Scenbeskrivning

En scen (eller situation) är ett tidsbegränsat skeende i berättelsen, en kortare dramatisk enhet (Pusztai, s. 162) där det händer någonting. Scenen finns där av en orsak. Den har en uppgift och ett eller flera tillägg till berättelsen görs, expositioner, som presenterar nödvändiga upplysningar för att driva berättelsen framåt. För många expositioner bombar sönder en scen.

Byts tid eller plats är det en ny scen.

Genom att dela upp berättelsen i scener blir det enklare att strukturera om under arbetet. En ändring någonstans kan påverka många händelser i en berättelse och scenerna hjälper till att spåra orsaker och verkan.

En effekt av uppdelningen är att det bildas skarvar mellan scenerna som måste överbryggas så att läsaren förstår att nu är det något nytt på gång. Läsaren behöver veta när och varför och hur den nya scenen hänger ihop med andra scener. Ett sätt att meddela detta är att skriva ut informationen alldeles i början av scenen, men det kan bli tjatigt och tråkigt så ett bättre sätt är att väva in den information som behövs i dialogen eller i någon annan delhandling (Bondeson, 2011, s. 95).

Det finns mängder av sätt att bygga upp en scen. Endast fantasin sätter gränserna. Några obligatoriska saker att tänka på är att varje scen har sin tid, plats, och en konflikt som eskalerar under scenen mot ett klimax och en upplösning. En scen för handlingen vidare.

George (s. 160-175) exemplifierar med följande scenkreationer:

  • Rörliga bilder – scenen utformas från en scenbild. När tagningen börjar zoomar berättaren in. Miljöbeskrivningen blir en naturlig del av scenintroduktionen.
  • Ljud kontra bild – en mer brutal start där scenen omedelbart dras igång med en dialog. Miljö och annat får introduceras efter hand.
  • Nutid-dåtid-nutid – inledes med en scenintroduktion i nutid för att sedan hoppa bakåt i tiden. När flashbacken är klar återkommer berättaren till scenen.
  • Rakt in i handlingen – börjar där det händer saker, ”in media res”. Eventuel miljöbeskrivning integreras i handlingen.

Att det finns en värld mellan och utanför scenerna är en del av överenskommelsen mellan författaren och läsare. Läsaren förutsätter att en person som introducerats som huvudpersonens bästa vän i en scen under glatt munhuggande inte dör så fort scenen avslutas och en ny tar vid. Läsaren tror också att den gode vännen kommer att dyka upp igen och att huvudpersonen kan vännens telefonnummer utan att behöva slå upp det. Om ett vapen beskrivs kommer det att användas i berättelsen, eller i alla fall spela roll.

Läsaren förutsätter en hel värld utanför scenerna.

Scenen har sin egen dramaturgi som kan vara viktig, speciellt för nyckelscener och för scener som är längre an andra. En lång scen kan bilda en mininovell i romanen och då kommer alla dramaturgiska riktlinjer i spel. Med relativt många scener kan det vara en bra ide att variera dramaturgin över scenerna och lite senare i detta avsnitt kommer ett förslag till ett spektrum av scener.

Det finns ett eget sammanhang, en rytm och ett tempo för varje scen som kan bidra till att hålla läsarens intresse uppe, men framför allt måste den ha en funktion i berättelsen som helhet. Något lyfts fram i scenen, vissa saker är viktiga för resten av romanen. Författarens uppgift är att följa upp föregående scen, att fylla fylla scenen med så mycket som möjligt utan att den blir överfull och plottrig, och sedan ta sig till nästa scen så smidigt som möjligt.

Alderson (s. 20) listar det som bör kunna återfinnas i varje scen:

  • Protagonisten med sina mål
  • Antagonisten
  • En rörelse, ett momentum, det händer något. Läsaren uppfattar förändrad situation.
  • Något adderas till föregående scener och förbereder för kommande.
  • Situation, plats och tid visas upp via karaktärer (snarare än berättas). Show, not tell.
  • Temat illustreras
  • Spänningen upprätthålls eller förstärks.

