Handlingen om i scener

Handlingen om är de händelser som förenar den gamla situationen med det nya där läsaren får följa karaktärernas utveckling. Handlingen har ett meningsfullt tema och formuleras med en intrig som gör berättelsen läsvärd.

”För upplevelsen krävs att handlingen har ett angeläget tema, att den framställs på ett spännande eller njutbart sätt och att den gör nytta genom att ge kunskap och insikt.”
(Pusztai, s. 80)

Gardner (1991, s. 56-57) ser bara tre sätt att hitta handlingen. Det första sättet är att göra som Stepen King och veckla ut handlingen från en situation och karaktärerna som befinner sig i den. Ett alternativ är att starta från klimax, från en given slutpunkt och nysta sig bakåt till första sidan. Slutpunkten är då given redan från start och författaren får kämpa mot stereotypa karaktärer som verkar sakna egen vilja.

”Stripped of free will – robbed of all capacity to fight for those things they aspire to and avoid things they fear – human beings cease to be of anything more than scientific and sentimental interest.” (Gardner, 1991, s. 43)

Tredje sättet är att stjäla handlingen från någon annan berättelse, vilket inbegriper att stjäla delar från sin egen personliga livshistoria.

Två ytterligheter för att bygga handlingen är att antingen planera sig fram till sin berättelse (George) eller att bara skriva på utgående från en första ide (King). När det gäller Elizabeth George planerar hon alltid innan hon skriver vilket det betyder att hon alltid vet slutet. Hon har iden med romanen helt klar för sig och arbetar efter en genomarbetad plan där det första uppgiften är att få reda på mer om min historia.

Den stegvisa skissen av berättelsen som George använder sig av (s. 72) skulle kunna kallas en sorts fabel där de viktigaste händelserna i berättelsen listas i kronologisk ordning. I listan infogas miljöval, viktiga dialoger, och de händelser som bygger den dramatiska kurvan. Målet med planeringen av handlingen, personrapporterna, och arbetet med miljön är att skapa ett bakplan som ger det faktiska skrivandet en inriktning och något att bygga på.

”Jag hoppas att ni här ser hur jag försöker ge mig själv så mycket information som möjligt innan jag skriver en scen. Det gör att jag kan koncentrera mig på själva skrivandet när jag skapar scenen: språkanvändning, meningsbyggnad, övergången mellan olika stycken och den känsla av rörelse i romanen som jag vill att läsaren ska få.” (George, s. 77)

Intrigen kräver konflikter och motstånd som stegras för ökad dramatisk effekt.

Handlingen om i form av scener

A scene is a unit of dramatic action or exposition (which includes narrative overview, overview, or connection tissue) that stands alone in location and time. (Brooks, s. 230)

En handling byggs genom att låta en scen bygga på föregående, som ett dominospel. I varje scen läggs det till en konflikt och som trappas upp efter hand.

Hur svårt kan det vara?

Tydligen ganska svårt. Författare kör lätt fast i bygget. Elisabeth George ger ett recept för att komma vidare med handlingen.

”Jag tror att det beror på att de inte skapar sina romanpersoner i förväg och för att de inte är tillräckligt yrkesskickliga. Med andra ord har de ingen verktygslåda att ta till när de ska reparera misstagen i det hus de försöker bygga.” (George, s. 57).

Är det enda anledningen till skrivkramp, att det saknas systematik och grundkunskaper om författarverktygen? Finns det å andra sidan en risk att bli mekanisk i sitt skapande med en överdrivet beroende av en systematik? Att alla böcker ser likadana ut eftersom de bygger på en identisk metodik? Gäller det Elizabeth George själv? Nej, svarar hon själv.

Skickliga författare vet att man vad man bör göra är att hela tiden ge historien nya öppningar. Detta gör man genom att skapa scener där man framlägger dramatiska frågor – utan att ge något svar! Och detta åstadkommer man genom att se till att om man faktiskt besvarar en dramatisk fråga i en scen, har man redan ställt en annan. Och det gör man genom att göra halva avslöjanden i stället för att berätta allt man vet ….”När jag kört fast i en historia betyder det att jag spelat ut mina kort alltför tidigt. … Om jag avslöjar något alltför snabbt kommer hela korthuset att falla samman. (George, s. 57-59).

