Humor och hållbarhet

“ I am perfectly certain that all our world will end in despair, unless there is some way of making the mind itself, the ordinary thought we have at ordinary times, more healthy and more happy than they seem to be just now, to judge by most modern novels and poems. You have to be happy in those quiet moments when you remember that you are alive; not in those noisy moments when you forget. Unless we can learn again to enjoy life, we shall not long enjoy the spices of life. ” /G. K Chesterton

Varför ett kapitel om humor?

  • Den är mystisk och svår. Svårare än svärta, smärta och på ett annat sätt än att ”gå dit det bränns”
  • Den är djupt mänsklig (bl.a. att alla tycker saker är roligt på olika sätt)
  • Den är upplyftande och skapar gemenskap. Kanske inte någon katarsis, men bra nog.
  • Den är rolig, tycker jag.

Humorn utvecklas med samhället? Kanske utvecklas den snabbt nu? Aristoteles såg humor som ett uttryck för överlägsenhet vilket inte var så upplyftande. Nu har vi många andra former av humor. Blir det fler? Blir humor allt viktigare? Snart blir datorerna roliga också.

”Han har ingen humor” är ett hårt omdöme om en person, helt i klass med att ”Han förstår inte andra människor” och ”Han saknar social kompetens” men kanske inte lika illa som ”Han känner ingen empati”? Det sista omdömet indikerar snarast ett sjukdomstillstånd, är vi på väg ditåt när det gäller humor också?

  • Vad är humor?
  • Varför finns humor?
  • Hur skriver man humoristiskt?

En lustig sak är att humor sällan, eller aldrig, behandlas i skrivhandböcker. Inte ens av författare som är erkänt roliga. Margaret Atwood (2002) säger till exempel ingenting om ämnet i sin bok om skrivande ”Negotiating withe the dead – a writer on writing” och det gör inte heller Bodil Malmsten (2012) i sin skrivbiografi ”Så gör jag”. Det enda det står mindre om än humor verkar vara författarnas förhållande till tekniken.

Varför tar Bodil Malmsten då inte upp humor som en punkt i sin skrivarbok? Kanske tycker hon inte att humorn är ett ämne som är värdigt att ta upp? Den förklaringen verkar inte så trolig med tanke på hennes upproriska framtoning. Om det vore så att humorn är ett ovärdigt ämne gissar jag att hon skulle diskutera hur det kommer sig att den är det och visa på för och nackdelar med humorn. Kanske förbisåg hon bara ämnet?

I de recensioner av Bodil Malmstens romaer och författarverk som finns på nätet saknas ordet humor i så gott som alla. Märkligt.  Några undantag är Wikipedias omdöme om hennes rimmade debutroman: ”Rimmen kan ibland vara tämligen hejdlösa som när hon rimmade parallelliskt på parabolantenniskt.” Humor nämns i övrigt inte. Motiveringen när hon vann Ivar Lo-Johanssons personliga pris formulerades så här:  ”för långvariga litterära insatser, väl förankrad i donatorns dröm om en social och förändrande litteratur”, ”gestaltar de sociala och psykologiska konflikterna med en precis lyhördhet, inte minst i monologsamlingen För röstmeddelande tryck stjärna”. I Goodreads författarpresentation av Bodil malmsten nämns humorn inte. Albert Bonniers förlag skriver så här om sin författarstjärna, hon skriver ”i fritt associerande språng mellan de stora frågorna och den individuella erfarenheten”, men inget om hennes humor. I nekrologen i DN formuleras omdömet som: ”Hon hade en oerhörd värme och kärlek i allt som hon skrev, men med en väldigt klar blick på vad hon tyckte var fel i vår värld”. Hon citeras med ”Alla dör ändå på slutet, annars hade livet ingen form”, vilket klart antyder en humor, som inte kommenteras. Endast i en kommentar, av författaren Agneta Pleijel, lyser något igenom: ”Bodil var ett original, en principfast, fräck och mycket klok människa med bister humor. … Hon var en lysande satiriker och givetvis en väldigt fin författare. Notera här hur egenskapen att skriva satir genast kompletteras med försäkringen ”och givetvis en väldigt fin författare”.

Det troligaste kanske är att Bodil Malmsten anser att humorn är så självklar att den inte behöver tas upp. Den är en del av en personlig stil som en författare varken kan eller bör ändra på och som därför inte kan diskuteras i en lärobok. Humorn sipprar ut genom författarens fingrar, eller inte, beroende på författarens medfödda personlighet. Hon påpekar på flera ställen i sin skrivarhandbok att det skrivna ska se självskrivet ut (se, t.ex. s. 118), inte konstruerat och ansträngt, vilket blir fallet om någon utan humor försöker vara rolig.

Det här avsnittet exemplifierar humorn i några av de mer kända dystopiska författarna och dystopierna för att på så vis söka efter egenskaper som kan användas och som kanske redan används för att skriva rolig skönlittaratur med temat hållbarhet. Efter en tråkig inledning som motiverar nödvändiga avgränsningar följer ett avsnitt om dystopier, som inte heller är så muntert. Därefter något om humorteori där stämningen lättas upp på väg mot essäns huvudnummer i vilket författarna Margaret Atwood, William Gibson, George Orwell och Douglas Adams ges chansen att roa och påverka oss. Den avslutande diskussionen har sina poänger, om än inte humoristiska sådana.

Lyckas författarna ur perspektivet litteratur för hållbarhet? Har de något viktigt att säga och säger de det i så fall på ett humoristiskt sätt? Den övergripande frågan kan sammanfattas som

Går att skriva humoristiska romaner som gör världen mer hållbar och hur gör man i så fall det?

 Att skriva romaner kan i detta fall omformuleras som att författaren skriver en text där nya världar skapas. Att texten gör världen mer hållbar uttyder jag som att läsaren, läsarna, läsarnas livstilar och/eller att det samhälle läsarna lever i blir mer hållbara. Antingen genom att de styr mot en utopi som texten visar på, eller därför att de lyckas undvika en dystopi.

Hållbarhet innebär i detta sammanhang att sociala, ekonomiska och ekologiska resurser hanteras så att kommande generationer kan hålla en livskvalitet som är minst lika bra som den vi har i Sverige idag. Om det lyckas är det en processsom kommer att ta tid. Ytterligare ett bivillkor är att ny teknik är nödvändig för att realisera den hållbara världen. Det bivillkoret kompletterar insikten att utan teknik vore vi inte människor.

Att skriva romaner för hållbarhet innebär att följa en skrivprocess med bland annat följande delar:

  • Författaren bygger en relation till texten
  • Hållbara fiktiva världar skapas och formuleras texten
  • Texten och läsaren bygger en korresponderande värld

I bästa fall sker en hållbar transformering av läsaren, läsarna, livsstilar och/eller samhället (även författaren räknas bland läsarna)

En författare som skriver en roman tecknar samtidigt ett kontrakt med sina eventuella läsare, och sig själv. Kontraktet behöver inte vara utskrivet men ger ändå förväntningar genom val av genre, stil, språk, och andra litterära kvalitéer.

Författaren bygger medvetet eller omedvetet en fiktiv värld för att läsas av andra och som kan peka mot ett hållbarhet samhälle där karaktärerna kan beskrivas som mer eller mindre hållbara. Läsaren får antingen uppleva världen i några sidor under några minuter innan boken läggs undan, eller som en text som följer läsaren resten av livet. Världen som beskrivs kan helt eller delvis konstrueras medvetet enligt förutbestämda principer eller så skriver författaren direkt ur sitt hjärta, kanske till och med maniskt fokuserad, sprutande ut ord på papperet. Texten kan skrivas utifrån olika syften men ett av dem kan vara att transformera läsaren och läsarens samhälle till att bli mer hållbara. Även utan ett sådant syfte kan kanske en transformation ske, eventuellt som en sidoeffekt av att författaren utforskar möjliga fiktiva hållbara världar.

För att bli något mer konkret så kan målet för det övergripande arbetet formuleras som att givet en fiktiv utopisk eller dystopisk värld med relevans för människans hållbarhet, och där tekniken är en viktig komponent, analysera och jämföra texter om framtiden utifrån litterära kvalitéer som genre, tema, miljöbeskrivning, karaktärsbeskrivning, stil, språk, dialoger, drama, myter och hjältar och humor.

Den avgörande följdfrågan som är svår att mäta är om, hur och varför en text påverkar sina läsare. Kommer texten att få några av sina läsare att bli mer hållbara? Vilka läsare tar åt sig budskapet? Till vilken grad? Kan läsaren transformeras på ett grundläggande, personlighets-förändrande sätt? Kan en text påverka samhällets utveckling? Kanske har romanen ”1984” hittills en del i att vi ännu inte gått för långt i övervakningssamhället? Kanske har ”Fahrenhet 491” visat på hur viktigt språket och litteraturen är när det gäller att bevara och fritt utveckla sin kultur? Kan hållbara texter skapa hållbarhetshjältar? Existensformande myter?

