Gestaltning av karaktär

”Insikten om att min nästa känner av smärtan och glädjen på samma sätt som jag själv gör är inte bara grunden för det mesta vi kallar civilisation utan också för den människoskildring vi upplever som psykologisk sann.” (Augustsson, s. 63)

En roman innehåller ofta ett antal olika karaktärer som berättelsen handlar om. Är det många inblandade kan det vara en god ide att ställa till ett kalas eller att låta personerna gå på krogen. När de är samlade är det enklare att introducera relationer och egenskaper via dialoger eller via berättande.

En karaktär kan beskrivas på olika djup. De inre tillstånden håller till långt nere i djupet och högre upp kan författaren visa på personens yttre attribut som kläder, ansikte, hållning och leende ögon. Vissa författare ger många detaljer om karaktärernas yttre attribut, andra knappast något alls. Några saker att undvika är att använda klyschor, bli ospecifik eller överladda beskrivningen så att den blir klumpig.

De yttre attributen kan behandlas analogt med vilken miljöbeskrivning som helst av omgivningen. Omvänt så kan ett moln vara en karaktär i en berättelse.

”Varje människa vi känner har ett personligt yttre landskap. När man tillämpar det på en romanperson innebär det att varje människa man skriver om ser ut på ett visst sätt och agerar i en viss milj. Det handlar alltså om hennes utseende, om hur hon klär sig, huset hon bor i, hennes arbetsplats, bil, cykel, båt, lägenhet, arbetsrum, bildekaler, partisympatier …. Allt detta ingår i hennes personliga landskap och allt detta kan alltså ge läsaren information. Och en klok författare utnyttjar det, för han vet att genom att göra det fördjupar han karakteristiken samtidigt som han skapar en relation mellan läsaren och romanfiguren. En persons landskap gör henne levande på ett effektivt sätt. Det visar oss något om personen utan att författaren behöver tala om det direkt.” (George, s. 47).

Med andra ord ”Show, not tell.” ”Visa, berätta inte.”

”Det enklaste sättet att skapa en persons landskap är att vara exakt och detaljerad. Det finns detaljer som i sig har ett budskap, detaljer som ingen läsare glömmer.” (George, s. 47)

Ett sätt att hitta detaljer som karakteriserar är att leta efter skillnader. Mannen går till jobbet, samma väg, varje dag, men allt eftersom han förändra lägger han märke till nnya saker längs vägen. När mannen plötsligt en dag tar en annan väg har något hänt. Rimligtvis är det skillnader, det ovanliga, som man lägger märke till. Om det inte finns någon sådan enkel genväg måste författaren ta ett steg till och beskriva det alldagliga på ett unikt sätt. Vi vet att alla människor är unika när vi väl lärt känna dom. Alla ansikten blir sina egna när vi väl sett dem tillräckligt många gånger, men vad är det som gör just det där, i och för sig alldagliga ansiktet, unikt?

På den yttersta nivån illustreras karaktären av externa faktorer. Till exempel genom de föremål som omger den, det väder som råder när karaktären presenteras och andra personers åsikter. Det finns många andra sätt med hjälp av beskrivningar av den omgivande miljön (Björck, s. 232).

Vad någon tar åt sig av och upplever säger mycket om en människa. Perceptionen är selektiv och subjektiv. Det gör att även reaktioner på yttre händelser varierar, vilket kan utnyttjas av författaren. Några exempel på hur beskrivningen av perceptioner kan varieras ges av Tollström (s. 79)

  • Färger – är inte bara rött, grönt, och blått, de har nyanser, kan beskrivas med väl valda ord som gestaltar.
  • Hur ljus faller in – konturer och skuggor.
  • Former – kantig eller rund?
  • Material – rostfritt stål eller mjuk mocka?
  • Textur och struktur – som de andra perceptionerna användbara både fysiskt för att ge närhet och beröra och kan fungera som metaforer.

En viktig sak att tänka på är att när något gestaltas så ska det göras för att driva berättelsen framåt. Tom gestaltning är slöseri med tid och sviker läsaren som förutsätter att gestaltningen spelar roll.

Varför någon gör på det ena eller andra sättet är oftast oklart för den som står bredvid. Vi vet inte ens själva alltid varför vi tänker på en viss sak, retar oss på något eller sätter ett visst mål. Denna osäkerhet gör människor oförutsägbara och därför ännu mer spännande, lockande att utforska och fascinerande att få läsa om.

Här följer en karaktärsbeskrivning av August Strindberg i ”Hemsöborna” där de inre egenskaperna hos Carlsson karakteriseras av berättarrösten:

”Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet». Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen, som skulle draga honom.” / Hemsöborna, August Strindberg

För att bli intressant för läsaren måste en karaktär handla, eller i alla fall upplevas ha potential till att handla. Att försvara de svaga i samhället genom att visa upp passiva offer fast förankrade i en verklighet de inte orkar förändra, eller ens drömmer om att förändra, skapar inga bra berättelser. Enligt samma logik skrivs berättelser om karaktärer med problem. Varför skulle de annars vilja förändra sin situation. Ju större problem desto intressantare berättelse. I Odyssen och Hamlet formligen dräller det av problem. Det som gör dessa berättelser ännu starkare är att varken Odysseus eller Hamlet drar sig undan till passivitet och gnäll. Hamlet grubblar, men han är ingen stereotyp. Han har en inre energi som släpps lös i dramat.