En scen (eller situation) är ett tidsbegränsat skeende i berättelsen, en kortare dramatisk enhet där det händer någonting (Pusztai, s. 162). Scenen finns där av en orsak. Den har en uppgift och ett eller flera tillägg till berättelsen görs, expositioner, som presenterar nödvändiga upplysningar för att driva berättelsen framåt. För många expositioner bombar sönder en scen. Byts tid eller plats är det en ny scen, men det går att skriva en scen där tid eller plats ändras, till exempel en biljakt där platsen ändras eller en mumie som vaknar till i sin krypta, muskel för muskel, i 300 år.

I sin handbok uppskattar John Truby  antalet scener i en roman till mellan åttio och etthundrafyrtio stycken (2007, s. 327). Scenerna bildar ett nätverk som på bästa sätt kan härbärgera intrigen. Trubys tips är att beskriva varje scen kort, helst med bara en rad och sedan studera den matris av beroenden som skapats. Författaren måste vara flexibel för scenstrukturen kan förändras och scener byta innebörd. Ett annat intressant tips han ger är att varje scen bör skrivas tre gånger. Den första gången helt utan dialog, den andra gången med en dialog helt begränsad till moraliska argument en tredje med en dialog som lägger till allt annat som till exempel nyckelord och fraser, karakteristika uttryck för de olika karaktärerna, dialekt, skämt och vad det nu kan vara som passar i den aktuella berättelsen.

Granwald (2019, s. 184) föreslår fyra typer av scener som alla behövs och som kan mixas efter behov och behag:

  1. Narrativa scener – för handlingen.
  2. Karaktäriserande scener – när karaktärerna behöver fördjupas.
  3. Världsskapande scener – när textvärlden behöver fördjupas.
  4. Stämningsskapande scener – när läsaren behöver försättas i rätt känsloläge.

En annan uppdelning gör Bell (2008, kap 5):

  • Aktionscener – har ett syfte, drabbar de som deltar i scenen.
  • Scener för respons – visa på känslor, analys och ett beslut som fattas.
  • Flashback – åerblick i tiden.

Genom att dela upp berättelsen i scener blir det enklare att strukturera om under arbetet. En ändring någonstans kan påverka många händelser i en berättelse och scenerna hjälper till att spåra orsaker och verkan. En bieffekt av uppdelningen är skarvar mellan scenerna som måste överbryggas så att läsaren förstår att nu är det något nytt på gång. Läsaren behöver veta när och varför och hur den nya scenen hänger ihop med andra scener. Ett sätt att meddela detta är att skriva ut informationen alldeles i början av scenen, men det kan bli tjatigt och tråkigt så ett bättre sätt är att väva in den information som behövs i dialogen eller i någon annan delhandling (Bondeson, 2011, s. 95).

Det finns mängder av sätt att bygga upp en scen. Endast fantasin sätter gränserna. Några obligatoriska saker att tänka på är att varje scen har sin tid, plats, och en konflikt som eskalerar under scenen mot en klimax och en upplösning. Ju värre det har rört till sig och komplicerats i slutet av scenen, desto bättre (Bell, 2008, s. 72) En scen för handlingen vidare genom att besvara en fråga samtidigt som en mer drabbande fråga ställs..

George (s. 160-175) exemplifierar med följande scenkreationer:

  • Rörliga bilder – scenen utformas från en scenbild. När tagningen börjar zoomar berättaren in. Miljöbeskrivningen blir en naturlig del av scenintroduktionen.
  • Ljud kontra bild – en mer brutal start där scenen omedelbart dras igång med en dialog. Miljö och annat får introduceras efter hand.
  • Nutid-dåtid-nutid – inledes med en scenintroduktion i nutid för att sedan hoppa bakåt i tiden. När flashbacken är klar återkommer berättaren till scenen.
  • Rakt in i handlingen – börjar där det händer saker, ”in media res”. Eventuel miljöbeskrivning integreras i handlingen.