Det var några frågeställningar utifrån ett helikopterperspektiv på hållbara humoristiska framtidsskildringar. Att dystopier valts kan motiveras med att de speglar framtida utvecklingar som vi till varje pris vill undvika. Valet av humor som litterärt perspektiv motiveras med att humor är en viktig egenskap i vilken social miljö som helst och även då i ett hållbart samhälle.

Utopier och dystopier

“Utopia is not just a dream to be enjoyed, but a vision to be pursued. Yet the very term utopia suggests to many people that this dream of the good life is an impossible dream – an escapist fantasy, at best a pleasant but pointless entertainment. Those utopian who seek to make their dreams come through are deemed to be hopelessly unrealistic, or worse, actively dangerous” (Levitas, s. 1)

Utopia är en plats som inte finns och härstammar etymologiskt från grekiskans ”ou” inte och ”topos” plats och ordet används först av Thomas More omkring 1516. Så långt är de flerta överens. Det Utopia More beskrev var en ö där allt var välorganiserat och fungerade smärtfritt. Slavarna gjorde vad de skulle och alla hjälpte till i jordbruket. Men, menade More med begreppet utopia den bästa av världar eller stod begreppet för en plats som inte finns?

Mycket runt texten är dubbeltydigt och det är inte självklart vad i den som More avsåg som humoristiska tokerier och vad han verkligen tyckte var något att ta efter. Huvudpersonen heter till exempel Rafael Hythlodaeus vilket på sammansmält grötgrekiska betyder ungefär”expert på struntprat”. Thomas More beskrevs av sina samtida som en skämtare men var inte desto mindre djupt religiös och brände protestanter och deras böcker på bål. Kanske var humorn ett sätt att bygga in säkerhet i texten om någon skulle anklaga honom för något? Mores liv avslutades på giljotinen som en följd av att trotsade kungen Henrik VIII. Som en gest av kungens goda vilja blev More i alla fall inte sliten i stycken av fyra hästar, More var trots allt kungens närmaste rådgivare under fyra år. På vägen upp på giljotinen bad han om hjälp att komma upp:

I pray you, Mr Lieutenant, See me safe up: for in my coming down, I can shift for myself. 

Huvudet sattes upp utanför London Bridge.

Den vardagliga användningen av begreppet utopi är som något orealistiskt idealt framtida scenario eller samhälle. Det är till exempel en utopi att alla människor ska bli snälla mot varandra. Hur vi uttolkar utopia spelar roll när vi försöker oss på att defniera begreppet dystopia som etymologiskt kan härledas från grekiskans ”dys” dålig och ”topos” plats. Är dystopia, ”den sämsta av världar”, motsatsen till det utopiska,”den bästa av världar”, eller är dystopia bara ännu en ”plats som inte finns”, men nu ”den sämsta av världar”?

Jag följer Ljungquist (s. 17) längs den försiktiga stigen mitt emellan. Hon definierar ett ”litterärt utopia” som den bästa av världar och som en typ av utopi. Den utopiska genren kan med den definitionen innefatta ett spektrum från de bästa av världar, litterära utopier, ända till mardrömsvärldar, dystopier. Himmelriket är ett exempel på en litterär utopi, troligen i alla fall för vem vet det kanske finns. Helvetet passar in som ett kompletterade dystopia. Jag kommer att använda mig av dystopia baserad på definitionen i ”The Oxford English disctionary” som på svenska i denna essä blir:

Dystopi: En fiktiv plats där allt är dåligt. Motsatsen till ett litterärt utopia.

Ett exempel på en alternativ definition av dystopier, som i vårt fall är alltför begränsad, ges i Nationalencyclopedin; ” i litteraturen en skildring av ett inhumant, oftast totalitärt framtida samhälle ” (NE).

Margaret Atwood är en av våra utvalda författare och också en av alla dem som fundeat på begreppen utopia och dystopia. Ur ett filosofiskt-litterärt perspektiv definierar hon begreppet ”ustopia” som en korsning mellan utopia och dystopia, Motivet var att ett dystopia alltid innehåller ett frö till nya utopia och utopia frön till dystopier (Atwood 2011).

Genresbestämning

Genrebestämning är ett annat kärt diskussionsämne för forskare och intresserade av utopier, dystopier och angränsade genrer. Margaret Atwood (2011) skiljer på på ”spekulative fiction” och ”science fiction” (SF). Hon ser den senare genren som fiktion om omöjiga världar (Gröna män från Mars med långa antenner) medan speculative fiction handlar om sådant som skulle kunna ske här, på jorden, hos oss. Öhman (s. 161) refererar till SF-forskning som i stället ser science Fiction som ”cognitive estragement” där kriteriet är att läsaren distanseras från verkligheten med ny teknik eller vetenskap, logiskt och rationellt. Enligt den genreklassificeringen skulle Atwoods speculative fiction platsa klockrent inom science fiction. Andra variationer av genrebestämningar i samma domän är ”anti-utopia”, och ”utopisk satir” (Silva de Sa, s. 56). Van Steendam (2010) komplicerar genrerymden ytterligare genom att lägga till den ”gotiska berättelsen” (s. 15-24), och ”kritiska dystopier” (s. 31).

Utopier, inkluderande dystopierna karakteriseras av att de beskriver en eller flera skillnader mellan det nuvarande och det som berättelsen handlar om, och att de är en sociala konstruktioner (Levitas, s. 209-210). De visar på möjligheten eller kanske till och med nödvändigheten av en transformation till något annat. (Levitas, kap 8).

Jameson (s. 2) pekar på att få genrer är så intertextuella som utopier. De refererar till andra utopier och håller med eller kommer med motargument.

So it is that the individual text carries with it a whole tradition, reconstructed and modified with each new addition and threatening to become a mere cipher within an immense hyperorganism, like Stapledon’s minded swarm of sentinent beings.” (Jameson, s. 2)

Ljungquist (s. 22 ff.) listar ett antal karakteristika för den utopiska genren. Hon kräver att den litterära utopin/dystopin skall ha ”en genomtänkt politisk och/eller moralisk/religiös uppfattning, vilken ligger till grund för kritik mot tendenser och förekomster i utopiförfattarens verklighet”. Den okända dystopiska världen beskrivs ofta ingående, men eftersom många är skruvade vrångbilder av vår egen värld så behövet beskrivningarna inte vara så omfattande. Däremot bör utopin ge läsaren ett nytt perspektiv på sin egen verklighet.

I övrigt hänvisar Ljungquist till Mores ur-utopia för att visa på en standard för hur en utopi är uppbyggd och vad den innehåller. Dystopier fokuserar enligt denna norm ofta på en ensam individ som utforskar en okänd värld. Typiskt är en resenär som besöker dystopia och blir alltmer engagerad allt eftersom. För att illusionen ska fungera krävs att dystopia med dess plats och tid är konsekvent beskrivet (Silva de Sa, s. 54, 58). Det är också vanligt att en dystopi har ett mångtydigt öppet slut (Van Steendam 2010, s. 31).

Vad är utopin och dystopin bra för?

Visioner och utopier finns runt omkring oss i vår vardag, till exempel i reklamen. De är ett sätt att utforska framtidsvisioner. Skisser på framtiden som kan diskuteras och utnyttjas utan att man för den skull tvingas ändra något förrän man är säker på vart man vill. En form av scenario hittar man genom att ställa frågor av typen ”Vad händer om …”. På köpet ger utopierna perspektiv på nutiden.

Dystopierna varnar för hur illa det kan gå. Kanske har litterära dystopier redan avstyrt obehagliga samhällsutvecklingar? Orwell (1984) och Huxley (Du sköna nya värld) försöker i alla fall varna oss mot att ge staten eller någon annan för stor makt över allt (Tuzzeo).

En ny stor existensberättelse om ett hållbart samhälle behöver inte vara en visionär utopi om ett samhälle långt bort i framtiden, men minimum bör den i alla fall innehålla nödvändiga komponenter för att ge majoriteten av innevånarna en meningsfull vardag med en acceptabel livskvalitet. Det går inte att lösa hållbarhetsproblemen på bekostnad av det goda livet, så detta är ett viktigt bivillkor.

Ett annat bivillkor för ett hållbart samhälle är en riktad teknikutveckling. En av de mest framgångsrika utopierna är lämpligt nog den om att allt kan lösas med vetenskap och teknik.

Utopierna tjänar som referenspunkter för utforskning av alternativ och för reflektion. De utmanar, berättar om och illustrerar det som är tänkbart även om det inte för alla verkar möjligt och trovärdigt. De visar också på det som är viktigt nog att berätta om. Vad är det som är värt att behålla i ett hållbart samhälle? De kan provocera och sätta igång diskussioner. Slutligen kan de användas som kontrollpunkter för att mäta utvecklingen mot ett mål.

