Överenskommelsen mellan författare och läsare

”Intuitionen borde fått sitt eget kapitel, men om allting som borde fått sitt eget kapitel fått det, skulle den här boken aldrig bli klar.” (Malmsten, s. 85)

Den viktig fråga för dig som författare att ställs dig själv är om du har något intresse av att få några läsare. I denna bok förutsätter vi du vill bli läst av så många som möjligt vilket leder till nästa fråga.

Vad finns det för anledningar för en läsare att läsa just din romanen? Författaren sluter en överenskommelse med läsaren och i den säger författaren till läsaren att det du ska läsa handlar om detta, med de här personerna inblandade i de här situationerna och miljöerna. Du kan förvänta dig dessa sensoriska, känslomässiga, sociala, intellektuella, miljömässiga upplevelser och kommer att utmanas så här länge på detta sätt.

”A story’s promise speaks directly to the issue of human need that a story explores. It offers a reason for an audience to enter into a story’s world.” (Johnson, 2015, s. 39)

Vad är det då som är intressant för en läsare? Det måste väl vara ett viktigt kriterium för författaren? Ett problem är att det inte finns någonting som är intressant för alla, men tack och lov går det att intressera många läsare för ett brett spektrum av ämnen  eftersom alla människor delar en del av sina böjelser och problem med andra. Delar författaren och läsaren kultur och livsstil är överlappet större och intresset lättare att väcka. Är överlappet litet kan själva skillnaden i sätt att se på värden vara intressant i sig, men är skillnaden för stor kan inget intresse byggas upp.

I avsnittet ”Läsarskap” listades ett antal anledningar för att läsa en roman. Här läggs ytterligare några till listan som relaterar till överenskommelsen mellan läsaren och författaren.

När läsaren ska bestämma sig är genren bestämd och läsaren har något färdigt att ta ställning till och fatta beslut om. Kanske finns det kritikerrosor eller webbris att ta hänsyn till? En viktig skillnad mellan läsaren och författaren är att läsaren känner till vem författaren är och läsningen alltså kan få ett djupare socialt engagemang. Kanske utvecklas den till en ensidig vänskap via videoklipp om författaren på Youtube? För varje bok av samma författare lär sig läsaren mer om författaren, författarens karaktärer och författarens världar. Läsaren kan också bygga upp en känsla av gemenskap med alla andra som läser just denna bok eller en viss författare. Kanske vill någon annan i bokklubben absolut läsa romanen?

Vad eller vilka av alla möjliga faktorer som får läsaren att bestämma sig skiljer sig från läsare till läsare, författare till författare och roman till roman.

Narratologins syn på relationen mellan författare och läsare

Nu är det dags att födjupa fråeställningen om vad en författare och en läsare är När narratologiska litteraturforskarna börjar bryta ner begreppen kan resultatet, utan att komplicera världen alltför mycket, skissas så här (Chatman, 1978, s. 146-151):

Real author -> [Implied author -> (Narrator -> Narratee) -> Implied reader] -> Real reader

Vilket på svenska kan skrivas som

Verklig författare -> [Underförstådd författare -> (Berättare -> Den som det berättas för) -> Underförstådd läsare] -> Verklig läsare

Den ”verklige författaren” sitter i sin skrivstuga och formulerar sig i en text. I texten (inom klamrarna) visar sig en ”underförstådd författare” som har idéer och sätt att formulera sig. I texten finns det oftast en ”uttalad berättare” i första eller tredje person som eventuellt berättar för någon som lyssnar i berättelsen (Narratee). Den ”underförstådde läsaren” är den perfekta läsaren, den läsare som den underförstådde författaren tror sig skriva för. Den underförstådde läsaren är inte densamme som den ”verklige läsaren” som är den läsare som i verkligheten läser boken. En barnbok kanske skrivs för femåringar (underförstådd läsare) men det kan vara en förälder som, av olika anledningar, är en vanlig verklig läsare ((Eriksson, 2011).

Figuren nedan visar relationerna mellan de inblandade grafiskt.

Chatman 1

Figur Grafisk illustration av Chatmans modell för författare och läsare. I figuren finns också berättaren och lyssnaren som eventuellt finns i berättelsen inlagda (Keen, s. 38-46).

Hur mycket ska berättas? Så lite som möjligt? (Rosengren, 2011, s. 44). Eftersom det hur som helst är läsare som måste göra texten levande är det bäst att ge läsarens fantasi så mycket utrymme som möjligt. För att överenskommelsen ska kunna fungera och vara meningsfull så att läsaren kan ta till sig texten måste det finnas ett kulturellt överlapp mellan författarens och läsarens livsbetingelser, värden och världsbilder. Hur viktigt detta är märker inte en läsare förrän överenskommelsen bryts.

Ett exempel skulle kunna vara att läsaren öppnar en bok med titeln ”Förhållanden i Auschwitz under senare delen av andra världskriget” och får läsa om hur stora morötterna blev sensommaren 1944. Febrilt letar läsaren efter kopplingen till förintelsen. Hur har författaren tänkt egentligen? Är morötterna en allegori för USA:s ekonomiska tillväxt? Ett annat exempel är boken ”Mina kvinnor” som seriöst och praktiskt resonerar runt de bästa sätten att organisera sitt harem i en Syrisk landsortsstad.

Följande figur illustrerar ett genreorienterat sätt att se på överenskommelsen som ofta slås fast redan i bokens baksidestext.

Chatman 2

Figur Överenskommelsen mellan författare och läsare på djupet (anpassad från Rosengren, 2011)

För att en berättelse ska hänga ihop måste inre och yttre konflikter på ett eller annat sätt matcha varandra. Att introducera konflikter som inte driver berättelsen kommer bara att förvirra läsaren.

Det är otänkbart att skriva en berättelse som enbart bygger på stereotyper och kulturella klichéer. Däremot kan sådana kulturella låsningar användas både som genvägar och som överraskningsmoment genom att vända upp och ner på dem.

Annonser