Karaktärer som berör

Hur stort, brett och djupt persongalleri kan en författare hantera? Målet är att karaktärerna ska beröra läsaren och bör vara unika men en människa (författare) har begränsade erfarenheter att ösa ur så upprepning är oundviklig. Kanske kan denna minimeras eller utnyttjas om författaren är medveten om sina tendenser, favoriter, hatobjekt och omedvetna böjelser?

En roman kan skrivas i jag-form där alla andra karaktärer ses utifrån, från jagets perspektiv, med jagets filter och beskrivna med jagets röst. Ett upplägg som i värsta fall kan reducera alla bikaraktärer till endimensionella stöd för jagets berättelse. Motsatsen är den mångstämmiga (polyfona) roman som litteraturvetaren Michail Bakhtin diskuterade. Här har varje karaktär ett eget liv att leva och en egen stämma. Romanen blir en scen där olika perspektiv, hållningar och röster blandas och driver berättelsen framåt.

Ett balanserat, väl orkestrerat, persongalleri har en uppsättning mer eller mindre framträdande karaktärer som tillsammans på bästa sätt stöttar intrigen och läsupplevelsen. Karaktärerna kompletterar, snarare än överlappar och relationerna de spänner upp är unika och tillför något till läsningen. Med många karaktärer tillkommer problemet att författaren alltid tvingas begränsa antalet karaktärer som får komma till tals i varje scen.

Det som är speciellt med karktären som berättarkomponent är att vi kan identifiera oss med den. Det ger karaktärerna i våra berättelser stora möjligheter att beröra oss. För att vi ska kunna leva oss in i oförglömliga karaktärer måste de vara unika, om vi ska orka läsa om dem i hundratals sidor måste de vara intressanta.

Ofta känner vi igen en bekant på långt håll. Hur kan någon avgöra om det är den här romanfiguren som och ingen annan som närmar sig? (Tollström, s. 35)

Det är onödigt att överdriva en karaktärs unika drag, som författare måste du lita på läsaren och den mänskliga förmågan att sortera in individer i fack. Det är också sa att även den mest otrevliga och cyniska personen kan vara trevlig när det passar. Här följer några tips för hur en läsare kan fås att uppfatta en karaktär som unik (Tollström, s. 36-37)

  • Överraska genom att utnyttja omvända stereotyper.
  • Placera karaktärer i en udda kontext, till exempel presentera karaktärer som ska skiljas åt i olika situationer med utmärkande sociala relationer.
  • Var noggrann med att matcha språket mot karaktären.
  • Ge karaktärerna humor.
  • Utnyttja namn och andra egenskaper som sticker ut. Vi kommer senare i avsnittet om karaktärer att presentera ett antal möjligheter.

För att bygga upp en manipulerande romankaraktär eller beskriva en haltande relation kan härskarteknikerna ge fina tips, men glöm inte att även den mest obehagliga person också har goda sidor (Vene, 2015):

  • Osynliggörande. Ingen tar notis om det du säger eller gör.
  • Förlöjligande och förminskande. Ofta framställt som humor. Här finns ”lilla gumman” men också det omvända när någon kallar sin partner ”regeringen”.
  • Undanhållande av information. Utövas ofta i grupp, som undanhåller dig information för att själva framstå i bättre dager eller försvåra ditt arbete.
  • Dubbel­bestraffning. Hur du än gör skulle du ha gjort på ett annat sätt.
  • Påförande av skuld och skam. Det kan vara mobbningsoffret som anses ha provocerat mobbarna och följaktligen får bära ansvaret.
  • Du förvandlas till att vara enbart en kropp. Det sker med allt från kommentarer till fysiska trakasserier.
  • Våld eller hot om våld. Att hota, misshandla eller på andra sätt trakassera är olagligt och något som man kan bli dömd för.

Något mer subtila, men fortfarande högst användbara tekniker är:

  • Karaktären får skulden för det den klagar på. ”Du brukar minsann också vara sen…”
  • För att slippa anstränga sig själv säger någon ”Du som är så duktig kan väl…”.
  • ”Det är jag som bestämmer” eller ”Jag är så obetydlig”.
  • Att något är nytt eller gammalt är det enda argumentet för eller emot. ”Du är för ung/gammal.”
  • Reducera en individ till att vara representant för sitt kön, ålder eller något annat. Metoden minskar möjligheten för den som utsätts att bedömas utifrån sin kompetens eller erfarenhet. Den som nedvärderar ser inte, eller vill inte se, förbi sina fördomar och föreställningar.
  • Martyren som pratar om sitt slit och släp för att få sympati och känna sig behövd.
  • En form av förminskning genom att bräcka den som berättar.

I det sociala spelet mellan människor ingår härskartekniker alltid som en komponent, medvetet ibland, men oftast omedvetet och inte så uttalat, så fort det finns en begränsad resurs att konkurrera om. Det är i grunden inte något brottsligt utan en del av hur vi fungerar som människor, men därmed inte sagt att det är ett av våra mest positiva drag.