Utopier har förstås även nackdelar. En är att de kan begränsa tänkandet. När verkligheten ändras måste även visioner modifieras vilket ställer till stora problem för fundamentalister av olika slag. En utopi kan också vara ologisk i sitt positiva önsketänkande. Hur är det till exempel med kombinationen mångfald och den kontroll som behövs för att behålla den?

Humorteori

Humor är något genuint grundläggande mänskligt. Ett litet pluttigt spädbarn på 4 månader kan skratta och forskarna har sett muskelsammandragningarna som kännetecknar skratt redan hos nyfödda (Martin, 2006, s. 3). Tänk er en nyfödd som konstaterar; “Ska det vara så här?”, och som sedan brister ut i ett tyst gapskratt. Det enda som kommer före skrattet i mänsklig utveckling är gråten.

I gruppen humorforskare är det få som är överens med några andra om egentligen någonting, förutom att humor är viktigt. Varför ska de annars få anslag? Humor verkar mycket svår att definiera och det finns minst lika många humorteorier som det finns definitioner (Berglund & Ljuslinder, s. 19). Men, som i fallet med standarder, har mångfalden fördelen att det går att välja den definition och de teorier som passar för tillfället.

 Vad är humor? För att ta en definition ur mängden så väljer jag en läsarorienterad definition

Humor: Förmåga att skämta och uppskatta skämt av inte alltför enkel natur.
(Nationalencyclopedin)

För den fortsatta diskussionen introduceras här kort tre grundtyper av humor (Berger):

  • Humor som demonstrerar aggressiv överlägeshet (Superiority theories)

Män är som blandfärs 50 % nöt, 50 % gris.

  • Humor som bygger på störningar hos karaktär, situation, språk eller annat (Incongruity theories)

Ett långt begravningståg passerar på vägen bredvid golfbanan. En av spelarna stannar upp i mitten av swingen, tar av sig golfkepsen, sluter ögonen och börjar be.
– Du är verkligen en god människa, säger spelpartnern.
– Ja, vi var gifta 35 år.

  • Humor som lättar på trycket (Relief theories), till exempel skämt i operationssalen eller i fängelset.

– Jag morfint nu.

När det gäller humoristiskt skrivande räknas Mark Twain (1835-1910) som en av de allra första humoristerna där humor inte bara används för att racka ner på någon utan framför allt för att få läsarna att skratta. Notera att han var aktiv så sent som i början av 1900-talet vilket är tänkvärt, och svårsmält. Vårt nuvarande västerländska sätt att skriva humoristiskt, skämta och skratta är ett relativt nytt beteende.

Föreningen av det oförenliga kan släppas lös som humor eller så kan ett tryck (arousal) byggas upp (Berglund, s. 33-34). Förlösningen av detta tryck kan ske med ett skämt, men det kan också ske och ses som något roligt genom att läsaren tar ett steg tillbaka och ser det orimliga i den situation som uppstått. (Murdoch). Den typen av humor har vi alla upplevt och kan uppleva när som helst om vi tänker efter och studerar världen. Det absurda, monstruösa, omöjliga, tragiska kan upplevas som roligt, som när vi tittarpå en myra som släpar sig mot stacken med sin enorma börda (Coping humour) (Martin, s. 283)..

Efter den följande översikten av humor ur olika perspektiv återkommer vi till mer detaljer och exempel från humorteorier, speciellt runt några humoristiska längre texter och humor som bygger på störningar.

Vad är humor bra för?

Humor är en mekanism som vi undermedvetet tar till när det går tungt. Den är ett sätt att hantera motgångar och via omvägen runt humorn kan vi få syn på den blå himlen igen. Stress och andra psykologiska spänningar släpper, eller i alla fall lättas upp både för den som lyckas vara rolig och för den som har roligt. Negativa känslor reduceras, faror förminskas, motgångar tonas ner och allt som det skämtas om ses i ett nytt avspänt perspektiv.

”When you see me laughing. I’m laughing just to keep from crying.”(Blues artist Big Bill Broonzy).

Även mycket svåra problem kan hanteras med humor, som till exempel sorg. Humor fungerar då som en regulator för känslor och kan bidra till en bättre mental hälsa. Utsätts någon för socialt tryck, och till exempel blir utskrattad, kan humor fungera som ett försvar. Det finns alltid något att skämta om när det gäller chefen eller vad det nu kan vara för en irriterande person som stör. Grundregeln är att ju större anspänningen är, desto roligare blir det och ju högre blir skaratten.

Humor är också roligt.

Kände att det var dags att påminna om det. Den kämpar ständigt mot allvaret, seriositeten, och (över-)ordningen. Allvar kan bli humor och humor kan bli allvar.

För litteraturteoretiken Michal Bachtin är det sanna skrattet revolutionärt. Det jämnar ut, och är på folkets sida mot makten. Samma sak kanske kan sägas om sorg och djup tragik?

Humorn kan fungera som gemensamhetsskapande, men den utesluter samtidigt. Den som får skrattarna på sin sida vinner, säger man, och skratt smittar är ett annat ordstäv.

Humorns historia i (västerländska) roliga texter och romaner

Den grekiske komediförfattaren Aristofanes var redan för 2400 år sedan en mästare på att kritisera beteenden med hjälp av humor. I Atens årliga komedifestivaler med upp till 15000 deltagare avslöjades och förtalades ledande politiker och ledande Atenare, gärna med en obscen touch i de sarkastiska pikarna (Bengtsson, 2010).

“[Y]ou possess all the attributes of a demagogue; a screeching, horrible voice, a perverse, crossgrained nature and the language of the market-place. In you all is united which is needful for governing.” (Aristofanes, “The Knights”, 424 f kr).

De flesta av oss föredrar humor och dess konnotationer jämfört med motsatserna depression, allvar, tragedi och olycka. Eller? Riktigt så enkelt är det förstås inte. Vad som gäller i ett visst samhälle är kulturellt betingat och kan befinna sig lite varsomhelst mellan komedi och tragedi. Ur ett akademiskt perspektiv är inte heller humor något som räknas. Inom till exempel litteraturvetenskapen är humor fortfarande en bisak och långt ifrån realismens förstaplats.

Ursprungligen stod komedi för ”den lille” mot ”den store”, David mot Goliat, den förtryckte mot förtryckaren med kravet att komedin skulle ha ett lyckligt slut (Triezenberg 2008).

Satir var ett bra sätt att attackera överhögheten redan hos de gamla grekerna.

  • Dante (1265-1321), Den gudomliga komedin – är inte speciellt kul enligt vårt sätt att se saker, speciellt inte i avsnitten om helvetet där skurkar kokas i blod eller är fastfrusna upp till knäna i is. Lyckligt slut.
  • Bocaccio (1313-1375), Decamerone – kanske den första novellsamlingen. Skrönor.
  • Chaucer (1343-1400), Canterbury tales – skrev satirer om både det ena och kärlek.
  • Rabelais (1494-1553) – Gargantua och Pantagruel, satirer riktade emot kyrkan, men också oanständiga berättelser och rena dumheter. Enligt den ryske språkvetaren Bachtin skapar Rabelais en stämning av en folklig karneval som var en medeltida fest där de styrande var narrar och narren får styra, för en dag.
  • Cervantes (1547-1616), Don Quijote – kanske den första moderna romanen

– Lyckan är med oss, käre Sancho, ty här kan du se trettio eller fler av de förskräckligaste jättar som finns. Jag ämnar ge mig i strid med dem, och med det byte jag erövrar från dem ska jag grundlägga vår kommande rikedom. Och märk vad att det är ett för himlen behagligt krig jag tänker företa, då jag befriar jorden från detta onde släkte!

– Men ers nåd, invände Sancho Panza, jag ser inga jättar!

– Jo, det är dem du ser där, pekade Don Quijote. De har långa armar, en del sträcker sig över hela världen.

  • Shakespeare (1564-1616), En midsommarnattsdröm – full rulle med kärleksdroppar, greker, älvkung och älvdrottning, en skådespelarensemble, och Puck.
  • Swift (1667-1745), Gullivers resor – kanske världshistoriens störste satiriker
  • Voltaire (1694-1778), Candide – rackade ner på allt och alla, med livet som insats.
  • Sterne (1713-1768), Tristram Shandy – parodierar romanen, modernist innan vi blev moderna, om vi nu någonsin blir det.
  • Austen (1775-1817), Förnuft och känsla – förfinad ironi
  • Woodehouse (1881-1975) – korkade aristokrater, livsfarliga fastrar och en smart betjänt
  • Adams: Liftarens guide till galaxen, Amis: Lucky Jim, Heller: Catch 22, Sharpe: Riotous assembly, …

Det var den enkla rättframma berättelsen, men det finns mer att fundera över.

Hur skriver man så att det blir roligt?

