Gestaltning av tid

Beskrivningar av tid kan vara direkt som när något ”går fort” eller så kan textens karaktär indikera ett visst tempo. Ett vanligt trick är att låta karaktärerna göra i stället för att det berättas om hur de gör (show, not tell).

”Utan att tveka sprang han fram till bilen, hoppade in och tog upp jakten”

”Han springer. Upp med dörren, in med nyckeln. Full gas. Bildäcken tjöt av den tvära svängen samtidigt som den röda bilen precis svängde vänster.”

  • Korta meningar snabbar upp tempot.
  • Korta ord snabbar upp, i motsats till långa snirkliga.
  • Passiv form kan vara klumpig

”Bilen kördes ut från parkeringen av honom.”

”Han körde ut från parkeringen.”

För att skapa pauser kan kommatering användas och (i nödfall!) utropstecken för att öka intensiteten.

Undvik att göra återblickar i närtid. Det som sker i den återblicken bör redan ha beskrivits tidigare och om läsaren inte kommer ihåg att det skett är det den första beskrivningen som bör förstärkas. Om nu inte återblicken fyller ytterligare något syfte, till exempel när detektiven går igenom händelseförloppet för att peka ut mördaren.

Tid och plats hör intimt ihop. En tid utan plats är ointressant och en plats oberoende av tid finns inte. Inte ens en beskrivning av universum är oberoende av tid.

Om inte läsaren fått ledtrådar till vilken tid som gäller förutsätts nutid och att tiden tickar på så att en händelse före en annan i texten också tidsmässigt ligger före i handlingen. Avvikelser markeras med bestämningar som ”Samtidigt, på en annan plats på planeten”. På motsvarande sätt förutsätts platsen vara densamma om inte författaren indikerar något annat. Däremot finns det ingen plats som är ”default”. Ges inte läsaren information om platsen ökar förvirringen snabbt (Björck, s. 227). Att ta sig från en plats och tid till en annan kräver en händelse av något slag som måste beskrivas. Ett vanligt sätt att göra detta är via en dialog

Tiden kan komprimeras. Antingen för att handlingen tar fart igen efter ett uppehåll, eller för att tempot ska drivas upp. Här är ett exempel från Strindbergs ”Hemsöborna” där det går undan värre:

”Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.” / Hemsöborna, August Strindberg

Inga onödiga ord. En berättare som enligt Björck (s. 205) är Strindbergs like i snabbt berättande är Hjalmar Bergman.

”Tio år förflöto, elva, tolv, tretton. Wadköping levde ett lugnt, lyckligt liv och klippte varje vår sina Förenade Industrikuponger som gåvo ett litet men gott utbyte. Skorstenen bolmade, den gracila frun promenerade, åkte eller red med sina dioskurer, tante Rüttenschöld samlade nya och gamla vestaler kring knäckkoket och lät då och då vända sin rundskurna kappa, Barfoth diktade »Höstsol», översten tog avsked, överstinnans förstånd stod stilla, domprostinnan Torin dog, testa-menterande fem tusen till »Jesu Krubba» (i Industriaktier), Ström fick fyra konkurrenter, Wedblad två, gatubelysningen blev elektrisk (häradshövdingen hade startat Wadköpings Elektriska), skatterna stego gunås, rektor Blidberg fick astma, landshövdingen pensionerades, biskopen dog, båda ersattes, invånareantalet växte mäktigt och Carl-Henrik Brenners sto – hon som tog priset, ni vet – fölade så ofta, man tillät henne att föla. Korteligen, allt gick sin gilla gång. Carl-Magnus gjorde stora affärer, H. H. Markurell små. Den förre var alltjämt lika beundrad, den senare lika avskydd. Båda voro för staden oumbärliga. Det är uppbyggligt att ha någon att beundra, det är nödvändigt att ha någon att förakta. För Wadköping med dess en smula tröga uppfattning och omdömesförmåga var det en lycka att äga två så konstanta, värdiga och oomtvistade föremål för sina känslor.” /Markurells i Wadköping, Hjalmar Bergman

Här växlas smått och stort, privat och offentligt. Traditionen är obruten trots alla sociala förändringar.

I de två exemplen ovan rullar tiden på kronologiskt. Det är dock inte nödvändigt. Redan i Odyssén är vissa verser tillbakablickar där Odysseus berättar vad som hänt tidigare.

Ett sätt att åskådliggöra att tiden går är att sammanlänkas texten med fysiska förlopp. En person ligger i sin säng och tiden står stilla. En annan är ute och går och tiden tickar på. När handen rör sig mot pistolkolven förlängs ett ögonblick.