Att det finns en värld mellan och utanför scenerna är en del av överenskommelsen mellan författaren och läsare. Läsaren förutsätter att en person som introducerats som huvudpersonens bästa vän i en scen under glatt munhuggande inte dör så fort scenen avslutas och en ny tar vid. Läsaren tror också att den gode vännen kommer att dyka upp igen och att huvudpersonen kan vännens telefonnummer utan att behöva slå upp det. Om ett vapen beskrivs kommer det att användas i berättelsen, eller i alla fall spela roll. Om någon skjuts med ett vapen förväntar sig läsaren att vapnet introducerats tidigare. Läsaren förutsätter alltså en hel värld utanför scenerna.

Alderson (s. 20) (Bell, 2008,  kap 5) listar det som bör kunna återfinnas i varje scen:

  • Protagonisten med sina mål
  • Antagonisten
  • Något som hakar fast läsaren i scenen.
  • En rörelse, ett momentum, det händer något. Läsaren uppfattar förändrad situation.
  • Något adderas till föregående scener och förbereder för kommande.
  • Situation, plats och tid visas upp via karaktärer (snarare än berättas). Show, not tell.
  • Temat illustreras
  • Spänningen upprätthålls eller förstärks. Oddsen försämras, karaktärerna lider, utmaningen ökas, och insatserna ökas.
  • En cliffhanger (prompt). där ett nytt mysterium presentera, miljön ändras på ett oroväckande sätt, en hemlighet avslöjas, ett beslut tas, något hemskt har hänt, något avslöjas, och en fråga lämnas hängande.

Scenen har sin egen dramaturgi som kan vara viktig, speciellt för nyckelscener och för scener som är längre an andra. En lång scen kan bilda en mininovell i romanen och då kommer alla dramaturgiska riktlinjer i spel. Med relativt många scener kan det vara en bra ide att variera dramaturgin över scenerna och lite senare i detta avsnitt kommer ett förslag till ett spektrum av scener.

Det finns ett eget sammanhang, en rytm och ett tempo för varje scen som kan bidra till att hålla läsarens intresse uppe, men framför allt måste den ha en funktion i berättelsen som helhet. Något lyfts fram i scenen, vissa saker är viktiga för resten av romanen. Författarens uppgift är att följa upp föregående scen, att fylla fylla scenen med så mycket som möjligt utan att den blir överfull och plottrig, och sedan ta sig till nästa scen så smidigt som möjligt.

Hur inleds romanen?

Det var en gång …

Ett drama måste sparkas igång på något sätt. Den första dominobrickan måste falla och knuffa till nästa, lite större, lite tyngre bricka, i den kedjereaktion som så småningom lede till ett klimax och en upplösning.

Den kanske mest kända inledningen av en svensk roman finns i Strindbergs roman ”Röda rummet”:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda. / Röda rummet, August Strindberg

En annan klassisk inledning av Strindberg är de första raderna i Hemsöborna

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. / Hemsöborna, August Strindberg

Från Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien kommer nästa kända inledning.

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan kom till världen. / Kejsaren av Portugallien, Selma Lagerlöf

Här är annat exempel på en inledning.

“When the phone rang, I was in the kitchen, boiling a potful of spaghetti and whistling along with an FM broadcast of the overture to Rossini’s The Thieving Magpie, which has to be the perfect music for cooking pasta.

Ten minutes, please,’ said a woman on the other end.
I’m good at recognizing other people’s voices, but this was not one I knew.
‘Excuse me? To whom did you wish to speak?’
‘To you, of course. Ten minutes please. That’s all we need to understand each other.’””
The wind-up bird chronicle, Haruki Murakami.