Uppenbarligen så är kreativitet och att ”tänka utanför lådan” viktiga för att skriva roliga texter, men det är väl knappast en överraskning för någon. Vad mer är inblandat?

En författares personlighet är avgörande för om denne är intresserad av att formulera sig humoristiskt och om formuleringarna blir roliga. Om författaren presenteras som humorist, skapas förväntningar på att romanen är rolig.

Till att börja med bör en humoristisk värld etableras där det finns avvikelser från hur vi vanligen uppfattar världen. Det är avvikelser som vi uppfattar som humoristiska och som ofta repeteras med vissa variationer i texten.

Även den mest realistiska, tråkiga, tragiska och ointressanta romanen kan ha ett skämt insprängt. Om antalet skämt ökar passerar romanen förr eller senare ribban för att räknas som humoristisk. Analyserar man bottom-up kan man se hur skämten bildar mönster och beorenden sett över hela texten. Ger de tillsammans en humoristisk helhetsbild?

Slutligen, och för att det ha riktigt roligt bör vi läsa texten med en humoristisk attityd.

Den som letar efter humor kan alltid finna den men det är inte säkert att det går att hitta i form av korta skämt eller ordvitsar.

Skämt i vardagen uppträder i en kontext där mottagarna inser att det är ett skämt. De markeras med kroppsspråk eller en varningstext;”Nu kommer det en fräckis”.

”Det var en rysk, tysk och en Bellman.
De skulle tävla om vem som längst kunde härda ut inne i en svinstia.
Rysken började och kom ut efter bara 4 minuter och sa: ” Grisen fes, grisen fes!”Sedan var det Tyskens tur, han kom ut efter hela 8 minuter: ”Grisen fes, grisen fes!” Bellman gick in och Rysken och tysken väntade länge utanför. Efter 24 minuter kom grisen ut och sa: ” Bellman fes, Bellman fes!”

I romanen måste författaren konstruera en kontext så att läsaren förstår att det som skrivs är tänkt att vara ett skämt och inte något annat, kanske en förolämpning. Å andra sidan har romanförfattaren alla möjligheter att i sin text kunna konstruera en lämplig kontext.

Ett skämt har inte bara en utsträckning i text utan också i tiden. Det går att spinna vidare på så länge åhöraren kommer ihåg det. En roman kan ta för lång tid att läsa för att läsaren ska komma ihåg skämtet och den kontext som behövs för att förstå skämtet. Korta skämt är en sak en roman är något annat.

En författare som till varje pris vill vara rolig riskerar att desarmera dramatiken och underminera själva berättelsen om skämtet inte passar in i handlingen eller till karaktärerna.

Enligt Galinanes (s. 80) underlättar förenklade platta karaktärer (stereotyper, karikatyrer) för läsarna så att de snabbt kan se det roliga i situationen. Platta karaktärer och förenklingar är en orsak till att humoristiska böcker ofta har låg status inom litteraturkretsar. Med mer komplicerade, runda karaktärer måste författaren balansera skämten. Ska läsaren skratta med eller mot? Skratta åt hur den sympatiska huvudpersonen har problem i pinsamma situationer?

9.50 a.m. Goody. Have ordered mini-cab. Will be here in two mins.
10 a.m. Where is mini-cab?
10.05 a.m. Where the fuck is mini-cab?
10.06 a.m. Have just rung mini-cab firm who say silver Cavalier is outside.
10.07 a.m. Silver Cavalier is not outside or anywhere in street.
10.08 a.m. Mini-cab man says silver Cavalier is definitely turning into my street at this moment.
10.10 a.m. Still no mini-cab. Fucking, fucking mini-cab and all it’s … Gaah. Is here. Oh fuck, where are keys?

(Fielding, Bridget Jones diary)

Läsaren av ett skämt ska inte behöva tänka efter för då är det inte längre roligt. För en roman är detta ett krav som kan behöva modifieras. En effekt som sträcker sig över hela romanen kanske inte är uppenbar för läsaren förrän på sista raden, på sista sidan. En roman kan uppmuntra till reflektion på andra sätt än ett kort skämt.

Ett skämt har målsättningen, om ett skämt kan ha målsättningar, att få läsaren att skratta. En roman kan inte ha målsättningen att äsaren hela tiden ska skratta för full hals. Ingen läsare orkar med det.

Författaren och filosofen Iris Murdoch (s. 90-147) konstaterar att tragedi kan kopplas till humor. Den allra värsta, otäcka, tragiska, drabbande tragedin kan efter en ny genomläsning upplevas som humoristiskt. Kapitlet om humor av Murdoch börjar med fem sidor som mest handlar om komedi och fortsätter sedan med 50 sidor om tragedi, som alltså med rätt glasögon på kan ses som komedi.

Ett exempel är Kafka där det absurda och skrämmande samtidigt kan läsas som något roligt (funny). Kafka kan ses som humor, om än av en udda typ, men allt är inte humor. Filosofiska och religiösa texter kan vara kvicka och ironiska, men inte roliga (funny). Jesus kan enligt Murdock vara lustik, fyndig och vistig men inte rolig.

Hon ger några andra exempel på saker som är brutalt tragi-komiska. På ett skrämmande sätt. Ett är berättelsen om när Dr Goebbels och hans fru delar ut dödspillen till sina barn. Ett av barnen säger i samband med detta till en av vakerna ””Missch, misch, du bis tein Fisch” (Misch, misch, du är en fisk) (s. 95).

Murdoch ser romanen som ett i grunden komiskt medium, hur tragiska händelser som än berättas i dem. Verkligheten släpps in i texten och dess humor smittar av sig på den (s. 96).

När man läser om en stor roman slås man ofta av hur rolig den är, även om man i första läsningen bara såg tragik. Vi kan ta det resonemanhet ettsteg till. Romaner är roliga eftersom humor finns överallt ute i verkligheten, för den som tittar efter. Människor berättar roliga historier även på platser man aldrig skulle kunna ana det.”Vi går till botten där vi står, men flaggan går i topp” som Mikael Wiehe skriver om Titanic.

Enkla humortekniker (för skämt)

  • Retfullt uttalande

Hur kör man en Toyota Prius?
En hand på ratten och med den andra klappar man sig själv på axeln.

  • Nedvärdering av sig själv

Jag försöker vara cynisk men det är svårt att hinna med.

  • Svar på retoriska frågor – retoriska frågor är inte tänkta att besvaras, vilket kan göra svaret roligt.

Vem bryr sig inte om klimatet?
Vem bryr sig?

Vad är lättare sagt än gjort?

  • Kommentarer till seriösa uttalanden – seriositet är en tacksam måltavla. Kommentaren kan vara fyndig eller helt obegriplig i sammanhanget.

Enligt en ny FN-rapport är klimatuppvärmningen mycket värre än tidigare prognostiserat. Det är riktigt illa, eftersom de ursprungliga var att klimatuppvärmingen skulle bli planetens undergång.

  • Medveten missuppfattning

Det heter: det finns inget dåligt klimat, bara dåliga kläder. Det är välkänt att vitt reflekterar värme och därför bör du klä dig i vitt.

Sugen på hållbarhet? Satsa på Viagra

  • Medveten felsägning – vedertagna uttryck sägs på nytt sätt eller i ny kontext.

Medborgare, kamrater, konsumenter!

  • Ordvits (pun) – dubbeltydighet hos ord eller uttryck utnyttjas.

Vad kallar man ett massivt utsläpp av solenergi?
En vacker dag.

Humorförstärkare för längre texter

.Humorförstärkare är typiska tekniker som används av författare för att göra texter roligare (Triezenberg 2008). Typiska (potentiella) humorförstärkare är:

  • Diktion (sätt att tala), stil, ordval

Under oerhörda applåder steg Zaphod ut ur globen, den oranga skravotten blänkte i ljuset.
Galaxens president hade anlänt.
Han väntade tills applåderna hade dött ut, sedan höjde han handen till en hälsning.
‒ Tjänare, sa han.

(Adams, s. 38)

  • Stereotyper, karikatyrer och platta karaktärer för att humorn lättare ska uppfattas

Mr L. Prosser var, som man säger, inte mer än en människa […] Märkligt nog, men det visste han inte, var han ättling i rakt nedstigande led till Gingis Khan, även om mellanliggande generationer och rasblandningar hade mixtrat till hans gener så att inga tydliga mongoliska drag fanns kvar. De enda spåren hos Mr L. Protter av hans mältige anfader var det krafigt markerade bukpartiet och en viss förkärlek till pälsmössor. (Adams, s. 12)

  • Kulturella faktorer, som med nödvändighet måste vara gemensamma för att skämt ska gå fram. Skämt om norrmän och finnländare är kulturellt baserade och kan utnyttja karikatyrer.

