Klassisk dramaturgisk modell

Den klassiska typiska dramaturgiska modellen för en spännande berättelse kan formuleras så här (Dramaturgisk modell, Wikipedia) (Pusztai, s. 46-48):

Anslaget

I anslaget väcks läsarens förväntningar. Huvudkonflikten, miljöer, karaktärer, och handling anas. Genren samt författarens tilltal och språk etableras. Det byggs för en koppling till vändpunkter när framåtrörelsen inleds. En vändpunkt där berättelsen bryter av på grund av en plötslig förändring kallas för peripeti i Aristoteles terminologi,

Pusztai (s. 25) refererar till följande komponenter i anslaget till en film vilka kan tänkas gälla även för en roman:

  • Det ska representera huvudkonflikten
  • Huvudpersonen befinner sig i ett så stort underläge som möjligt
  • Huvudpersonens underläge inbjuder läsaren till identifikation
  • Identifikationen upplevs som en framåtrörelse, en process

De första meningarna är viktiga. Där etableras kontraktet mellan författare och läsare. Fyll raderna med energi. Läsaren måste bli intresserad av konflikten och hur den kommer att behandlas. Annars hamnar boken på högen ovanpå de andra olästa. Ställ en fråga till läsaren. Vill du hänga med?

”Page 1, even if it’s a page of description, raises questions, suspicions, and expectations; the mind eases forward to later pages, wondering what will come about, and how. It is this casting forward that draws us from paragraph to paragraph and chapter to chapter.” (Gardner, 1991, s. 55)

De första raderna samspelar med romanens sista rader. I inledningen öppnas säcken och eländet släpps ut för att i slutet knytas till igen. De första raderna kan också indikera hur huvudpersonen kommer att förändras under berättelsens gång.

Konflikten som måste presenteras i anslaget kan ses som ett inledande löfte. Hur skulle det vara om …? Tänk om …? Ett problem måste lösas, underförstådda frågor att besvara, behov att fylla, allvarliga brister att rätta till eller ett uppdrag att utföra. Det ska inte gå enkelt, kanske verkar det omöjligt (Norin, 2011, s. 82). Hur ska huvudpersonen komma till ro igen, finna balans, stilla sin hunger?

”The cat sat on the mat” – “The cat sat on the dog’s mat” /John Le Carre

Det finns alltså många sätt att öppna en roman så att läsaren inte släcker lampan (Norin, 2011, s. 112 ff.). Ytterligare ett alternativ till öppning är ”In media res”, d.v.s. att börja mitt i situationen. De första meningarna kan också presentera en allmän sanning, minnen, en dikt, en subjektiv reflektion, introducera en eller flera personer, visa på en miljö, eller göra en sammanfattning (som i Iliaden):

”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus olycksdiger, till tusende kval för Akhajernas söner.”

Efter anslaget föreslår den klassisk modellen fortsättningsvis följande steg:

Presentation (exposition)

I presentation en(expositionen) presenteras fakta kring huvudkonflikten, sammanhangen och huvudpersonen (den som genomgår den största utvecklingen), identifikation och sympati börjar byggas upp för karaktärer. Relationer mellan karaktärerna framträder. Hjälten är huvudpersonens förebild. Andra medhjälpare kan också ha roller. Abstrakta karaktärer personifieras. Enligt Gardner (1991, s. 186) är det viktigt att läsaren får veta alla orsaker, men inte mer.

Fördjupning

Fördjupning är där huvudpersoner och antagonisten (och dennes hjälpare) presenteras mer ingående (drivkrafter, svaga/starka sidor) konfliktens bakgrund utvecklas, en första vändpunkt inträffar där huvudpersonen problem klargörs och det första mötet med antagonisten, utmaningen går inte att undvika, sympati/avsky väcks.

Upptrappning

Nu är vi framme vid upptrappningen där tempot ökar, konflikter trappas upp. Fler vändpunkter som blir allt mer kritiska.

Klimax (peripeti)

I klimax (peripeti) har upptrappningen når sin kulmen. Huvudpersonen har inget annat val än att ta striden. Konflikten avgörs, huvudvändpunkten. Det utlovade anslaget infrias, presentationen och fördjupningen bekräftas. Huvudpersonen inser sitt verkliga jag (aganorisis). Själva klimaxen kan leda till en rening, rensning, förnyelse, en känsla av nytt liv (katarsis). Extra tydligt i en tragedi där klimax slutar med en rejäl katastrof.

Avrundning (denouncement)

Avrundningen (denouncement) är lugnet efter stormen, publiken får luta sig tillbaka och ta del av huvudpersonernas känslor av sorg eller triumf. Eventuella sidokonflikter reds ut, personliga relationer bekräftas eller bryts.

Slutsats ( premiss)

I berättelsens slutsats(premissen) sker återkopplingen till historiens utgångspunkt, och berättelsens budskap, mening, tes, bör nu vara uppenbar för läsaren, till exempel ”Brott lönar sig aldrig”.

Avtoning

Avtoningen kan leverera en sista överraskning. En uppföljning där slutet på ett eller annat sätt revideras. Vem gifte sig med vem? Är slutsatsen tvetydig?

Naturligtvis ska allt det som beskrivs ovan åstadkommas så kort och vackert som möjligt.

Det är inte så att berättelsen slaviskt måste följa den logiska sekvens som punkterna ovan indikerar. Varför inte starta med klimax? Eller någonstans mitt i (in media res)? Gardner (1991, s. 190) menar till och med att struktureringen av materialet, vad grekerna kallade dispotio, är författarens största utmaning. En annan sak att fundera över är hur repetitiva element hanteras Gardner (1991, s. 191). Människan har en förmåga att associera saker med varandra (framing) och låta den associationen färga fortsättningen. Om vi första gången träffar på huvudpersonen i en bilverkstad så kommer det intrycket med alla dess associationer att följa huvudpersonen genom romanen. Effekten kommer att tona ner om inte associationen förstärks och kan arbetas bort till exempel genom att påpeka att huvudpersonen bara hämtade sin bil efter en reparation, och egentligen är helt ointresserad av bilar. Genom att använda upprepning på ett genomtänkt sätt kan författaren få en resonans där hela texten hänger ihop och där i bästa fall allt svänger i takt efter klimax:

”The novels denouncement, in other words, is not simply the end of the story but the story’s fulfillment. Here at last, emotionally, if not intellectually, the reader understands everything and everything is symbolic.” (Gardner, 1991, s. 194)

Att överarbeta slutet för att skapa effekten lönar sig inte, Slutet beror av det som hänt tidigare och om det inte är grundlagt där kommer det att kännas påklistrat. Å ena sidan bör alltså inte slutet överarbetas, men å andra sidan får det inte bli så nertonat så att läsaren helt missar poängen.

Annonser