Gestaltning av en fysisk plats

Allt som händer händer någonstans och läsaren vill veta var. Platsbeskrivning är den naturligaste formen av beskrivning. Den är viktig för läsarens närvarokänsla och färgar av sig på karaktärerna. För att göra den bra gäller det för författaren att känna sin värld. Att fuska med bakgrundsarbetet så att inte ens författaren själv förstår hur platsen ser ut kan få en hel berättelse på fall, hur bra den än är utifrån andra kriterier (Norin, 2011, s. 202, 208). Platsen kan beskrivas som ett kollage av små detaljer som bildar en helhet när de smälts samman av läsaren.

”Nyckeln till en bra beskrivning ligger i att först se klart, sedan skriva klart, med friska bilder och ett enkelt vokabulär.” (King, 2001, s. 159).

Platsen kan vara en karaktär i sig själv och kan då behandlas som en, men den kan också vara en statisk omgivning utan medvetande eller djupa tankar. Låt oss titta lite mer på beskrivningar av platsen.

Augustsson listar tre vanliga brister med miljöbeskrivningar:

  • Abstraktion, ”Det var vackert”
  • Katalogisering, en lång räcka detaljer staplas. Allt beskrivs.
  • Yvigt bildspråk, när inte den enda rätta bilden hittas blir det inte bättre av att lasta ner texten med en mängd sköna ord som inte skapar en bild hos läsaren.

”En bra miljöskildring säger så lite som möjligt om hur miljön bör upplevas. Den är knapp men precis – utanför mitt fönster finns inte ’några träd’ utan där finns en rönn, ett eksnår och tre björkar. Och den står i samklang med hela den berättelse den är en del av. Miljöskildringen har en psykologisk betydelse.” (Augustsson, s. 57)

Ett tips till författaren är att i den första versionen hellre skriva ner fler detaljer än få. Det är lättare att senare välja ur en lista (Augustsson, 1989, s. 54)

En möjlighet för författaren är att låta scener återberättas av olika karaktärer och då blir det den karaktärens version som berättas. Tillvägagångssättet kan färga och göra beskrivningarna intressantare samtidigt som läsaren får en chans att lära känna den karaktär som presenterar beskrivningen. I Hemsöborna mättar Strindberg beskrivningar med bilder tagna från skärgården. ”Rundqvist fjällade han utan större svårigheter för den fisken var både ful och gammal, men han fick honom också snart ner i en sump. ” (Hallberg, s. 63).

Platsen kan visa på en karaktärs reaktioner och fungera som stämningsskapare, och spänningsskapande intresseväckare. Alla läsare har mötesplatser och andra platser som är bortglömda och gömda, men som kan lockas fram. Vissa platser har en egen karaktär som påverkar och deltar mer eller mindre aktivt, kanske via platsens ande (Genus loci), som i sin tur är kopplad till något som hänt tidigare, platsens namn och mening. George (s. 35) lägger till att miljön kan fungera som en kontrast till de händelser som inträffat på platsen. Exemplet hon ger är en stillsam sakristia i en kyrka där det skett ett blodigt dubbelmord. I följande utdrag från ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf förmänskligas platsen och får ett eget liv (antropomorfism).

”Nu måste jag beskriva den långa sjön, den rika slätten och de blå bergen, eftersom de voro den skådeplats, där Gösta Berling och Ekebykavaljererna framlevde sin lustiga tillvaro. Sjön har sina källor ganska långt upp i norr, och det är ett härligt land för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den, strömmar och bäckar störta ned i den året om. Den har fin vit sand att sträcka ut sig på, uddar och holmar att avspegla och beskåda, näck och sjörå ha fritt spelrum där, och den växer sig hastigt stor och skön. Däruppe i norr är den glad och vänlig: man skall bara se den en sommarmorgon, då den ligger yrvaken under dimslöjan, för att märka hur munter den är. Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset. Men sjön nöjer sig inte med detta lekfulla liv, han snör ihop sig till ett smalt sund, bryter sig fram genom några sandkullar i söder och söker upp ett nytt rike åt sig. Ett sådant finner han också; han blir större och väldigare, har bottenlösa djup att fylla och ett idogt landskap att pryda. Men nu blir även vattnet mörkare, stranden mindre omväxlande, vindarna skarpare, hela karaktären strängare. En ståtlig och härlig sjö är han. Många äro de fartyg och timmerflottar, som färdas där, sent får han tid att gå i vintervila, sällan förrän efter jul. Ofta är han också i vresigt lynne, han kan skumma vit av vrede och vräka omkull segelbåtar, men han kan också ligga i drömmande lugn och avspegla himlen.” /Ur Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf

En plats med karaktär är hemmet. Det speglar de personer som bor där och vad de gör. Vi har alla en djup förförståelse för hur ett hem organiseras och därför kan ett fåtal väl valda detaljer i ett hem ge läsaren en god bild av personerna som bor där. Vi har också en god uppfattning om många typiska platser, som Manhattan, Arktis, en banklokal, ICA och ett väntrum hos tandläkaren. Alla sådana kulturella baser kan användas av en författare.

Det kan vara svårt att i en text skilja beskrivningen av platsen från platsen själv, även om ordval och formuleringar kan ge olika associationer och skapa stämningar. När det gäller andra beskrivningar är skillnaden tydligare. En bil kan preciseras som en skrotbil eller en lyxbil. Här är en levande stämningsskapande miljöbeskrivning från början av August Strindbergs ”Hemsöborna”:

”Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gackade bakom kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom salongsventilerna. Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.” / Hemsöborna, August Strindberg

Felet som ofta görs är att berättaren inte engagerar sig nog i det yttre utan nöjer sig med ett slappt referat. Antingen för få eller intetsägande detaljer.” (Augustsson, 1989, s. 70). Miljöer som är alltför sparsamt beskrivna kan bli så genomskinliga att läsaren vandrar runt i en grå dimma, helt utan konturer, detaljer, färger och lukter.

”Stig Dagermans berömda novell ”Att döda ett barn” skildrar aldrig hur barnet dödas av bilen. Det tvingas läsaren själv tänka sig, och därför glömmer man den inte.” (Augustsson, 1989, s. 73)

 Testa miljön i din roman genom att i en separat text skriva ner alla detaljer du kan om den. Om du inte omedelbart kommer på ett antal detaljer är säkert beskrivningen i romanen suddig både för dig och för läsaren. Alternativt så bläddrar du igenom ditt manuskript och listar alla beskrivningar av den aktuella miljön. Vad ger den färdiga listan för bild av miljön? Suddig? Dem bild som du som författare hade tänkt dig? Stämning? Har miljön en egen ”röst”?

Annonser