Beskrivning av tidsförlopp utnyttjar ofta cykler. Årets kretslopp och livets cirkel är typiska exempel. Grenar utan löv. Dagen eller dygnet är annars kanske den vanligaste basen för berättandet och det finns otaliga möjligheter att referera till tidpunkter så att läsaren leds rätt; ”Han drog upp rullgardinen”, ”Liptons English Breakfast”, ”Elvakaffe”, ”Tolvslaget på radio”, och så vidare. Att dagens eko på var den fasta punkten runt klockan 19 på 50-talet är däremot svårt att använda som referens om inte målgruppen är mycket speciell.

Rytmen som uppfattas av variationer i en text och dess språk är ytterligare ett sätt att karakterisera dess användning av tid.

Holmberg (199, s. 96) ser fyra principiellt olika slag av användande av tid:

  • Ellips – där tiden förkortas maximalt
  • Paus – där inget alls händer
  • Scen – där historien och tiden löper samtidigt
  • Frekvens – där något upprepas. Hur ofta och regelbundet något sker. Berättas något viktigt flera gånger eller upprepas samma händelse många gånger

Filosofen Paul Ricoeur om tid

I sitt stora verk Time and narrative (Temps et Récit ) från 1984 studerade filosofen Paul Ricoeur berättelsen utifrån ett tidsperspektiv. Han hävdade att vi behöver berättelsen och tiden som den skapar för att förstå verkligheten. Vi använder en berättarstruktur för att se tiden och var vi befinner oss i den. Utan narrativet finns det ingen tidsordning och allt blir meningslöst.

” […] what is ultimately at stake in the case of the structural identity of the narrative function as well as in that of the truth claim of every narrative work, is the temporal character of human experience. The world unfolded by every narrative work is always a temporal world. (Ricoeur, 1984, s. 3)

Mimesis är det som medierar mellan vår upplevda verklighet och den text vi har framför oss på boksidan Han identifierade tre tolkningsnivåer, mimesis1, mimesis2 och mimesis3.

Mimesis1 beskriver hur vi när vi handlar alltid utgår från ett antal grundkompetenser. Vi ställer till exempel rätt frågor när det gäller handlande (vem, varför, hur, när, mål, med vem, mot vem, hur tänker de). Vi kan också använda oss av symboler och förstår att en symbol kan representera. Vi har också en förförståelse vad det betyder att något kommer före eller efter, ett sinne för tid.

“Whatever the innovative force of poetic composition within the field of our temporal experience may be, the composition of the plot is grounded in a preunderstanding of the world of action, its meaningful structures, its symbolic resource, and its temporal character. These features are described rather than deduced.” (Ricoeur, 1984, s. 54)

I mimesis1 relaterar narrativet till verkligheten och ska vi förstå en berättelse måste vi ha bakgrundskunskaper om verkligheten som matchar författarens.

”On the one hand, every narrative presupposes a familiarity with terms such as agent, goal, means, circumstance, help, hostility, cooperation, conflict success, failure, etc … on the part of its narrator and any listener.” (Ricoeur, 1984, s. 55)

I mimesis2 tolkar vi ordningen i det som händer. I berättelsen motsvaras det av att vi knyter ihop händelser och annat som väljs av författaren i intrigen till en logisk enhet (Ricoeur, 1984, s. 66). ”Först hände det, sedan det, och sedan exploderade alltihop”.

Mimesis3 handlar om läsarens upplevelse av och reaktion på texten. Den förankras i vår egen verklighet och vår egen tid

”Generalizing beyond Aristotle, I shall say that mimesis III marks the intersection of the world of the text and the world of the hearer or reader; the intersection, therefore, of the world configured by the poem and the world wherein real action occurs and unfolds its specific temporality” (Ricoeur, 1984, s. 71)

Det är läsaren som fullbordar texten i läsningen. Läsaren läser, förändras och ser på texten, sig själv, sin sociala omgivning och världen med nya ögon, en hermeneutisk spiral snurrar ständigt i våra liv.

Andra texter om tid

En känd författare där tiden var viktig var Marcel Proust som skrev På spaning efter en tid som flytt (1913-1927). Han lekte med tiden och lät den hoppa lite hur som helst. Mer om det i avsnittet om Icke linjära berättelser. Det finns många sätt att leka med tiden i berättelser, till exempel låta den gå baklänges. Vampyrer som lever hur länge som helst och tidsresor är andra exempel där tiden spelar en viktig roll i berättelsen.

Kronotypen

Litteraturkritikern Michail Bachtin introducerade begreppet kronotyp för att knyta ihop tid, plats och det som händer just där och då (Bachtin, 1991). Han visar att kronotoperna är specifika för genres och att de ändras över tid. Exempel han ger på tidsbundna kronotoper är landsvägen och torget, och ytterligare en är slottets tid i gotiska romaner. Han pekar också på slumpens tid i äventyrsromaner, småstaden, tröskeln, och naturen, Poängen är enligt Bakhtin att tiden förtätas vid vissa platser och ger oss en tydligare känsla av hur det var då och där

Annonser