Vi förflyttas med några få rader till Murakamis värld av magisk realism där vad som helst kan hända i vardagen. En helt annan känsla fås i den är inledningen av Raymond Chandlers deckare om den ärlige, cyniske, och definitivt hårdkokte privatdetektiven Philip Marlowe:

“I was wearing my powder blue suit, with dark blue shirt, tie and display handkerchief, black brogues, black wool socks with dark blue clocks on them. I was neat, clean, shaved and sober, and I didn’t care who knew it. I was everything the well-dressed private detective ought to be. I was calling on four million dollars.”
/ The Big Sleep, Raymond Chandler

Vi tar ytterligare några kända exempel på en inledningar:

I sagorna är häxor alltid klädda i fåniga svarta hattar och svarta slängkappor och så far de omkring på kvastskaft.
Men det här är inte någon saga, Det här är en historia om RIKTIGA HÄXOR.
/ Häxorna, Roald Dahl.

Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.
/Stolthet och fördom, Jane Austen

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.
/ Förvandlingen, Franz Kafka

Ta upp din favoritroman och läs den första sida. Vad upplever du? Hur framträder författarens röst?

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
/Bibeln

Prolog

Prologen är en text placerad innan den egentliga berättelsen börjar. Fördelarna med att använda en prolog inkluderar (Morrell, 2006, s. 139):

  • Föra in läsaren i berättelsen via något som är viktigt för berättelsen och samtidigt sätta igång läsarens fantasi. Om berättelsens tema introduceras måste det göras utan att överbelasta läsaren.
  • Förbereda berättelsen genom att ge information från någon annan tid, plats eller något annat händelseförlopp. Ibland är det en åldrad berättare som introducerar berättelsen i prologen.
  • Etablera en stämning eller förbereda läsaren känslomässigt samtidigt som viktig information förmedlas. Att skriva en prolog bara för att etablera en stämning rekommenderas inte.
  • Lyfta fram delar av bakplanet som behövs för att läsaren ska förstå berättelsen.
  • Skapa en nyfikenhet hos läsaren genom att ställa en fråga som kommer att besvaras i berättelsen.
  • Presentera regler och förutsättningar för att romanens värld ska kunna förstås.
  • Introducera berättelsen från någon annan synvinkel än den som kommer att användas i berättelsen.
  • Presentera berättaren och orsaken till att denne kommer att berätta historien.
  • Introducera karaktärerna i berättelsen så att läsaren får en överblick.

En prolog är något att ta till när inget annat duger. Läsaren vill börja läsa berättelsen och inte tröska igenom information för att kunna börja läsa. Några saker att checka av innan prologen skrivs är:

  • Är berättelsen verkligen så komplex att en prolog behövs?
  • Är tekniken som används i berättelsen så annorlunda att den måste förklaras i förväg?
  • Är romanens värld så annorlunda att reglerna som gäller där måste förklaras i en prolog?
  • Är historien som ledde fram till romanens värld så annorlunda att en prolog behövs?

För att inte störa läsaren bör prologen vara så kort som möjligt, om den behövs. Den ska vara tydlig och ha ett uttalat syfte. Så lite som möjligt bör avslöjas så att författaren har kvar ammunition för att hålla spänningen uppe senare i romanen. Blir prologen för lång och innehållsrik finns det också en risk att läsaren blir förvirrad i onödan. När börjar egentligen berättelsen? Är det här en del av berättelsen? För att undvika sådana frågor måste prologen vara nära kopplad till berättelsen som följer.

En prolog måste alltid vara fascinerande och dramatisk. Berättaren måste vara trovärdig och engagerande och prologen läsvärd på egna meriter.

Att avsluta en roman

Hur slutar romanen?

Med ett bröllop eller att hjälten rider in i solnedgången?