Fortsätter vi att släppa in invandrare kommer det att få konsekvenser för vårt språk, alltså. Vi måste fejsa fakta så att vi inte blir outsiders lost i vårt eget plejs. (Adde Malmberg)

  • Igenkännbara faktorer, till exempel att härma någon. Den som läser känner igen sig, slappnar av och är därmed mottaglig för humor

De komma de komma från pepparkakeland
Och vägen de vandrat tillsammans hand i hand
Så bruna så bruna de är på alla vis
de ville inte resa från sin pepparkakegris

  • Repetition och variation.

Är repetition rolig i sig själv?

Hjälp! Hjälp! Hjälp! Hjälp!

Utan kontext är frågan svår att besvara generellt. Svaret beror på läsaren och läsarens humör för tillfället. Med rätt glasögon och rätt kontext är ALLT roligt. Att repetition är roligt bygger delvis på en igenkänningseffekt. Det blir allt lättare att se och förstå det roliga, ända till dess det blir tråkigt.

‒ Fy, sa Arthur, det låter hemskt-

‒ Det är det också,, sa en röst bakom dom. Rösten var låg, och full av hopplöshet och den ackompanjerades av små metalliska resonanser.

Dom vände sig om och såg en stackars man av metall stå som en hösäck i dörröppningen.

‒ Hemskt, sa ; sa Marvin … Se bara på den här dörren. Han gick igenom den. Ironikretsarna aktiverades i hans röstmodulator när han härmade tonfallet i broschyren: ”Alla skeppets dörrar har en vänlig solig design. Det är för dem ett sant nöje att öppna sig för er, och en tillfredsställelse att sluta sig igen, i vetskap om att ha gjort ett bra arbete.

När dörren stängdes bakom dem, visade det sig att den mycket riktigt gav ifrån sig en sorts välbelåten suck.

‒ Jag hatar den där dörren, fortsatte Marvin.

Plötsligt stannade Marvin och höll upp handen.

‒ Nu förstår ni vart vi är, eller hur?

‒ Nä, var då? sa Arthur, som inte alls ville veta

‒ Vi har kommit till en sån där dörr igen.

Långsamt och med avsmak närmade han sig dörren. Han påminde om en jägare som smyger på sitt byte. Plötsligt gled dörren upp.

‒ Tack, sa den, för att ni ville glädja en vanlig enkel dörr

Djupt i det inre av Marvin hördes några kullager skära ihop.

(Adams, s. 77-85)

De första raderna i en bok kan antyda om en bok är rolig och sätta läsaren på spåret: Galinanes (s. 89) ger följande rader som inleder Kingsley Amis bok ”Lucky Jim” som exempel. Lucky Jim räknas som en av de roligaste böcker som skrivits. Huvudpersonen börjar berättelsen genom att beskriva sin chef Professor Welch:

”his smile . . . gradually sank beneath the surface of his features […] Welch again seemed becalmed […] animation abruptly gathered again and burst in the older man […] the other’s clay-like features changed indefinably as his attention, like a squadron of slow old battleships, began wheeling to face this new phenomenon” (Kingsley Amis, Lucky Jim)

Vad som händer är att professor slutar le och röra sig och därefter byter ämne. Överdrifterna karakteriserar minst sagt tydligt professorn som långsam både fysiskt och mentalt samtidigt som den tjänar som ett humoristiskt anslag för romanen. Reducerandet av professorn till en stereotyp och karikatyr underlättar också förståelsen av vad som sedan händer i romanen.

Humor som störningar i scheman

I detta avsnitt, och på flera andra ställen i essän, utgår vi från teorin om att humor kommer från störningar (Incongruity theory).

Att skriva något roligt innebär ofta att formulera störningar i scheman och skript, dvs. hur vi uppfattar typiska situationer och hur vi beter oss i dem.

Det går inte att skriva ut allt, så läsaren måste hjälpa till att skapa sin version av romananes fiktiva värld. Att få läsaren att göra kompletteringar som uppfattas som humoristiska är en nyckel till humor.

Vi kan se humor som ett ”tankepussel” där det roliga uppstår när vi försöker foga ihop bitar vi fått och som inte verkar passa. Tyvärr är inte humorn garanterad bara för att vi ställs inför ett tankepussel för de flesta är inte roliga. En alternativ formulering är humor som störningar i ett schema. Vi vet hur det brukar vara, eller ska vara och när ett sådant schema inte verkar stämma kan det vara humor (Marszalek, 2012, s. 40).

Beklagligt nog har babelfisken, genom att så effektivt undanröja alla språkliga barriärer mellan olika raser och kulturer orsakat fler och blodigare krig än något annat i skapelsens historia (Adams, s. 52)

Den humoristiska effekten byggs upp från att Babel enligt bibeln var den plats där språkförbistringen uppstod. Gud gav människorna olika språk och här är det en liten fisk som hjälper till med den omvända processen.Fisken stoppas ner i örat.

Störningar garanterar inte en humorupplevelse hos en viss individ eller vid en senare tidpunkt

Varje läsare är unik och kan göra sin egen tolkning, rolig eller inte. Över tid ändras förutsättningarna och scheman och skript ändras. Ett samhälle är inte något statiskt.

Vafalls? Skrek Slartibarst utom sig. Det kan ni inte mena! Jag har tusen glaciärer monterade och klara att rulla ut över Afrika! (Adams, s. 154)

Det meningsfulla, och roliga, i raderna ovan är svårt att förstå om man inte läst eller vet något om Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Den textuella kontexten är nödvändig. Vem är Slatibarst och i vilket sammanhang fälls kommentaren?

Exempel på störningar som kan uppfattas som roliga är (Marszalek, s. 32-59):

  • Störd inramning – störningar av välbekanta scheman och skript för platser och miljöer (hem, torg, bussen, flygplanet, skogsgläntan, vardagsrummet…)
  • Stört objekt – en annorlunda pryl, sak eller rekvisita. Många olika aspekter av ett objekt kan avvika som till exempel utseende, form, beteende eller kulturell tolkning.
  • Störd situation – skriptstyrda situationer kan flippa ur på olika sätt. De kan avbrytas av andra skript, de kan stöta på problem som tvingar fram alternativ eller så kan de utföras på ett felaktigt sätt. Det finns hur många roliga sätt som helst att montera en IKEA-hylla på.
  • Störd karaktär – här avses oftast en mänsklig karaktär men det finns ett överlapp med föregående punkter. Även djur har karaktärer som kan varieras på roliga sätt. Kanske har din mobiltelefon en karaktär? En flygplats? En sten? Karaktärsstörningen kan till exempel bygga på att en stereotyp som förstärks eller på en karaktär som är oerhört oförskämd.

Här kan vi lägga till störd genre, störda teman, störd handling och intrig. Allt vad som kan karakterisera en roman kan störas och görs det på rätt sätt kan en humoristisk effekt uppstå.

Analys av humor

Kunskaper om analys innebär kunskaper om syntes och vice versa. Kunskaper om att läsa ger kunskaper om skrivande och som författare läser du på ett nytt sätt.

När det gäller valet av analysmetod för humor är problemet att det inte finns något vedertaget sätt att identifiera, analysera eller presentera humor i litteratur. Att identifiera analysmetoden blir därför ett första delmål.

Två olika möjligheter för en rolig värld i en roman är om världen själv är rolig/absurd/ galen/xxx eller om beskrivningen av världen är rolig. En kombination av båda är också tänkbar. Detsamma kan sägas om karaktärer och andra berättelsekomponenter. En komponent kan vara rolig i sig själv, eller beskrivas på ett roligt sätt.

Vi utgår från vår egen verklighet som referens. Vad kan vi säga om den? Är den rolig? I Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” är hela universum galet och till detta läggs författarens egna galna sätt att se på och formulera sig om världen.

Detta har hänt:
I begynnelsen skapades universum.
Detta har senare gjort många människor upprörda, och har i vida kretsar betraktats som helt förfelat. […] Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat. (Adams, s. 169)

Detta skrevs i vår värld och i vår tid men allvarligt talat, även utan att ha läst citatet utdraget måste vem som helst som lyfter blicken och som har det allra minste sinne för humor inse att vår värld är en lustig plats.

Under läsningen av artiklar och böcker har ett antal analysmöjligheter identifierats. Några av dessa finns att hämta ur humorteorin ovan. Jag har självsvåldigt valt ut några som till sin omfattning och tillämpning matchar essäns mål.

