Mer om karaktärer

Även andra än människor kan vara karaktärer

Även saker, situationer, grupper och miljöer kan ha en karaktär och vara aktiva rollfigurer. Till viss del sker detta automatiskt. Vi människor återanvänder våra mönster och våra specialiserade hjärnvindlingar. Vi ser mannen i månen. Liv i löven som snurrar runt i höstvinden. Det finns berättelser för grupper som liknar de för individer och som kan vara bra för att förstå gruppen. De hjälper också individerna i gruppen att förstå vad det är för en grupp de är med i. Om vi är delaktiga i en grupp är det svårt, några skulle säga omöjligt, att inte tänka som dem man umgås med, att inte färgas av den kultur man lever i. Vi kan aktivt ta avstånd från tankegångar i vår kultur, men vi kan inte tänka helt utanför den. Det är också svårt att sätta sig in i hur en annan kultur tänker. Så många kulturella trådar att hålla reda på för att förstå en tankegång.

Några exempel:

  • Ormen – lögnaren.
  • Livets träd – i edens lustgård, Yggdrasil i Eddan.
  • Artificiella intelligenser – mer och mer lik människor.
  • Andar, varulvar och demoner.

Även platser kan vara en karaktär i en berättelse.

Det är inte svårt att tänka sig Paris, kärlekens stad, som en kraft i en berättelse som driver på en kärlekshistoria. Ett annat exempel är den farliga mörka skogen som slukar huvudpersonen.

Lite svårare är det att tänka sig en tid som en karaktär i en berättelse.

Karaktärsgestaltning – beteende viktigare än utseende

Frågan om vad karaktären gör är viktigare än hur karaktären ser ut.

När berättelsen formuleras kan författarens skriva ner svaren på motsvarande frågor om ”Hur?”.

  • Hur kom hon därifrån?
  • Hur är hon på väg?
  • Hur är hon?
  • Hur hanterar hon sina problem?

Att lägga en massa ord på att beskriva utseende, miljö och andra omständigheter är onödigt skriver Stephen King. Om det inte sägs i beteenden som driver berättelsen framåt har författaren misslyckats. Ett par väl valda detaljer bör räcka och stå för helheten.

”Jag kan inte minnas många fall då jag tyckt det var nödvändigt att beskriva hur människorna i mina berättelser såg ut – jag föredrar att överlåta åt läsaren att frammana ansikten … Mitt jobb är att försäkra mig om att de uppdiktade personerna beter sig på ett sätt som både för berättelsen framåt och som verkar trovärdigt med utgångspunkt från vad vi vet om dem (och vad vi vet om det verkliga livet, naturligtvis). Ibland drabbas skurkarna av tvivel. (King, 2001, s. 173).

För att tydliggöra karaktärer gäller återigen ”show, not tell”, ”visa, snarare än berätta” som grundregel Är personen genuint ond så visa det. Låt personen skära halsen av barnet.

Hur yttrar sig relationerna? Läs mer i avsnittet om ”Relationer”.

Karaktärer som pratar (i dialoger)

”Romanfigurerna är berättelsen. Dialogen är romanfigurerna. Om man ska kunna blåsa liv i sina romanfigurer måste man redan tidigt känna dem utan och innan och dessutom förstå hur dialogen fungerar.” (George, s. 28)

Här är några saker att fundera på när det gäller karaktärer och dialog (Morris, s. 159-160):

  • Ett av författarens uppdrag är att låta karaktärerna få en egen röst så att inte alla låter som berättaren (författaren) .
  • Förankra dialogen i miljön genom att visa beteenden och förändringar i kontexten.
  • Vi ”ser” en dialog lika mycket som vi hör den.
  • Om en karaktär inte ger svar i dialogen, se till att läsaren förstår varför, och vad svaret skulle varit om det uttalats. Läsare tycker om att räkna ut det outsagda.
  • En stressad, pressad karaktär pratar inte bara, den gör också saker som kan visas.
  • Beroende på känslomässigt läge, stress och annat kan karaktären uttrycka sig på olika sätt. Kanske en inre konflikt stör så att inte ett ord kommer fram?
  • Platsen kan påverka dialogen. Den gamle mannen hemma i pojkrummet. Ungdomarna i hans föräldrars stora dubbelsäng?
  • Karaktärer (och människor) säger oftast inte rakt ut vad de tänker.
  • Ordvalen i dialogen bidrar till karaktärsbeskrivningen och bör göras konsekvent så att läsaren ges en entydig bild av karaktärer.

Om karaktären avviker språkligt, använder speciella uttryck, eller har någon annan typ av språkliga tics, så använd dem sparsamt. Någon som svär i dialoger bör ha en personlighet som läsare tror skulle svära i den aktuella situationen. Berättelsen är det centrala, det är lätt att sidospår börjar leva ett eget liv. Ett liknande problem är att humor i dialogen måste baseras på karaktärernas personligheter, inte på berättarens. Alla karaktärer har sitt eget sätt att uppfatta och formulera humor.

Karaktärer i en scen

Karaktärer utvecklas i scener, och scener som innehåller karaktärer som utvecklas är intressanta för många läsare.

Några tips för att skriva en berörande scen med karaktär, anpassade från Tollström (s. 53):

  • Utgå från det övergripande dramatiska syftet med scenen. Vilka scener är lämpliga att använda då karaktären utvecklas under dramats gång?
  • Utgå från karaktärens agenda, yttre och inre drivkrafter – vad vill den uppnå, vad vill den dölja?
  • Utgå från karaktärens historia och hur den känner för andra. Vad finns det för inbyggda konflikter?
  • Använd miljön, kroppsspråk och dialog för att gestalta karaktären, dess konflikter och hur den utvecklas.
  • Vad är det värsta som kan hända karaktären?
  • Vad är det mest oväntade som kan hända?
  • Hur vill du som författare att karaktären ska utvecklas under scenen.
  • Finns det en cliff hanger kopplad till karaktärens utveckling?

 

Övning ger färdighet

Att lyckas med bra beskrivningar kräver övning. Lite tips kan fås genom att läsa och lära hur andra författare behandlar sitt material.

”Lyssna på dina karaktärer. … Och det är viktigt att du lyssnar på dig själv.” (Rosengren, 2011, s. 105)

Älska dina romanfigurer.

Annonser