Gestaltning i dialog

Karaktärer, en plats och en tid räcker knappast för en roman. Det måste hända något också, kanske via en dialog? Till skillnad från platser går det när det gäller dialoger, händelser, och handlingar ofta att skilja beskrivningen av fenomenet från fenomenet själv. Dialoger och konversationer kan beskrivas på åtminstone två nivåer. Dels i sin helhet och dels i varje ingående sats.

Några olika beskrivningar av en hel konversation är:

  • Samtalet fortsatte till långt in på natten
  • Diskussionen böljade fram och tillbaka under kvällen
  • Under hela kvällen slungade de anklagelser på varandra.

Enskilda satser kan beskrivas så att de bidrar till att skapa stämning och ge djup åt karaktärer och handling:

  • , sade hon
  • , avbröt hon
  • , högg hon av

Rytm är viktigt i en läsarvänlig dialog (Noble, s.154-159). En rytmisk dialog innehåller inga abrupta förändringar i ton eller tempo. Inga ord som sticker ut.

Noble ger följande exempel på en dialog med rytm från ”The secret life of Walter Mitty” av James Thurber.

” . . . “The cannonading has got the wind up in young Raleigh, sir,” said the sergeant. Captain Mitty looked up at him through touselled hair. “Get him to bed,” he said wearily. “With the others. I’ll fly alone.” “But you can’t, sir,” said the sergeant anxiously. “It takes two men to handle that bomber and the Archies are pounding hell out of the air. Von Richtman’s circus is between here and Saulier.” “Somebody’s got to get that ammunition dump,” said Mitty. “I’m going over. Spot of brandy?” He poured a drink for the sergeant and one for himself. War thundered and whined around the dugout and battered at the door. There was a rending of wood and splinters flew through the room. “A bit of a near thing,” said Captain Mitty carelessly. “The box barrage is closing in,” said the sergeant. “We only live once, Sergeant,” said Mitty, with his faint, fleeting smile. “Or do we?” He poured another brandy and tossed it off. “I never see a man could hold his brandy like you, sir,” said the sergeant. “Begging your pardon, sir.” Captain Mitty stood up and strapped on his huge Webley-Vickers automatic. “It’s forty kilometres through hell, sir,” said the sergeant. Mitty finished one last brandy. “After all,” he said softly, “what isn’t?” The pounding of the cannon increased; there was the rat-tat-tatting of machine guns, and from somewhere came the menacing pocketa-pocketa-pocketa of the new flame-throwers. Walter Mitty walked to the door of the dugout humming “Auprès de Ma Blonde.” He turned and waved to the sergeant. “Cheerio!” he said. . . .

/ James Thurber , The secret life of Walter Mitty” av.

Se även avsnittet om dialogen som berättarkomponent.

Annonser