En humoristisk värld kan skapas genom att lämpliga element varieras på ett lekfullt sätt (Marszalek, 2012) men hur analyserar man en fiktiv värld för att undersöka om den är rolig och till vilken grad den är det? Detta är ingen lek men under arbetet har följande indikatorer visat sig:

  • Humoristisk författare (hade Gud humor? Troligen.)
  • Humoristisk kontext, antingen i romanens värld eller runt romanen
  • Lek med genre eller rubbade teman
  • Humoristiskt platta karaktärer, karikatyrer och stereotyper
  • Andra störningar av litterära element (dialog, beskrivningar, …)

Analysexempel

Presentation av materialet

Följande fyra författare har valts ut som exempel för humoranalysen:

  • Margaret Atwood – Maddamtriologin, Oryx and Crake (huvudtext)
  • William Gibson – Sprawltriologin, Neuromancer (huvudtext)
  • George Orwell – 1984
  • Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen

De kriterier jag utgått ifrån när det gäller dystopivalet är:

  • Författaren och deras verk är välkända
  • Olika typer av dystopier (övervakning, genetisk manipulering, marknadens diktatur och kaos och överjordiskt kaos)
  • Antalet romaner måste gå att presentera och analysera på det tillgängliga utrymmet. Jag valde ut fyra.

Jag har inte begränsat mig till humoristiska dystopier (Adams, Atwood) utan även tagit två som anses vara helt renons på humor (Orwell, Gibson). Ursprungligen hade jag hoppats få med en teknikdiskussion i essän och då hade de olika texterna givit helt olika möjligheter.

Är de texter jag valt dystopier enligt kriterierna under teorin för dystopier?

Det är bara Liftarens guide till galaxen som sticker ut eftersom den är uttalat humoristisk, dystopier förutsätts underförstått vara dystra. Å andra sidan kan man hävda att om jorden sprängs i luften i en roman, och bara en enda människa överlever, då läser man en dystopi. Värre kan det knappast bli, jo ett snäpp värre, men det är på marginalen, en på sju miljarder.

Jag har även funderat runt ett antal andra romaner somi slutänden inte platsade. Tiden och det tillgängliga utrymmet räcker inte.

  • McEwan – Hetta
  • Thoreau / Skinner – Walden / Walden II
  • William Morris – News from Nowhere
  • Bellamy – Looking backward
  • Calvino – Kosmokomik
  • Levin – This perfect day
  • Kim Stanley Robinson – Pacific edge
  • Houellebecq – The Possibility of an Island
  • Mark Weiser – Ubiquitous computing
  • Johanna Nilsson – Det grönare djupet
  • Håkan Gulliksson – Huset
  • Kafka – Processen

I det som följer presenteras och karakteriseras kort författarna och deras verk. Därefter följer en del kommentarer ur ett humorperspektiv från forskningen runt böckerna och några uppenbara, odiskutabla kommentarer runt utvalda utdrag. Mina egna mer övergripande och sammanfattande slutsatser kommer i diskussionsavsnittet.

Atwood – Maddaddamtriologin, Oryx and Crake

”Margaret Atwood, född 18 november 1939 i Ottawa, Ontario, är en bästsäljande samhällskritisk kanadensisk författare, poet och litteraturkritiker.” (Wikipedia).

Är Margaret Atwood rolig som person? Ja, rätt säkert. Hon är liten på utsidan men stor inuti som hon själv säger.

“Not everybody is going to like your work, and if they do, you are doing something wrong” (Atwood interview by Broadly 2015)

Maddaddamtriologin följer ett antal personer i en värld som kraschat efter att marknaden fått fritt spelrum. Gentekniken och kommersialiamen har gett en av huvudperonerna, Crake, chansen att rensa ut mänskligheten och introducera en ny ras, Crakier. Redan innan kraschen hade gentekniken fabricerat nya mutationer som nassonger, grisar med inodlade mänskliga hjärnor. En överlevare, Snömannen, som tidigare hette Jimmy berättar till att börja med historien som bland annat innefattar ett triangeldrama mellan Jimmy, Crake och den före detta barnporrfilmstjärnan Oryx. Jimmy är en ordets man medan Crake är den rationelle, logiskt tänkande vetenskapsmannen. Humorn i triologin kan karakteriseras som ironi och satir, underfundig, skruvad och bitvis bisarr, som när alla draperar sig i gamla lakan eftersom de är så svala.

Ironi förekommer flitigt i romanen, Några exempel är att humanisten Jimmy får ansvaret att ta hand om crakierna inte getts förmågan till att läsa och till kärlek, ordlekar och … humor (Silva de Sa, s. 85). Hela romanen är en ironisk kommentar till Mary Shelleys ”The last man” som publicerades 1826. Bland annat så går världen i ”The last man” under därför att teknologien inte hinner utvecklas medan den i ”Oryx & Crake” är orsaken till katastrofen (ibid., s. 91). Crakierna har också getts namn som Abraham Lincoln, Marie Curie, Simone deBeauvoir och Benjamin Franklin, namn helt utan mening för crakierna, och efter katastrofen är det bara de som är tänkta att överleva (ibid. s. 130).

Namnvalen är en del av satiren i romanen. Atwoods genomruttna vinstoptimerande företag heter sådant som CorSeCorps, OrganInc Farms, AnooYoo Spa de gentiskt manipulerade djuren som superstora och superfeta pigoons (pig + baboon) med multipla inre organ, snat (snake + rat) och rakunk (racoon + skunk). Liobam (lion + lamb) är speciellt intressant eftersom lejonet och lammet har bibliska konnotationer. När jesus återkommer ska lamm och lejon leva tryggt bland varandra (Jesaja 11:6).

Utvecklingscentret där Crake jobbar heter ”Paradice” i stället för ”Paradise”. En ordvits som anspelar på att Crake i sit paradis spelar tärning (dice) med mänskligheten.

Dvorak ( 2006) gör en litterär analys av följande stycke:

It was an elegant concept, said Crake, though it still needed some tweaking. They hadn’t got it to work seamlessly yet, not on all fronts; it was still at the clinical trial stage. A couple of the test subjects had literally fucked themselves to death, several had assaulted old ladies and household pets, and there had been a few unfortunate cases of priapism and split dicks. Also, at first, the sexually transmitted disease protection mechanism had failed in a spectacular manner. One subject had grown a big genital wart all over her epidermis, distressing to observe, but they’d taken care of that with lasers and exfoliation, at least temporarily. In short, there had been errors, false directions taken, but they were getting very close to a solution. (Atwood, 2003, s. 348)

I en indirekt diskurs, med romanen som en typ av Trojansk häst, görs en satirisk frontalattack på genforskningen. Crake har tagit fram pillret BlyssPluss som bland annat stärker libidot och beskriver utvecklingen med explicita, obscena, ideomatiska uttryck kretsande runt de nedre regionerna. Vi skrattar som på en karneval åt den groteska realismen som förenas med den hyperboliska dynamiken i skrönan till en hysterisk munterhet när de osannolika detaljerna läggs till. Det hela presenteras med ett vardagligt lakoniskt tonfall av underskattning. Sjävmordsbeteende, övergrepp på oskyldiga, smärtsamma och dödliga åkommor, vanställning och styckning är samtidigt överdrivna och nedtonade, en strukturell ironi som kännetecknar Atwood, ofta med en satirisk effekt. […]

Ett kvalificerande uttryck “At least temporarily” desarmerar omedelbart lösningen ”though they’d have taken care of that” vilket i sin tur utmanar Crakes universella lösningsansats. Användandet av litoteser ” errors, false directions” betonar det Swiftbaserade avståndet mellan Crake’s perspektiv på världen och Jimmys, som läsaren inbjuds att dela. Det strukturella avståndet mellan perspektiven skapar en Juvenalsk satir, militant och reformorienterad. […]

Atwoods skrönabaserade strategier involverar tre störningar, den orimliga kombinationen av underskattning och överdrift, det överdådiga som överlappar det vardagliga och myten som krockar med en mimetisk representation av verkligheten (Dvorak, s. 117).

Adams – Liftarens guide till galaxen

”Douglas Noel Adams, född 11 mars 1952 i Cambridge, Cambridgeshire, död 11 maj 2001 i Montecito, Kalifornien, var en brittisk författare främst känd för det humoristiska science fictionverket Liftarens guide till galaxen, som består av fem böcker, och de två böckerna om den holistiske privatdetektiven Dirk Gently.” (Wikipedia)

Var Douglas Adams rolig som person? Ja, definitivt, absolut, se Youtubeklippet där Douglas Adams intervjuas av David Letterman, 1985, eller när han berättar om sitt besök på Nya Zealand där han studerade Kakapon, fågeln utan fiender. Eller rättare sagt fågeln som inte tror sig ha några fiender.

It’s a flightless parrot, it has forgotten how to fly. Sadly, it has also forgotten that it has forgotten how to fly. (Laughter.) So a seriously worried Kakapo has been known to run up a tree and jump out of it. (Laughter.) Opinion divides as to what next happens: (laughter) some people said it has developed a kind of rudimentary parachuting ability, (laughter) other people says it flies a bit like a brick. (Laughter.) But the thing is—I might talk about a seriously worried Kakapo—the fact is you’re not likely to find a seriously worried Kakapo because Kakapos have not learned to worry. (Laughter.). (Douglas Adams, Youtube, Parrots the Universe and Everything)

I Liftarens guide till galaxen får vi följa Arthur Dent, den enda överlevande människan när jorden rensas bort för att ge plats till en intergalaktisk motorväg. Redan där får vi ett exempel på Adams humor för Arthur är nämligen fullt upptagen med att rädda sitt hus från att bli undanschaktat för en motorväg när jorden är på väg att gå under om bara några minuter.