Regel nummer ett är att läsaren aldrig får känna sig nöjd i slutet av en scen utan vänder genast blad för att se vad som händer sedan. Ett vanligt sätt att göra detta är att avsluta scener med en framåtsyftande fråga (cut-and-thrust, cliff hanger) (Brooks, s. 238). Hjälten och hjältinnan sitter i en bil som i våldsam fart kör ut över en stupkant. Hjälten ligger bunden på järnvägsspåret och tåget tjuter. Hjältinnan hänger i fingertopparna från klippkanten. Hunden tittar upp och ser rakt in i ögonen på en stor björn.

Scenstruktur

I detta avsnitt följer vi upp Weilands (2013, s. 179-275) uppdelning av Scenen i scen (med litet s, konflikt) och efterspel (sequel, med reaktionerna).

Scen (med litet s) kan brytas upp i tre delar som alla ska finnas med i en fullständig scen:

  • Mål – utan mål ingen mening och ingen rörelse framåt. Frågor att ställa:
    • Relaterar mål i scenen till intrigen på ett rimligt sätt?
    • Kan målet leda till en förvärrad katastrof i följande scener
    • Representeras målet i kontexten, symboliskt, känslomässigt hos karaktären eller fysiskt?
    • Påverkas scenens berättare? Annars är det fel berättare.
  • Konflikt – utan hinder för rörelsen framåt finns ingen intrig.
    • Relaterar konflikt i scenen till intrigen på ett rimligt sätt?
    • Relaterar konflikt till mål i scenen?
    • Samspelar konflikt, intrig och mål i dialogen
    • Konflikten spelar roll, och hindrar, karaktären som berättar.
  • Katastrof – kan tyckas hårt att varje scen ska ha en katastrof, men det drabbande eländet är det som driver berättelsen vidare. En scen bygger på eländet, frågan om hur det ska gå, som ställs i föregående scen.
    • Relaterar katastrofen i scenen till scenens mål och konflikter, och även till intrigen på ett rimligt sätt?
    • Utnyttja frågan ”Ja, men …?” för att utveckla katastrofen så att den utmynnar i nya mål, nya konflikter och förvärrade katastrofer.
    • Visst är katasstrofen så illa som den bara kan bli?

Weiland (2013, s. 185) poängterar vikten av att varje scen ska ha ett syfte:

What is the focus of this scene? What is its purpose? Weiland (2013, s. 185)

Efterspelet (sequel) kan på motsvarande sätt också brytas upp i tre delar

  • Reaktion – mental och fysisk reaktion på scenen (med litet s). Karaktären är satt under press.
    • Är reaktionen en naturlig och rimlig givet katastroferna som upplevts?
    • Är reaktionen rimlig sett utifrån karaktärens personlighet?
    • Ges reaktionen utrymme att utvecklas och visas i scenen, via tankar, handlingar, dialog och andra dramatiska element?
    • Beskrivs reaktionen utan onödigt upprepande av det läsaren redan vet?
  • Dilemma – frågan som ältas är hur katastrofen kan hanteras och målen samtidigt nås. Ältandet kan ta formerna av att data samlas in och sammanställs, en analys görs och en plan tar form.
    • Kopplar dilemmat till katastroferna som upplevts?
    • Beskrivs ältandet konkret med detaljer och inte bara som ”Vad gör jag nu?”
    • Kan läsarna förstå dilemmat?
    • Läggs rimligt med text på dilemmat relativt dess betydelse i intrigen som helhet?
    • Minimeras onödig repetition?
  • Beslut
    • Följer beslutet logiskt av dilemmat givet karaktärens personlighet och allt annat som påverkar beslutet?
    • Leder beslutet till ett nytt mål?
    • Om dilemmat är omfattande, har det delats upp så att det kan attackeras bit för bit?
    • Löser beslutet dilemmat för lätt? Kansk fattar karaktären ett delvis felaktigt beslut? Kanske saknas viktig information för att ta det rätta beslutet?
    • Om huvudpersonen beslutar sig för att inte göra något, hur drivs berättelsen då på?
    • Ska belutet skrivas ut eller bara antydas?
    • Har beslutet tagits tidigare? Leder det till upprepning av mål och/eller dilemma?