PC Jersild anser inte att det spelar så stor roll hur en lång text börjar, det är viktigare för korta texter. Däremot har han en hel del att säga om hur en roman avslutas. Slut som inte planteras hos läsaren kan upplevas som ”brutala och omotiverade” (Jersild, 2019, s. 51), till exempel om huvudpersonen dör pang, bom på sista sidan, utan att läsaren förvarnats om cancer eller ont i huvudet. När det gäller lyckliga slut är Jersild misstänksam. Sådana slut är stämplade som schabloner, och verkligheten är sällan odelat positiv (Jersild, 2019, s. 51).

Lyckliga slut hotar att uppfattas som lättvunna, publikfriande, eller rent av sötsliskiga (s. 51)

Jersild liknar romanen med en liggande julgran med toppen till vänster. När romanen avslutas ska alla förgreningar samlas upp pressas ihop runt stammen för ett sammanhållet logiskt slut.

Men – uppriktigt sagt – bryr sig läsaren om hur en roman slutar?  (Jersild, 2019,s. 54)

Läsare som innan läsningen först tittar längst bak i romanen för att förvissa sig om att den slutar lyckligt, bryr sig. Men inte heller de kommer ett halvår senare ihåg mer av slutet än att det var lyckligt. I stället är det någon annan detalj som fastnat. Kravet på ett lyckligt slut är också genreberoende. En feelgood som är tragisk kan få svårt att sälja och Radway (1984, s. 67) rapporterar att det som läsare av romance tycker är överlägset mest viktigt är just ett lyckligt slut. Av 42 som svarade ville 22 absolut ha ett lyckligt slut, bara 8 (!) krävde en kärleksaffär mellan hjälten och hjältinnan som sakta växer till.

Speciell intressanta slut är de där läsaren själv får tänka vidare och fabulera hur det går. Ett exempel är slutet i ”The Lady, or the Tiger?”skriven 1882 av Frank R. Stockton. Berättelsen går ungefär så här. Straffet för den unge mannen är att öppna en dörr och dömas av ödet. Bakom en av dörrarna finns en vacker rik kvinna att gifta sig med och bakom den andra väntar en hungrig tiger. Han tvekar och tipsas av sin älskarinna som vet att tigern är bakom den högra dörren. Det hon också vet är  att hon hatar kvinnan bakom den vänstra dörren. Vad väljer hon? Förlora sin älskare till den hon hatar eller till tigern?

Ta upp tre av dina favoritromaner och fundera över hur de slutade. Var slutet det viktiga? Säkert är det något annat som du kommer att tänka på.

Här är några av de bästa slutraderna

”But that is the beginning of a new story – the story of the gradual renewal of a man, the story of his gradual regeneration, of his passing from one world into another, of his initiation into a new unknown life. That might be the subject of a new story, but our present story is ended.” / Crime and Punishment, Fyodor Dostoyevsky”He was soon borne away by the waves, and lost in darkness and distance.” / Frankenstein, Mary Shelley

”One bird said to Billy Pilgrim, ‘Poo-tee-weet?'” / Slaughterhouse-Five, Kurt Vonnegut

”He loved Big Brother.” / 1984, George Orwell (1949)

”But I reckon I got to light out for the Territory ahead of the rest, because Aunt Sally she’s going to adopt me and sivilize me and I can’t stand it. I been there before.” / Huckleberry Finn, Mark Twain

”Again and again I called out for Midori from the dead centre of this place that was no place.” / Norwegian Wood, Haruki Murakami

”I was a Flower of the mountain yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will Yes. ” /James Joyce, Ulysses (1922)

”Well, I’m back” / J.R.R. Tolkien, The Lord of the Rings: The Return of the King (1955)

“It is a far, far better thing that I do, than I have ever done; it is a far, far better place that I go to than I have ever known.”  /A tale of two cities, Charles Dickens

”She opened the door wide and let him into her life again.” / The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest, Stieg Larsson

”But, in spite of these deficiencies, the wishes, the hopes, the confidence, the predictions of the small band of true friends who witnessed the ceremony, were fully answered in the perfect happiness of the union.” /Emma, Jane Austen

”I lingered round them, under that benign sky: watched the moths fluttering among the heath and harebells, listened to the soft wind breathing through the grass, and wondered how any one could ever imagine unquiet slumbers for the sleepers in that quiet earth.”
/’Wuthering Heights’, Emily Bronte

Efter att ha tillbringat en längre tid, kanske flera år, med sina karaktärer kan vara svårt att få till ett slut eftersom karaktärerna har börjat att leva sina egna liv och inte är intresserade av att knyta ihop någon säck.