Exempel på Adams humor har redan dykt upp i essän som exempel på olika typer av humor. Humorn kan karakteriseras som farsartad och dråplig,

Gibson – Sprawltriologin, Neuromancer

”William Ford Gibson, född 17 mars 1948 i Conway, South Carolina, USA, är en amerikansk science fiction-författare, som sedan 1968 bor i Kanada. Han har kallats cyberpunkens fader, och var troligen den som myntade uttrycket cyberspace .”(Wikipedia)

I Neuromancer får vi följa den utslagne hackern Case som renoveras och lyfts tillbaka in på banan av okända krafter och ges i uppdrag att stjäla information från databaser. Huvudpersonen Case i Neuromancer är en “no bullshit” typ. Inte speciellt rolig och inte en karaktär som väcker läsarens sympati.

Få skulle beskriva Neuromancer som en komedi eller ens minsta lilla gnutta humoristisk. Den satir som jag ändå uppfattar är skruvad på gränsen till bisarr. Är då William Gibson rolig som person? Ja, det verkar så, fast på ett abstrakt, distanserat, lätt sarkastiskt, sätt, se Youtube.

“A complex acopalypse is not part of our mythology, in spite of the possibility that we might now already be living in it. That fact might account for the creepy feelings that some of you have been having. (laughter) Ha, ha, ha. Myself included.” (William Gibson: Technology, Science Fiction & the Apocalypse, Youtube (30-årsjubileum av utgivningen av Neuromancer 2014))

Här följer ett utdrag där Case fångas in av Molly som är en gatans stridsmaskin med inbyggda hjälpmedel:

”He realized that the glasses were surgically inset, sealing her sockets. The silver lenses seemed to grow from smooth pale skin above her cheekbones, framed by dark hair cut in a rough shag. The fingers curled around the fletcher were slender, white, tipped with polished burgundy. The nails looked artificial. ”I think you screwed up, Case. I showed up and you just fit me right into your reality picture.”
”So what do you want, lady?” He sagged back against the hatch.
”You. One live body, brains still somewhat intact. Molly, Case. My name’s Molly. I’m collecting you for the man I work for. Just wants to talk, is all. Nobody wants to hurt you
”That’s good.” […]
 The fletcher vanished into the black jacket. ”Because you try to fuck around with me, you’ll be taking one of the stupidest chances of your whole life.”
She held out her hands, palms up, the white fingers slightly spread, and with a barely audible click, ten double-edged, four centimeter scalpel blades slid from their housings beneath the burgundy nails.
She smiled. The blades slowly withdrew.” (Gibson 1984, s 33)

Humor?

Molly är definitivt en störd karaktär och det finns gott om sådana i Gibsons böcker oftast platta karaktärer med vissa starkt markerade karaktärsdrag.

I utdraget mixas slang, i stil med hårdhokta deckare, med en exotisk extremt avancerad teknologi som i och för sig Case lägger märke till, men som han ändå inte reagerar märkbart på.

Det som utmärker Gibson är det utstuderat utmejslade detaljerna i beskrivningarna. De är överarbetade till en poetisk nivå (cyberpunk-poesi).

I Case värld verkar det inte finnas vare sig plats, tid eller intresse för humor.

Night City was like a deranged experiment in social Darwinism, designed by a bored researcher who kept one thumb permanently on the fast-forward button. Stop hustling and you sank without a trace, but move a little too swiftly and you’d break the fragile surface tension of the black market; either way, you were gone, with nothing left of you but some vague memory in the mind of a fixture like Ratz, though heart or lungs or kidneys might survive in the service of some stranger with New Yen for the clinic tanks. Biz here was a constant subliminal hum, and death the accepted punishment for laziness, carelessness, lack of grace, the failure to heed the demands of an intricate protocol. (Gibson, Neuromancer, s. 3)

Gibson unnar sig små utflykter i udda detaljer, som kan uppfattas som humorisiska, till exempel när Casen söker upp Julis Deane.

Julius Deane was one hundred and thirty-five years old, his metabolism assiduously warped by a weekly fortune in serums and hormones. […]
”What brings you around, boy?” Deane asked, offering Case aa narrow bonbon wrapped in blue-and-white checked paper.
”Try one. Tins Ting Djahe, the very best.” Case refused the ginger, took a seat in a yawing wooden swivel chair, and ran a thumb down the faded seam of one black jeans-leg.
”Julie, I hear Wage wants to kill me.” (Gibson 1984, s 19)

Orwell – 1984

”Eric Arthur Blair, mer känd genom författarnamnet George Orwell, född 25 juni 1903 i Motihari, Bihar, Brittiska Indien, död 21 januari 1950 i Camden, London,[1][2][3] var en brittisk författare och journalist. Hans verk kännetecknas av ett skarpt intellekt och kvickhet, en djup medvetenhet om social orättvisa, ett starkt motstånd till totalitarism, en förkärlek till språklig klarhet och tro på en frihetlig direktdemokratisk socialism.” (Wikipedia).

Orwell var enligt uppgift en humoristisk person (Ligda). Två av hans fyra romaner var komedier och han skrev tidningsartilar om humor och humoristisk konst. Hur kan en omtalat rolig person skriva något så dystert som 1984?

Till att börja med var George Orwell djupt politiskt engagerad och stred bland annat med kommunisterna mot Franco och trodde på en socialistisk revolution. Kolonisationen beskrev han som ett sätt att hindra de koloniserade att skratta åt kolonisatörerna. Han ansåg också att ett roligt skämt var ett skämt som satte överhögheten på plats. Det är roligare att kasta en paj på en biskop är på en präst, som han formulerade det. Ett skämt som är värt att skratta åt ska bygger på en underliggande idé. Det som är roligt måste innehålla ett allvar (Orwell, 1945). Orwell gillade P.G. Woodehouse men ansåg att han och de flesta andra brittiska författare var alldeles för fina i kanten, godhjärtade, välmenande och medvetet skrev som obildade.

A thing is funny when — in some way that is not actually offensive or frightening — it upsets the established order. Every joke is a tiny revolution. (Orwell, 1945)

Kehl (1988) tycker inte alls att ”1984” är rolig. Han tycker att Orwell har slarvat bort det bästa vapnet mot en diktatur, humorn. Frånvaron av humor och av skratt i den värld som Orwell beskriver ser han som orealistisk (Kehl, s. 57-58).

It is hard to imagine the proles not laughing-even in a society whose stated desideratum is ”no laughter, except the laugh of triumph over a defeated enemy”, ”Never again will you be capable of love, or friendship, or joy of living, or laughter…. You will be hollow,” O’Brien tells Winston Smith (Kehl, s. 57-58)

Om karaktärerna i boken inte skrattar och läsaren inte skrattar kan då författaren skratta undrar Kehl (s. 58-59)? Enligt honom är det möjligt, och han motiverar det med vad Orwell sa om Dickens:

”He is laughing, with a touch of anger in his laughter, but no triumph, no malignity. It is the face of a man who is always fighting in the open and is not frightened, the face of a man who is generously angry … ” (Kehl, s. 58-59)

Ligda (2014) kommenterar också Orwells dubbelnatur som humorist och skapare av en extremt depressiv dystopi:

The type of comedy that appealed to Orwell was rebellious, but also oddly leavened. In part, this implies a refutation of Hobbesian (i.e., sadistic) comedy (Ligda, s. 516)

Om 1984 hade utspelat sig i en annan tid och på en annan plats, hade den varit roligare då? Om den situerats i ett glassigt Paris 1991 (efter murens fall) eller i London år 2100 (för långt bort så att ingen bryr sig), i Kina? På Mars? Som ett kapitel i ”Liftarens guide till galaxen”? Det går att ta ett steg bakåt och läsa Orwells 1984 som om den var skriven av Douglas Adams. Blir det någon skillnad om jag läst den som en av Atwoods romaner?

Hursomhelst, med Adams glasögon på sig så finns det en del (potentiellt) humoristiska inslag att ta fasta på även i 1984. Humorn kan beskrivas som bisarr och kanske till och med grotesk. Orwell beskriver till exempel sin huvudperson alldeles i början av romanen (s. 8-9). Winston är 39 år, småvuxen och mager, en person ”vars klenhet endast underströks av blåstället som var partiets uniform”. Han har ett mycket blekt hår, rödlätt hy, narig efter att ha använt grov tvål och slöa rakblad under vintern som gått. Han har också ett bensår ovanför högra vristen. Inte mycket till en hjälte. Snarare har Orwell ansträngt sig för att tona ner Winston till något en bra bit under ingenting, på ett liknande sätt som Atwood gjort med Jimmy/Snowman i Oryx & Crake). Det roliga i sammanhanget är det extremt askgrå i personbeskrivningen och det tydliga avståndstagandet från hjälterollen.