Handlingar är ofta relationsberoende. En karaktär i berättelsen vill något med någon annan. I många romaner är det en relation som är själva berättelsens kärna. Hjälten och hjältinnans relation kan vara lika viktig för läsuppevelsen som det mysterium de löser.

När det gäller karaktärsbeskrivningar gäller som i all beskrivning grundregeln att ”Visa i stället för att berätta” (Norin, s. 160) ”Förevisa i stället för att undervisa” (Björck, s. 129) ”Show, not tell” (Hemingway, King), se separat avsnitt.

Handlingar är ett viktigt specialfall av karaktärens yttre attribut. När de ska beskrivas är en rekommendation är att undvika att använda verb som tänkte, visste, förstod, insåg och tror. I stället visas dessa interna tillstånd i karaktärens handlingar. Å andra sidan kan en handling eller ett händelseförlopp presenteras oerhört kortfattat genom att berätta om det. Allt som händer i en roman är kanske inte intressant nog att utförligt illustrera i handling. ”Han kom frän Örnsköldsvik” kan säga en hel del utan att lindas in i en indirekt beskrivning av hur personen växt upp i en småstad i norrland på 50-talet.

Det är också helt omöjligt att illustrera allt som skulle kunna vara relevant. Författaren måste till exempel välja ur bakplanet och det är alltid oerhört mycket i världshistorien som på ett eller annat sätt har lett fram till den nuvarande situationen.

En ingång för att studera en text utifrån frågeställningen om hur en handling ska beskrivas är att fundera över vad en filmare skulle välja ut att visa ur texten. Filmare har notoriskt ont om tid.

Poängen med ”Visa i stället för att berätta” är inte att alltid visa allt, utan att balansera beskrivning av dramatiskt viktiga scener med berättande som för berättelsen framåt.

De tre vanligaste bristerna som Augustsson (s. 66-67) ser i människoskildringar är:

  • Abstraktioner– vad säger egentligen ord som vacker, hämndlysten och glädjestrålande. Utseende och känslor kan visas snarare än suddas ut med adjektiv.
  • Katalogisering– kön, ålder, längd, vikt, hårfärg är tråkiga fakta. Vad säger de om en människas själ?
  • Språkläge– ordval, rytm och klang i vad en person säger och hur den beskrivs speglar attityder, beteenden och roll i berättelsen.

Vi kan vidare skilja på platta och runda karaktärer där en ‘rundad’ karaktär förmår överraska på ett övertygande sätt. Om inte, så är den platt. Antingen för att den inte överraskar eller för att den inte överraskar på ett övertygande sätt (Forster, s. 75-85).

“Det avgörande kännetecknet på en ‘rundad‘ karaktär är dock att de handlar och försöker förändra sin egen situation. Kan man inte till och med säga att huvudpersonernas personliga förändring är handlingens kärna?”(Augustsson, s. 69)

Här följer ett exempel på karikatyr, men så överdrivet väl beskrivet att den ändå får liv:

”Samuel Spades käkparti var långsträckt och knotigt, hakan ett utskjutande v under det rörligare v som munnen utgjorde. Näsvingarna var uppåtsvängda så att de bildade ett annat, mindre v. De gulgrå ögonen satt fullkomligt vågrätt. V-motivet togs upp igen av de buskiga ögonbrynen som var svängda utåt i en båge från tvillingvecken ovanför den krökta näsan, och det ljusbruna håret växte – från höga, släta tinningar – ner i en snibb i pannan. Han såg på ett ganska trevligt sätt ut som en blond Mefistofeles.” / Dashiell Hammett de inledande meningarna ur Riddarfalken från Malta

Här är ett annat exempel med ett minimalt yttre signalement, men med maximalt engagemang och djup värme:

”Men modern fanns där alltid, hon gick och skötte allt som skulle göras I huset och det räckte till jämt, alltid var det något och hon kom sällan ut. Hon var ljus med klara gråblå ögon och det tunna håret skilt i pannan. Folk är ljusa på många sätt, men hon hörde till dem där det inte bara är något yttre utan man känner att själva människan blivit till för den skull, kunnat bli till och leva för det, någonting annat skulle inte kunnat hjälpa henne, ge henne stöd nog. Sådana människor verkar ofta bräckliga, som om det inte behövdes något för att plåna ut dem. Om en mäktig och hård hand strök över världen, så skulle de plånas ut, inte finnas där mer. Och världen skulle vakna upp som ur en god och vacker dröm och se att allting bara var den hårdaste verklighet.” / Per lagerkvist, Gäst hos verkligheten

Se även avsnittet om karaktärer och handlingar av dem som berättarkomponenter.

Annonser