”After all, tomorrow is another day.” / Gone with the Wind, Margaret Mitchell

”Are there any questions?” / The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood

Epilog

Epilogen är en avslutande text som författaren lägger till efter att den egentliga berättelsen avslutats. Några anledningar för att använda sig av en epilog (Morrell, 2006, s. 58):

  • Efter en våldsam traumatisk klimax kan läsaren få en lugnande eller tröstande återställare.
  • Slutet behöver förklaras.
  • Det finns konsekvenser på längre sikt av berättelsens klimax som behöver lyftas fram.
  • Visa på vad som händer i framtiden för karaktärerna. Huvudpersonen överlevde. Ett barn kommer springande för att hälsa.

Guidelines för epilogen (ibid., s. 59):

  • Den ska vara kort och bidra till berättelsen.
  • Skriv den utifrån en ny plats och perspektiv. Låt berättelsens klimax sjunka in innan den kommenteras.
  • För fram något nytt.
  • Är det mycket som behöver redas ut i epilogen borde antagligen slutet skrivas om i stället för att lägga till en epilog.
  • Ge läsaren ett avsked som gör intryck.

Analys av Handlingen om och av scenerna

Kunskaper om analys innebär kunskaper om syntes och vice versa. Kunskaper om att läsa ger kunskaper om skrivande och som författare läser du på ett nytt sätt. I detta avsnitt fokuserar vi på analys av fabeln. Dramat som också är en del av handlingen får ett eget analysavsnitt senare

Om frågan om varför texten skrivs kan besvaras så förenklas analysen av vad som berättas och hur det görs. Temat ger en ingång till att studera vad som händer i berättelsen (fabeln).

  • Idén?Speglar handlingen om idén eller idéerna bakom romanen??
  • Konceptet?Speglar handlingen svaret på frågan ”Vad händer om?”.
  • Temat? Speglar handlingen temat?

Allt får inte plats i berättelsen, alltså måste författaren göra ett urval .

Delar av bakplanet är historia, annat sker parallellt med berättelsen och ytterligare möjligheter och potential anas i framtiden. Det som formuleras, ytan, i berättelsen behöver inte vara det som författaren vill berätta om. Den undertexten kan vara utskriven eller så får läsaren upptäcka den själv.

Vi börjar från början. Hur startas handlingen i romanen upp:

  • Från början eller in media res?
  • Huvudsakligen från en karaktär eller från en händelse?

För att vara meningsfull förväntar sig läsaren att berättelsen förändrar karaktärer och den värld de lever i (Augustsson, s. 100). Hur visar sig det i handlingen?

Några andra användbara frågor:

  • Finns det en ramberättelse? Finns det fler berättarnivåer än två? Finns det parallellhandlingar?
  • Intertextualitet? Känns handlingen igen från någon annanstans? Genrebaserad? Allegori? Sedelärande?
  • Handlingsdriven eller karaktärsdriven?
  • Omfattning på handlingen? Ej för lång, känns ej avkortad, för komprimerad?
  • Handlingens komplexitet? Lämnas tomrum för läsaren att fylla i?
  • Avstånd till läsarens vardag och kultur?
  • Fokus? Inte onödigt spretig, grenad, splittrad i parallellhandlingar?
  • Generell? Ej för privat, inte för generisk?

Läsaren ställer krav på konsistens som till exempel att slutet är konsistent med bakplanet och det som berättats om personernas karaktärer (Augustsson, s. 100).

