempel nummer två kommer från romanen ”Siddhartha” av Herman Hesse.

Hon drog honom till sig med ögonen, han böjde sitt ansikte mot hennes och förde sina läppar till den mun som var som ett nybrutet fikon. Kamala kysste honom länge och med djup förvåning kände Siddhartha hur hon lärde honom, hur klok hon var, hur hon behärskade honom, stötte honom tillbaka, lockade honom till sig, och han förstod att bakom denna första kyss låg en lång, välordnad, beprövad rad av kyssar, alla olika varanbdra, och väntade på honom. Han andades ut och rätade på sig och var i detta ögonblick som ett barn som häpnar över den mängd av vetande, värt att inhämta, som upplåter sig för dess blickar. / Herman Hesse, Siddhartha.

Scen nummer tre är en riktig klassiker från ”Romeo och Julia” av William Shakespeare.

ROMEO
If I profane with my unworthiest hand
This holy shrine, the gentle fine is this:
My lips, two blushing pilgrims, ready stand
To smooth that rough touch with a tender kiss.

JULIET
Good pilgrim, you do wrong your hand too much,
Which mannerly devotion shows in this;
For saints have hands that pilgrims’ hands do touch,
And palm to palm is holy palmers’ kiss.

ROMEO
Have not saints lips, and holy palmers too?

JULIET
Ay, pilgrim, lips that they must use in prayer.

ROMEO
O, then, dear saint, let lips do what hands do;
They pray, grant thou, lest faith turn to despair.

JULIET

Saints do not move, though grant for prayers’ sake.

ROMEO

Then move not, while my prayer’s effect I take.
Thus from my lips, by yours, my sin is purged.

JULIET

Then have my lips the sin that they have took.

ROMEO

Sin from thy lips? O trespass sweetly urged!
Give me my sin again.

JULIET

You kiss by the book.

(Romeo och Julia, Shakespeare)

Annonser