Gestaltning av inre tillstånd

Ett inre tillstånd står här för en mängd olika mentala manifestationer. Känslor förstås, men även personlighetsdrag, inre drifter och motiv som påverkar berättelsen. Frågor att ställa sig är; ”Tillför beskrivningen av det inre tillståndet något till berättelsen?”, ”Gestaltas sinnesintryck och i så fall hur?”, ”Kopplas beskrivningar av plats, tid, dialoger, karaktär och handlingar till karaktärernas sinnestillstånd?”.

Björck (s. 223) konstaterar att ”psykologisk pejling” där karaktärernas inre släpps ut i texten har en tendens att dämpa tempot. Läsaren kan tappa bort händelseförloppet bland alla tankar och funderingar, eller som Björck (.ibid) formulerar det:

”Därtill kommer, att tankerapporten och den inre monologen med sitt innehåll verkar upplösande på kausalmönstret i skeendet.”

Omväxling förnöjer, och är bra för ett högt tempo.

”Det förefaller, som om ett ensidigt bruk av vilken som helst av de episka grundformerna skulle vara ägnat att sätta ner tempot. Idel berättande, idel beskrivning, idel dialog, idel tankereferat och analys ‒ man betackar dig. I själva likformigheten ligger en fara för det långrandiga medan den raska omväxlingen mellan olika berättarformer höjer tempot och bevingar läsningen.” (Björck, .ibid).

Kanske är det så som Björck (s. 228) föreslår att modern litteratur ofta behandlar rotlösa människor. Då ligger fokus naturligt på personens inre, på mentala aktiviteter och personens mänskliga relationer snarare än på hur personen ser ut och personens miljö. Kanske är också nutida människor mer utslätade till sitt yttre? Vem som helst kan ha jeans och inte så många signalerar vem de är eller sin livssituation via sitt yttre. Vem av dem man möter på stan jobbar med jordbruk och vem är militär?

Alternativt är människors inre tillstånd mer spännande eftersom det är en rikare värld att utforska än den externa realitet vi lever i dagligen? Hur berättar man om hur något känns, eller för den delen, hur visar man hur något känns?

Finns det drama och annat som kännetecknar en berättelse av en upplevelse? I en upplevelse? Till exempel vändpunkter och klimax? Det finns en gestalt i en upplevelse enligt Gestaltteorin och berättandet är unikt med sin förmåga att beskriva upplevelser.

Hur känns en upplevelse?

När en läsare blir engagerad i en karaktär berättelse berör det som händer karaktären även läsaren. Att åstadkomma detta är ett av målen med tekniken ”Visa, inte berätta”. En upplevelse beskrivs på ett sådant sätt att läsaren själv känner den.

Till att börja med konstaterar vi att det finns upplevelser av olika typer och att vi kan dela delar upp dem i sinnesorienterade, känslomässiga, intellektuella, sociala, kontextbaserade och upplevelser baserade på praktiker, på det vi gör. Nivåerna överlappar, så att en social upplevelse mycket väl även kan ha en känslomässig komponent, och en sinnesbaserad kan ha en intellektuell.

Hur känns en upplevelse? Vi kan aldrig känna hur en annan person känner i en känslomässig upplevelse, inte heller uppleva hur den andre upplever någon annan av upplevelsetyperna. Däremot kan vi anta att andra känner ungefär samma sak som vi känner. Vi har en gemensam fysiologi, sinnesapparat, kultur och språk vilket borde synkronisera och normalisera oss upplevelsemässigt.

En liten brasklapp är på sin plats här. Med framtida teknik skulle det kanske vara möjligt att direkt överföra en upplevelse, via tekniken. Faktum är att litteratur är en primitiv teknik, men den bästa vi har just nu, för att överföra upplevelser.

Som författare finns det två metoder att välja på:

  1. Beskriva (gestalta) den upplevelse som ska beskrivas så tydligt som möjligt. Hur den känns för dig som författare och hur den känns för karaktären som har upplevelsen. Författaren ”skickar” upplevelsen till läsaren.
  2. Ge läsaren ”ledtrådar”, ”ramar”, ”bilder” så att läsaren kan bygga sin egen version av upplevelsen. Eftersom den upplevelsen är grundad i läsarens eget liv är den mest troligt den bästa beskrivningen av upplevelsen.

Om vi väljer metod ett står vi inför ett problem. Hur är en upplevelse? Hur är en upplevelse för en viss karaktär? Det filosofiska begreppet för den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser är qualia. För ett beskrivande berättande av upplevelser, och inte bara av handling, är qualia ett centralt begrepp.

Hur känns choklad? Söt, smälter i munnen. Vad är skillnaden på kexchoklad och schweizernöt? Kexchokladen tuggas och smälter ihop så att man tydligt känner kexen blötas upp. När en bit schweizernöten smälter framträder nötbitarna som små hårdare bitar på tungan. Chokladen smälter undan medan man tuggar på de knapriga nötbitarna.

Hur kan motsvarande känsla formuleras med metod 2? Här testas författarens kreativitet. Vilka detaljer runt att äta kexchoklad räcker för att läsaren ska känna kexchokladen smälta i sin egen mun? Vi förutsätter att läsaren har ätit kexchoklad. Kanske räcker det med att beskriva det gulröda omslaget och det krispiga ljudet när en bit bryts av? Kanske finns det bättre sätt?

Om händelser eller medvetandeströmmar är den huvudsakliga representationen varierar. Typiska äventyrsromaner fokuserar på händelser (Odysseen, Homeros), mer psykologiskt orienterade romaner hamnar i den andra änden av skalan (Ulysses, Joyce).

In the genre of psychological fiction, for instance, the preference is to code processes in the storyworld as mental ones, thereby selecting “experiencer” as the default role-assignment for protagonists in this kind of narrative. By contrast, in the tip-of-the-iceberg mode of narration used in Hemingway’s “Hills,” explicit characterization of mental processes is backgrounded in favor of accounts of behavioral and verbal processes, such that Jig and the male character are coded predominantly as behavers and sayers. (Herman, s. 142)

Hemingway skriver inte ut hur karaktärerna upplever sina känslor. Vi som läsare får själva konstruera dem utifrån karaktärernas kommentarer och beteenden.

”The girl looked across at the hills.

“They’re lovely hills,” she said. “They don’t really look like white elephants. I just meant the coloring of their skin through the trees.”

“Should we have another drink?”

“All right.”

The warm wind blew the bead curtain against the table.

“The beer’s nice and cool,” the man said.

“It’s lovely,” the girl said. (Hemingway ”Hills Like White Elephants, 1927)

Hur flickan egentligen upplever bergen, hur den varma vinden känns, hur det ser ut och låter när gardinen glider mot bordet och hur den kalla ölen smakar, de detaljerna får vi själva konstruera (Herman, s. 148). Upplevelserna finns i texten men läsaren måste lyfta upp dem och studera detaljerna i dem.

Exemplet från Hemingway illustrerar ett annat hönan-eller-ägget problem. Är det så att det är våra upplevelser av världen som ger upphov till textvärldar, eller är det våra berättelser som skapar verkligheten som vi upplever den? Kanske är det som vanligt, att de förutsätter varandra? De kommer tillsammans (Herman, s. 159).