Handlingen om i form av scener

A scene is a unit of dramatic action or exposition (which includes narrative overview, overview, or connection tissue) that stands alone in location and time. (Brooks, s. 230)

En handling byggs genom att låta en scen bygga på föregående, som ett dominospel. I varje scen läggs det till en konflikt och som trappas upp efter hand.

Hur svårt kan det vara?

Tydligen ganska svårt. Författare kör lätt fast i bygget. Elisabeth George ger ett recept för att komma vidare med handlingen.

”Jag tror att det beror på att de inte skapar sina romanpersoner i förväg och för att de inte är tillräckligt yrkesskickliga. Med andra ord har de ingen verktygslåda att ta till när de ska reparera misstagen i det hus de försöker bygga.” (George, s. 57).

Är det enda anledningen till skrivkramp, att det saknas systematik och grundkunskaper om författarverktygen?

Finns det en risk att bli mekanisk i sitt skapande? Att alla böcker ser likadana ut eftersom de bygger på en identisk metodik? Gäller det Elizabeth George själv?

”Skickliga författare vet att man vad man bör göra är att hela tiden ge historien nya öppningar. Detta gör man genom att skapa scener där man framlägger dramatiska frågor – utan att ge något svar! Och detta åstadkommer man genom att se till att om man faktiskt besvarar en dramatisk fråga i en scen, har man redan ställt en annan. Och det gör man genom att göra halva avslöjanden i stället för att berätta allt man vet ….”När jag kört fast i en historia betyder det att jag spelat ut mina kort alltför tidigt. … Om jag avslöjar något alltför snabbt kommer hela korthuset att falla samman.” (George, s. 57-59).

En scen (eller situation) är ett tidsbegränsat skeende i berättelsen, en kortare dramatisk enhet där det händer någonting (Pusztai, s. 162). Scenen finns där av en orsak. Den har en uppgift och ett eller flera tillägg till berättelsen görs, expositioner, som presenterar nödvändiga upplysningar för att driva berättelsen framåt. För många expositioner bombar sönder en scen. Byts tid eller plats är det en ny scen, men det går att skriva en scen där tid eller plats ändras, till exempel en biljakt där platsen ändras eller en mumie som vaknar till i sin krypta, muskel för muskel, i 300 år.

Genom att dela upp berättelsen i scener blir det enklare att strukturera om under arbetet. En ändring någonstans kan påverka många händelser i en berättelse och scenerna hjälper till att spåra orsaker och verkan. En bieffekt av uppdelningen är skarvar mellan scenerna som måste överbryggas så att läsaren förstår att nu är det något nytt på gång. Läsaren behöver veta när och varför och hur den nya scenen hänger ihop med andra scener. Ett sätt att meddela detta är att skriva ut informationen alldeles i början av scenen, men det kan bli tjatigt och tråkigt så ett bättre sätt är att väva in den information som behövs i dialogen eller i någon annan delhandling (Bondeson, 2011, s. 95).

Det finns mängder av sätt att bygga upp en scen. Endast fantasin sätter gränserna. Några obligatoriska saker att tänka på är att varje scen har sin tid, plats, och en konflikt som eskalerar under scenen mot en klimax och en upplösning. En scen för handlingen vidare.

George (s. 160-175) exemplifierar med följande scenkreationer:

  • Rörliga bilder – scenen utformas från en scenbild. När tagningen börjar zoomar berättaren in. Miljöbeskrivningen blir en naturlig del av scenintroduktionen.
  • Ljud kontra bild – en mer brutal start där scenen omedelbart dras igång med en dialog. Miljö och annat får introduceras efter hand.
  • Nutid-dåtid-nutid – inledes med en scenintroduktion i nutid för att sedan hoppa bakåt i tiden. När flashbacken är klar återkommer berättaren till scenen.
  • Rakt in i handlingen – börjar där det händer saker, ”in media res”. Eventuel miljöbeskrivning integreras i handlingen.

Att det finns en värld mellan och utanför scenerna är en del av överenskommelsen mellan författaren och läsare. Läsaren förutsätter att en person som introducerats som huvudpersonens bästa vän i en scen under glatt munhuggande inte dör så fort scenen avslutas och en ny tar vid. Läsaren tror också att den gode vännen kommer att dyka upp igen och att huvudpersonen kan vännens telefonnummer utan att behöva slå upp det. Om ett vapen beskrivs kommer det att användas i berättelsen, eller i alla fall spela roll. Om någon skjuts med ett vapen förväntar sig läsaren att vapnet introducerats tidigare. Läsaren förutsätter alltså en hel värld utanför scenerna.

Scenen har sin egen dramaturgi som kan vara viktig, speciellt för nyckelscener och för scener som är längre an andra. En lång scen kan bilda en mininovell i romanen och då kommer alla dramaturgiska riktlinjer i spel. Med relativt många scener kan det vara en bra ide att variera dramaturgin över scenerna och lite senare i detta avsnitt kommer ett förslag till ett spektrum av scener.

Det finns ett eget sammanhang, en rytm och ett tempo för varje scen som kan bidra till att hålla läsarens intresse uppe, men framför allt måste den ha en funktion i berättelsen som helhet. Något lyfts fram i scenen, vissa saker är viktiga för resten av romanen. Författarens uppgift är att följa upp föregående scen, att fylla fylla scenen med så mycket som möjligt utan att den blir överfull och plottrig, och sedan ta sig till nästa scen så smidigt som möjligt.

Annonser