Karaktärer som väcker sympati

Läsaren vill identifiera sig med en sympatisk huvudperson, men hur ska en karaktär vara för att väcka sympati? Läsaren måste inte gilla karaktärerna, men, läsaren ska vilja tillbringa tid tillsammans med dem (Morris, s. 81). En i allmänhet ”god människa” förtjänar sympati men den egenskapen i sig räcker inte för att väcka intresse. En huvudperson som offrar sig för någon annan och får lida för det är däremot något de flesta kan identifiera sig med. Frihetssökande undan beroende är en annan allmänmänsklig erfarenhet som engagerar. En huvudperson som inte vet sitt eget bästa och har ett ärligt och rättframt beteende som alla andra skrattar åt, den svagare som inte ger upp, förloraren med en dröm om att vinna. Det finns många sätt att väcka sympati.

Sympatiska / intressanta  karaktärer berör om de har förmågor, är passionerade, går att identifiera sig med. En sådan kan vara en normal person, superhjältar, underdog eller en förlorare, Den visar empati och känslor, har dåliga sidor, fel, begränsningar, kan vara fokuserade, mänskliga, har en visuellt intressant egenskap, utvecklas, är annorlunda, kämpar trots ett inre eller yttre handikapp, Ett typiskt problem är att huvudpersonen är som författaren själv eller att huvudpersonen är den som sticker ut minst av alla karaktärerna. Författaren vet vad som är speciellt med huvudpersonen men missar eller misslyckas med att få ut den vetskapen och känslan i texten så att läsarna förstår.

Första intrycket är viktigt. Berör den/de /är sympatiska från första början i det första kapitlet?

Som författare måste du acceptera att det kommer att finnas läsare som inte nappar på betet, av olika skäl, men det går inte att göra alla nöjda.

Berättelser med och om karaktärerna

Vi och de människor vi stöter på skapar passar in våra liv i en ständigt pågående berättelse, en autobiografi där det vi gör samlas och ges mening. Denna berättelse utvecklar vi över tiden och anpassar så att orsak och verkan ser ut att hänga ihop och så att karaktärers identitet, inklusive vår egen, känns någorlunda stabila. Historien hjälper oss alltså att förstå vad som händer och hur vi reagerar. Vi kan räkna ut hur vi borde reagera och berättelsen kan forma vårt liv genom att peka ut nya riktningar.

Det går att skilja ut tre olika typer av berättelser. Den första typen är berättelsen vi lever i, den är det vi gör. Den andra typen är den berättelse som vi berättar för andra. Det är berättelser för att övertyga människor om något eller för att berätta om något som hänt. Den ska gärna ha en poäng och berättas på ett engagerande sätt. Den tredje typen är den inre berättelsen, som vi berättar för oss själva, där vi är de enda som lyssnar. Den behöver inte vara intressant och kan till och med vara poänglös. Den gör det förflutna meningsfullt, förser oss med visioner av framtiden, definierar berättarens identitet, tydliggör värderingar och styr känslor. Den är vårt medvetande.

Vår inre berättelse påverkar berättelsen om hur vi lever och hur vi uppfattar vår omvärld. Den bestämmer värden och sätter upp mål som styr upp våra liv. På så sätt blir verkligheten ett test av vår inre berättelse. När dessa inte stämmer överens får vi problem och måste börja diskutera med oss själva. I det läget har vi lite olika val. Vi kan strunta i vår inre berättelse temporärt eller så vi kan korrigera den. Alternativt kan vi korrigera vår tolkning av verkligheten eller strunta i verkligheten.

Så fort författaren formulerat en karaktär börjar den leva ett eget liv. För varje ny läsare får den sedan ett nytt liv, oberoende av författaren, men baserat på karaktärens sociala omgivning och läsarens förförståelse. Karaktärerna i en berättelse agerar inte i ett socialt tomrum. Om de inte umgås med andra människor så har de kanske en dialog med djur, saker eller miljöer.

”Romaner är alltid mer än en människas historia. Det måste finnas samspel mellan huvudpersonen och de andra (planteringar och införlivningar). Genom att fläta ihop olika personers scener kan du skapa olika lager och nivåer i din roman (Norin, 2011, s. 142)

”Det jag försöker tänka på är hur de olika karaktärerna framhäver och påverkar varandra, hur de kontrasterar varandra. I verkligheten umgås vi gärna med folk som är ganska lika oss själva. … Men i den fiktiva berättelsen skulle vardagens konsensusbeslut och trivsamma kontorsdiplomati bli ett experiment i socialrealistisk tristess. Där behöver vi kontrasterna och konflikterna.” (Rosengren, 2011, s. 49)

En läsvärd karaktär är en social konstruktion

I varje tid finns en kulturell konsensus runt vad som är läsvärt. Vissa typer av böcker säljer, andra inte. Läsaren vill läsa om vissa saker, bokcirklar tar upp samma böcker, radions kulturprogram pekar ut just de intressanta författarna.

Tidsandan lyfter fram vissa typer av karaktärer som mer intressanta. Den enkle hårdkokte detektiven har kanske alltid sin läsekrets men konkurrensen är knivskarp med andra typer, som till exempel med den analytiske polischefen på en kaotisk polisstation i en storstad.

Annonser