Scendesign

Scenes are microcosms of your larger plot. Each scene takes us into a crucial moment of your characters’ story and should engage both our emotions and our minds by creating real-time momentum or action. If you’ve never thought much about the shape of a scene, consider it a self-contained mini-story with a rising energy that builds to an epiphany, a discovery, an admission, an understanding, or an experience. The reader should feel as though every scene has purpose, deepens character, drives the story forward, and ends in such a way that he just has to know what happens next (Alderson, s. 21)

Regel nummer ett är att läsaren aldrig får känna sig nöjd i slutet av en scen utan ska fås att genast vända blad för att se vad som händer sedan. Ett vanligt sätt att göra detta är att avsluta scener med en framåtsyftande fråga (cut-and-thrust, cliff hanger) (Brooks, s. 238). Hjälten och hjältinnan sitter i en bil som i våldsam fart kör ut över en stupkant. Hjälten ligger bunden på järnvägsspåret och tåget tjuter. Hjältinnan hänger i fingertopparna från klippkanten. Hunden tittar upp och ser rakt in i ögonen på en stor björn.

En lång utvikning om huvudkaraktären som inte direkt har med berättelsen att göra är inte en scen. En scen är inte heller platsen för längre förklaringar och föreläsningar och definitivt inte där ointressant, och för historien irrelevant bakgrund, för miljö och/eller karaktärer fyller ut några sidor.

När en scen inte känns färdigutvecklad, eller helt enkelt bara känns fel för dig som författare kan ett tips vara att blunda och spela upp scenen i huvudet, som om det var en film. Då blir du tvungen att fokusera på det visuella och ”veta” var, när och hur scen utspelar sig. Fortfarande återstår det att formulera detta på ett intressant sätt, men om du som författare bara ser ett vitt tomrum där vita ansikten utan anletsdrag rör sig i vita kroppar utan former så kommer också läsaren att få problem att skapa sig en representation av scenen.

Huvudregeln är att ingenting i en scen står där av en slump eller är överflödigt. Ett ambitiöst mål.

En speciell typ av scener som Obstfeld (2000, 2002) månar om är scener där läsaren får sina förväntningar uppfyllda (payoff scenes).

Det första problemet är om författaren eller marknadsföringen lovar mer än den håller. En ”kärlekshistoria som för alltid kommer att ändra ditt liv” men som bara är ännu samling scener på ett sjukhus där den stilige doktorn och den söta sjuksköterskan träffas och blir kära. Det andra problemet är om läsaren verkligen vill läsa om läkaren och sjuksköterskan, men där belöningarna, där de träffas första gången, där de grälar, och där de blir sams igen inte levererar något som griper tag i läsaren. En annan fallgrop är alltför många cliffhangers, men där hjälten hela tiden klarar sig hur lätt som helst. Förr eller senare kommer läsaren att genomskåda tricket.

Aktionscener och sexscener är två typiska scener där författaren ahr byggt upp förväntningarna och där läsaren väntar sig att få skörda.

Det lönar sig att identifiera de kritiska scener där läsaren ska få sin belöning och lägga extra tid på dem. Putsa på stilen, visa inte berätta, stanna i berättandet så att läsaren hinner vara med, använd gärna stil, detaljer, en annorlunda miljö, utnyttja att intrigen kan vara oberäknelig och ge läsaren karaktärer som utvecklas.

Obstfeld (22.2, s. 64) föreslår den ambitiöse författaren att identifiera en kritisk scen där läsaren ska belönas och skriva om den fem gånger och för var och en av omskrivningarna fokusera på varierande stil, många målande detaljbeskrivningar, en unik miljön där det sker, intrigens oberäknelighet, och karaktärsutveckling.

 

Annonser