När det gäller slutet kan vi ställa ytterligare några frågor:

  • Finns det ett utskrivet slut eller är det upp till läsaren att formulera ett slut? Hittas slutet på sista sidan, eller någon annastans? Kanske i temat?
  • Är slutet lyckligt? Visas det eller berättas det?
  • Får vi som läsare våra frågor besvarade?

Kommentarer:

Vi kan fördjupa analysen genom att studera individuella scener

When you finish reading a scene ask yourself, ”So what?”. Is this scene necessary?”. Read the scenes before and after the one in question and ask yourself if it really matters. Does whatever happens deserve its own scene? Could the information be placed in one of the neighbouring scenes? (Obstfeld, 2002, s. 3)

Hur vet författaren om rätt scener finns med och att de hänger ihop på ett sätt som förstärker dramat? Den typen av upplevelser kan författaren bara gissa, vilket är ett av problemen med att vara författare. Det är läsaren som avgör och det författaren kan göra är att lita på sin intuition, och bygga upp en erfarenhet för vad som fungerar. En författare kan välja att göra på sitt eget sätt men tumregeln är:

Lär dig grunderna så att du vet vad du medvetet bryter mot.

Brooks (s. 243-244) föreslår bland annat följande tumregler som kan användas i analysen:

  • Hänger scenen ihop med föregående scen? Är övergången smidig?
  • Startar scenen med något som gör den intressant för läsaren? Inmedia res eller från början?
  • Kan du kort och koncist formulera vad din scen har för uppgift?
  • Innehåller den en exposition som för handlingen vidare?
  • Behöver den informationen förberedas (antydas, stöttas med baklandsinformation) i tidigare scener?
  • Var exakt i scenen presenteras expositionen?
  • Ger den läsaren en chock? Hur kan denna chockverkan förstärkas?
  • Vilken är den senast möjliga tidpunkt när scenen kan påbörjas?
  • Är scenen en miniberättelse med egen dramatik (mål, konflikt med möjlighet till misslyckande, tema)?
  • Vilka känslor kommer läsaren att uppleva under scenen? Frihetskänsla? Revansch? Dimman lättar? Molnen hopar sig? Kylan slår till? Värmen trycker?
  • Vilka förväntningar skapar scenen?
  • Hur visar sig karaktärernas personligheter (goda och dåliga sidor) i scenen (Show, not tell)?
  • Vad får läsaren veta om karaktärerna som den inte redan visste, och som är viktigt för berättelsen?
  • Är scenen effektivt berättad?
  • Håller scenen sig till huvudintrigen?
  • Avslutas scenen med en fråga, en cliff hanger?

Brooks avslutar med att påpeka att författaren bör lära känna sina scener innan de släpps lös i berättelsen. För mycket utvikningar eller ett inspirerat tillägg utan känsla för scenens kontext i berättelsen kan få förödande konsekvenser för berättelsens flyt.

En användbar del av analysen av romanen är att göra en lista över scenerna i den:

Handlingen om 1

Tabell Analys av scener via en tabell

Listan kan delas upp och grupperas på olika sätt beroende på hur olika scener förhåller sig till varandra. Även om det finns ett stort antal scener i samma berättelse är det inte säkert att de bildar en enda sekvens av händelser. De kan vara delar i olika parallellhistorier. Identifiera speciellt de kritiska scener (payoff scenes) där läsaren ska få sin belöning och lägg extra tid på dem (Obstfeld, 2002, s. 57).

För att bygga på dramatiken kan författaren läsa igenom den mest dramatiska scenen i romanen och leta efter ställen där berättande använts i stället för att visa upp. Får läsaren sig skrivet på näsan vad som ska kännas eller är scenen tillräckligt laddad för att detta inte ska behövas? All text som är berättande är potentiellt text att skriva om. Följande utsaga är ytterst tveksam som nyckelscen i nästan alla sammanhang. Eller?

”Det var en vacker dag”

Utveckla nyckelscenen med allt möjligt för att se vad som händer. Lägg till lukter, ljud, människor i bakgrunden, speciella föremål, blommor, naturfenomen. De om det som läggs till förstärker de effekter som scenen