Självbiografin

Ett intressant specialfall av berättelser är självbiografin. Vi kan inte ställa oss utanför oss själva så i någon mening är allt vi skriver en förtäckt självbiografi. Att berätta om sig själv är en gammal vana vi har. Det sociala spelet handlar om att berätta om sig själv och att lyssna på andras berättelser.

“While the act of writing autobiography is new under the sun— like writing itself—the self-told life narrative is, by all accounts, ancient and universal.” (Bruner).

När vi berättar vår historia förutsätter vi att det finns en orsak till allt som sker i vårta liv. Framför allt så är det vad vi vill och tänker som styr vart livet tar vägen. Vad vi ofta glömmer är att vi påverkas av många olika faktorer och att många av dem påverkar oss utan att vi är medvetna om det. Frågan om den helhet vi konstruerat om våra liv verkligen överensstämmer med vad som verkligen skett och sker. Vi lägger till det vi tycker passar och meningen med våra liv byggs upp som ett emergent fenomen. Vad har vi utelämnat? Skulle våra liv te sig oerhört tråkiga om alla detaljer togs med?

En anledning till att hela tiden formulera och revidera en självbiografi är för att vi vill förutse vad som kommer att hända och vad vi då ska göra. Vi är samtidigt författare, huvudperson och läsare av vår självbiografi. Det är en frustrerande tanke att det är först på vår dödsbädd som vi har alla fakta i målet och kan säga; ”Var det så det låg till. Var det därför jag gjorde så.” Å andra sidan kommer det bara att vara en åsikt av många. Vår självbiografi ändras hela tiden och det kan ske stora förändringar i hur vi tolkar världen när som helst. Till exempel när vi läser vår nästa bok.

Mazzarella (s. 48) frågar sig ”Var ska man börja om man ska skriva sitt liv?”. Man behöver i alla fall inte börja från början, menar hon, eftersom det inte går att säga när början var eller är. Hon ger några förslag: När man föddes? När ens föräldrar möttes? Då de föddes? Jag skulle kunna lägga till; Första minnet? Familjens historiska rötter? Den största drömmen? Mazetti fortsätter och skriver att det går bra att börja varsomhelst och gärna där det bränns (s. 49). Huvudsaken är att författaren kommer igång med att skriva.

Om man skriver för sig själv, enbart, verkar det ett lämpligt att börja där det bränns. Men hur är det om man vill ha tusentals läsare. Att det bränns för mig som författare behöver väl inte betyda att det bränns för en läsare? Om vi räknar Mazzarellas bok som ett exempel på en biografi så börjar den med att introducera boken, inte författaren, och definitivt inte med var det bränns för författaren. Man kan fråga sig varför det skulle gälla andra regler för en självbiografi än för andra böcker? Om inte, så borde väl även biografin byggas utifrån ett anslag som drar till sig läsaren för att sedan utveckla en dramatisk kurva till klimax och avrundning? Anslaget måste då också konstrueras så att det angår läsaren, inte bara författaren.

Malmstens ”Så gör jag”, som också kan ses som en biografi, och den börjar med ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag.”. Stephen King skriver på första sidan av sina memoarer ”Att skriva” följande: ”Sån är inte jag. Jag hade en konstig ryckig barndom, uppfostrad av bara en förälder som flyttade massor av gånger under mina första år och som – fast detta är jag inte helt säker på – under en period lämnade mig och min bror till en av sina systrar.”

Brinner det i dessa inledningar? Det kanske är en fördel att vara en berömd författare och skriva om sitt liv.

Måste en memoar vara sanningsenlig, och vad innebär det att tala sanning om det som hänt i livet? Två frågor som det inte finns ett absolut svar på men som memoarförfasttaren måste förhålla sig till. Enligt Karr (kap. 2) är huvudspåret full ärlighet, eftersom det är vad läsaren förväntar sig. Men, även om författaren vill vara ärlig så är minnet alttid begränsat och allt kan inte tas med i berättelsen vilket redan från början gör varje memoar till en subjektiv verklighetsbeskrivning. Att inte berätta om något fruktansvärt traumatiskt är författarens val, men att fabricera händelser bara för att öka dramatiken är att gå väl långt om det fortfarane ska kallas en memoar.

Vad en memoarförfattare behöver är

  • Tydliga minnen
  • En berättelse som stöttas av minnen och en passion för att skriva ner den berättelsen
  • Ett bakplan för att presentera huvudpersonens kontext
  • Modet att börja och komma så långt att memoarprojektet börjar ta form.