Orwell är språkintresserad och uppfinner ett språk ”NewSpeak” i romanen. Nyspråket justeras kontinuerligt för att fördumma och passificera befolkningen. Orwell formulerar sanningar i Nyspråket som är roliga i sin absurditet och uppochnedvändhet

KRIG ÄR FRED
FRIHET ÄR SLAVERI!
OKUNNIGHET ÄR STYRKA!
(Orwell, s. 9)

Här alluderar Orwell med sin lysande satir på glättiga förenklingar i uttryck som ”Sanningen ska göra oss fria” och ”Kunskap är makt” (Posner, s. 26).

Orwell samlar på grå detaljer som förstärker känslan av hopplöshet till den grad att beskrivningarna blir humoristiska:

”Från hyllan tog han en ner en flaska färglös vätska på vars enkla vita etikett det stod SEGERGIN. Den utsände en äcklig, oljig lukt likt kinesiskt risbrännvin. Winston hällde upp bortåt en tekopp, stålsatte sig mot en chock och klunkade ner dosen som en medicin.
medelbart blev han eldröd i ansiktet och det strömmade vatten ur hans ögon. Vätskan påminde om saltpetersyra, och när man svalde den kände man liksom ett slag i bakhuvudet med en gummiklubba. Men ögonblicket senare dog svedan i hans mage bort och världen
började se muntrare ut. Han tog en cigarett från ett hopknycklar paket med påskriften SEGERCIGARETTER” (Orwell, s. 10)

När den dagliga Hatstunden beskrivs excellerar Orwell i sin svarta humor (tänk på sagostunden på dagis, eller godnattstunden när barnen får höra en snäll saga för att somna)…

”Under hatets andra minut stegrades det till ursinne Folk stod och hoppade jämfota och ropade för fulla lungor i ett försök att överrösta den bräkande rösten som strömmade ut från skärmen och gjorde dem ifrån sig. Den lilla gulgråhåriga kvinnan hade blivit klarskär i ansiktet, och hon ömsom gapade och slöt munnen som en fisk på land. […] Den mörkhåriga flickan bakom Winston hade börjat skrika ”Svin! Svin! Svin!” och med ens tog hon ett tungt nyspråkslexikon och slängde det mot skärmen. Det träffade Goldstein på näsan och studsade av; rösten fortsatte obönhörligt. […] En skrämmande extas av skräck och hämndlystnad, ett begär att döda, att plåga, att krossa ansikten med klubba tycktes fara genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandla alla, också mot någons egen vilja, till grimaserande, vrålande galningar. Och ändå var det raseri man erfor en abstrakt, riktningslös känsla som det gick att flytta över från ett föremål till ett annat som lågan från en blåslampa. Ett ögonblick riktade sig Winstons hat sålunda inte alls mot Goldstein, utan tvärtom mot Storebror, partiet och tankepolisen; och i ett sådant ögonblick kände han djupt för den ensamme, avhånade kättaren på skärmen, en sanningens och sansens ende väktare i en värld av lögn.[…] Hatstunden kulminerade. Goldsteins röst hade övergått till ett genuint bräkande, och för ett ögonblick förvandlades ansiktet till ett fårhuvud. […]drog alla en djup suck av lättnad, då fiendegestalten tonade över till Storebrors ansikte med det svarta håret och den svarta mustaschen” (Orwell, s. 18)

Lysande! Och roligt. I sin detaljrikedom matchar utdraget Gibsons beskrivningar fast fokus här snarare ligger på människors beteenden och uttryck än på teknologin. Kroppsbaserad humor förekommer på flera ställen. Till exempel i beskriningen av den hysteriskt roliga morgongymnastiken. En morgon i 1984 var inte en finstämd upplevelse med te och en rostad smörgås, ljus på bordet och lugn musik i bakgrunden.

”Smith!” skriade ragatarösten från teleskärmen. ”6079 Smith, W.! Ja, du där! Böj dej djupare! Du kan bättre än sådär. Du lägger inte manken till. Djupare ner, om jag får be! Så var det bättre, kamrat. Lediga nu, hela avdelningen, och titta på mej.” (Orwell, s. 33-38)

Ett annat exempel är när Orwell i ett appendix beskriver hur nyspråket används på bästa sätt.

”I sista hand hoppades man kunna göra struphuvudet till talcentrum utan någon medverkan av viktigare hjärncentra. Detta syfte erkändes öppet i nyspråksordet anktal, som betydde ”snattra som en anka”.[…] Förutsatt att de framsnattrade åsikterna var renläriga innebar det enbart beröm, och då Times betecknade en av partiets talare som en dubbelplusbra anktalare var det en uppriktig och uppskattad komplimang.” (Orwell, s. 281)

Varför får jag en känsla av att detta beskriver nutida politik och en TV-debatt inför valet 2018?

Resultat

Dystopin är en störning och alltså potentiellt rolig, alltså skulle alla de fyra författarnas romaner kunna vara roliga.

Är författarna humoristiska som personer?

Alla fyra författare som presenterats uppfattas som humoristiska av sina vänner. När det gäller hur deras verk presenteras sticker Adams ut som utomordentligt rolig. Atwood kommer god tvåa som finurligt humoristisk, medan Gibson kommer sist, Orwell kommer långt senare.

Intrycket från de första raderna (se bilagan för utdrag)

Att Liftarens guide till galaxen är tänkt att vara rolig inses lätt. När det gäller de andra tre är det en smaksak vilken som ger den mest deprimerande introduktionen.

Diktion? Ordval, stil, …

Humor med och om språk finns hos alla. Atwood ger oss satiriska nybildade ord som BlyssPluss och Pigoons och skrönan om Crakemänniskornas absurda genetiska språkbegränsningar. Nyorden hos Orwell har gett oss begrepp som Big Brother som ord för; krigsministeriet: minifred, mat för pöbeln: prolföda, otillåten sex: krimsex, samhällssystemet: engsoss, tankepolisen: tänkpol, anktal, dubbeltänk, bra, dubbelbra och dubbelpusbra. Nyspråket motsvarar språket som Crake ger Crakemänniskorna och som de inte kan använda för skämt och ironi (Atwood, s. 359). Går det att skämta på Orwells nyspråket? Målet är att det inte ska gå, alla inskränkningar i språket ses som vinster; ”Ju mindre valmöjlighet, desto mindre frestelse att tänka.” (Orwell, s. 281).

När det gäller Gibson behandlas inte språket explicit i romanen men det förekommer många nykonstruerade ord precis som hos Atwood och Orwell, till exempel ordet Cyberspace. Adams ger oss berättelsen om Babelfisken, men även mängder av ord och begrepp från universums alla hörn, osannolikhetsdrift och ”Nutri-Matic Drinks synthesizer” (Adams, s. 175).

Regelrätta ordvitsar finns bara hos Adams:

Tiden är en illusion, och speciellt lunchtiden (Adams)

Tanken hade inte ens börjat fundera på möjligheten att slå mig (Adams)

Det omöjliga har en integritet som det osannolika saknar (Adams).

Vi kräver strikt definierade gränser för tvivel och osäkerhet! (Adams).

Teknik är ett ord som används för att beskriva något som inte fungerar än. (Adams).

Förekomst av grundtyperna av humor (överlägsenhet, störningar, lättar på tryck)

Skämt baserade på överlägsenhetshumor förekommer inte i någon större omfattning i de behandlade romanerna. Närmast är kanske Orwells nedvärderande karikatyriserade av självgoda partifunktionärer.

Störningar finns det gott om i alla romanerna. Dels är en dystopi i sig en störning men redan i de få utdragen som redovisats förkommer det störda karaktärer, störda miljöer, störda dialoger, och störda handlingar om och av karaktärer.

När det gäller humor som lättar på trycket är det ett av dystopins mål att skapa ett illusion av spänning mellan det nuvarande och något mycket värre. Om sedan romanen själv lättar på detta tryck eller om läsaren själv får ta ett steg tillbaka och le för sig själv är kanske en smaksak.

Parodi

Det finns parodiska inslag som att Atwood anspelar på skapelseberättelsen.

Ironi och satir

Exemplen ovan redovisar ironi och satir i alla romanerna.

Repetition och variation

Det är bara hos Adams som denna form av humor är enkel att hitta men den finns även hos de andra på ett berättarplan. Det finns återkommande genetiska galenskaper hos Atwood, Gibsons teknikbeskrivningar är ett upprepat tematiskt inslag och hos Orwell återkommer hela tiden den lilla människan som är krossad, eller på väg att bli, av ett omänskligt system.

Humor som inte passar in i något av kriterierna?

Inga sådana identifierade

 

Annonser