Det finns många sätt att skriva en usel memoarbok (Karr, s. 181-185). Till att börja med bör huvudpersonen ha en egen röst så att läsaren känner att huvudpersonen är levande och någon som det är värt att spendera tid med. Rösten som framträder måste vara trovärdig. Den människa som framträder bör också förändras under åren som det berättas om. Det är inte trovärdigt att dramatiska händelser, och livets gång inte tufsar till, slätar ut eller leder till temporära avsteg från personens grundläggande värderingar och personlighet. En karaktär som inte förändras är dels inte trovärdig och dels förutsägbar och en förutsägbar memoar är inte en engagerande berättelse. Självinsikt och självkritik skapar djup. Ett annat typiskt problem är att tempot i berättelsen ite är anpassat till dramatiken. Potentiellt spännande avsnitt får några rader medan ett, för läsare mer ointressant ögonblick, kan fylla sida upp och sida ner med sinnesuttryck och fluffiga reflektioner.

Karr (s. 190-191) listar följade tips som kan hjälpa en författare att hita avsnitt att skriva om i en memoar. Det är typiska avsnitt som hon själv har med i sina memoarer och som finns med i memoarer som hon tar upp i sin undervisning om hur man skriver memoarer. Först några yttre faktorer:

  • Visa en tidstypisk verklighet där alla sinnen engageras. ”a singular, fascinating place peopled with objects and characters we believe in. Should include the speakers budy”.
  • Texten måste forma en berättelse.
  • Lägg in in information nuläget och från det personliga bakplanet, så att den känslomässiga konflikten fördjupas och scener får en personlig mening.

Därefter några faktorer från huvudpersonens inre liv.

  • Det måste finnas känslomässiga dilemman, något som författaren verkligen vill berätta om. Annars är det väl ingen mening med att skriva memoaren?
  • Etablera tidigt två röster ”den som ser tillbaka” och ”den som upplever det, när det händer”
  • Bli inte för långrandig när lidandet ska återberättas, lägg hellre energi på hur huvudpersonen klarade det och överlevde.
  • Var ärlig och berätta för läsaren vad som är sanning och vad som är suddiga minnen som kompletterats.
  • Överdriv inte, lita på att det du känner djupt för går fram ändå i texten.
  • Identifiera det du inte vill eller kan berätta och lägg märke till vad det är du fokuserar på.

Karr (s. 191) avslutar med att säga att det är upp till dig och din talang att välja bort ur alla tips och måsten.

Några friheter författaren kan ta sig (Karr, s. 24)

  • Använd pseudonymer för att minska integritetsproblemen.
  • Byt namn på städer och platser som kan e enkla ledtrådar till identiteter.
  • Beskriv inte utseenden, koroppsliga skavanker och udda beteende så att personer kan identifieras.
  • Flytta detaljer över tid, men tala om att det. Till exempel kan en händelse spela roll många år senare vilket kan behöva påpekas när den händer, vilket förstås huvudpersonen inte kunde ha en aning om när händelsen skedde.
  • Förkorta tidspeioder. ”De följande tio åren hände ingenting”.
  • Acceptera att val måste göras och att valen som görs påverkar dramatiken.
  • Det går att lägga in utvikningar mitt i det som upplevdes bara som en sekvens av händelser.
  • Inre fantasier som förhöjer läsupplevelsen kan adderas till biografin.
  • Författaren kan ta med scener som den bara har hört berättats om.
  • Författaren bör fokusera på sig själv och sina egna tankar och handlingar snarare än att gissa vad andra tänkt och eventuellt gjort.

Ett axplock av regler som författaren bör tänka på när personer i författarens närhet dyker upp och beskrivs i biografin (Karr, s. 120)

  • Meddela berörda personer att de är med och på vilket sätt. Låt dem välja sina pseudonymer om det är aktuellt.
  • Visa dem absolut ingenting som inte är färdigskrivet.
  • Författaren måste behanda alla käreksfullt, även de personer som författaren hatar.
  • Författaren kan omöjligt veta vad andra tänker, tycker och känner. Det går bara att uttala sig om handlingar och uttalanden, allt annat är gissningar och det bör författaren tala om för läsaren. Var tydlig med att det som skrivs är subjektivt känt och upplevt, inte nödvändigtvis sanningen ur någon annans perspektiv.
  • Visa inte berätta om de personer som finns med. Det exempel Karr ger är att hon inte beskriver sina föräldrar som alkoholister, i stället visar hon hur hon häller ut deras sprit i vasken.
  • Granska dina uttalanden och åsikter kritiskt, de kan vara felaktiga.
Annonser