Visa inte berätta (Show not tell)

”Why is showing, not telling important? Because it engage the readers by transporting them into the universe of your characters and thus it enhances the reading experience. Writing witness reports won’t allow your readers to escape from their everyday lives into the extraordinary universe that is fiction and experience first-hand the amazing feelings and emotions your character go through.” (Goldsmith, s. 60).

I detta avsnitt fokuserar vi på det mytiska begreppet ”Visa inte berätta” (Show don’t tell, Show not tell) och reder ut vad det egentligen står för, utan att fullständigt kunna täcka alla schatteringar. Att det är en viktig regel i dagens litteratur är det ingen tvekan om, som citatet ovan antyder, men vad innebär egentligen begreppet? De flesta skrivhandböcker har någon delförklaring som vi här försöker foga samman till en helhet. Avsnittet avslutas med en kortfattad analysmall.

“Han låg utsträckt framstupa på den bruna, barrbetäckta marken med hakan vilande mot de korsade armarna, och högt över honom gick blåsten genom pinjetopparna. Där han låg sluttade berget sakta; men längre ner var det brant, och han såg vägen mörk av dammbindningsmedel vindla genom passet. Vid vägen var en bäck och längre ner i passet såg han ett sågverk vid bäcken och vattnet, som föll över dammen, vitt i sommarsolen.” Klockan klämtar för dig, Ernest Hemingway, 1940

De första raderna till Hemingways roman ”Klockan klämtar för dig” är begränsade till synsinnet kan registrera. Det är en direkt förmedlad, dramatisk beskrivning av miljön där berättaren själv inte hörs. Ett exempel på när en författare använder sig av ”Visa” (Show).

Ett exempel där berättarens röst tydligt träder fram och där det berättas indirekt (Tell) är detta utdrag ur Honoré de Balzacs roman ”Pappa Giorot”.

“I detta rum kan man få se en barometer med en kapucinmunk som kommer ut när det regnar, vedervärdiga gravyrer som kommer en att mista aptiten, allesammans inramade i svarta fernissade träramar med guldkanter, en pendyl i ett fodral som är inlagt med koppar, en grön kamin, argandska lampor, i vilka dammet har blandat sig med oljan, ett långt bord klätt med en svart vaxduk, som är så flottig att någon skämtsam matgäst med pekfingret som penna skulle kunna skriva sitt namn på den, halta och lytta stolar, små eländiga mattor av espartogräs, som ständigt rispar upp sig utan att någonsin bli helt ut­slitna, vidare jämmerliga fotvärmare med söndriga öppningar och gångjärn och förkolnat trä. För att riktigt förklara hur gammalt detta möblemang är, hur sprucket, murket, rang­ligt, maskätet, enarmat, enögt, lemmalytt och skröpligt det är skulle man vara tvungen att ge en lång beskrivning som alltför mycket skulle fördröja skildringen av de viktiga händelserna i denna historia och som upptagna människor aldrig skulle förlåta.”Pappa Giorot, Honoré de Balzac (1835).

En enkel formuleringen av visa är att det motsvarar att läsaren ser en scen utspelas framför sig, berätta innebär att någon berättar scenen för läsaren (Bell, 2008, s. 140). Berättande innebär med andra ord en distansering från det som händer i scenen. En stark och tydlig berättarröst leder ofta till en svagare gestaltning. Distansen ökar återigen till det som berättas. Att hålla en distans kan vara ett medvetet val av författaren, men det minskar möjligheterna att beröra läsaren.

Det engelska uttrycket ”show don’t tell” översätts vanligen bekvämt med ”visa inte berätta” men det finns en viktig distinktion att göra i den översättningen. Det engelska ”tell” betyder att beskriva, att tala om hur något är och ska vara. ”Du ska sova klockan 8” är ett exempel på ”tell”, Med den distinktionen är det lättare att förstå hur ”tell” kan formuleras som att ”skriva läsaren på näsan”. Att berätta är ett bredare begrepp och behöver inte innebära att  ”skriva läsaren på näsan” (tala om hur något är/ska vara). Det var vår utgångspunkt här, men allt är förstås inte så enkelt. I essän Narrate or describe?  ställer litteraturkritikern och marxistiske filosofen George Lukács (1936) berätta (narrative) mot att beskriva (describe) i en variant av berätta inte visa. Han menar att beskrivandet sänker ner läsaren i en massa detaljer som inte tillför något till berättelsen. Han ser tillbaka till episkt berättande, till exempel i Iliaden där de stora dragen, historia och motivation framträder och irrelevanta detaljer om hårfärg och hur vädret var inte redovisas.  Kanske är vår vurm en effekt av att vi lever i ett bildbaserat samhälle?  Lukács sparar inte på krutet i sina omdömen:

Object comes to life poetically only to the extent they are related to men’s life, this is why the real epic poet does not describe objects but exposes their function in the mesh of human destinies, introducing things only as they play a part in the destinies, actions and passions of men. (Lukács, 1936, s. 137).

Naturligtvis håller inte alla med. Framför allt är världen inte svart-vit där författaren måste välja antingen eller.

I denna handledning har ”Visa och berätta” att göra med HUR gestaltningen sker i både beskrivningar av en berättelsekomponent och via en komponent. Det som beskrivs ges alltid mening och form genom att det visas upp, och om detta görs rätt ges läsaren möjlighet att tolka in sina egna djupsinnigheter i stället för att få dem skrivna på näsan. Läsaren bygger en personlig och unik helhet utifrån de detaljer som visas upp.

Vi börjar med ett exempel. Otto är en lustigkurre, och det vill vi att läsaren ska förstå. Konstaterandet och påståendet sagt rent ut släpper inte in läsaren och läsarens fantasi i skapandet av den typ av rolig person som Otto är (Morris, s.15). Jämför dessa två formuleringar:

  • Otto är rolig (beskrivning av, författaren skriver ut hur det är).
  • Otto har ett ansikte som en mogen grapefrukt. Mitt i sitter en pyramidial uppnäsa som omgärdas av två glittrande blå fjällsjöar, fulla av otyg och bus (beskrivning via bilder som läsaren själv måste modellera om till ett ansikte, som i sin tur antyder en lustigkurre. Även beskrivningen själv är rolig).

En läsare med gott om tid skulle kunna föredra den andra formuleringen och känna sig skriven på näsan av den första. Eftersom läsare inte har hur mycket tid som helst uppskattar de kompromissen där författaren skriver precis så mycket som behövs. Att visa allt är ingen bra ide.

I det följande är det bra att veta vad en berättelsekomponent är. Den finns beskriven tidigare i handboken men definitionen upprepas här. En berättelsekomponent har noll eller flera handlingar, relationer, karaktärer med inre tillstånd, dialoger, beskrivningar eller idéer.

Visa o Berätta

Figur Gestaltning (Visa inte berätta) av karaktär direkt (berättande) i berättelsekomponent eller karaktärsbeskrivning indirekt via berättelsekomponent (BK).

  • Otto är rolig (direkt berättande / beskrivande av Otto)
  • Otto halkar på ett bananskal (Otto via händelse eller handling)
  • Otto har uppnäsa (Otto via beskrivning)
  • Otto i dialog
  • Ottos relation
  • Ottos ide

En kortform är att berätta direkt hur något är eller gå via något som gestaltar (vem, gör vad, hur, med vem).

Tiden är en viktig kontext men kan enbart tid användas för gestaltning? Kan till exempel detta indikera att Otto är rolig?

Otto var just då.

I nästa figur illustreras en mer komplicerad situation där en relation / interaktion mellan två berättelsekomponenter karakteriserar karaktären. Författaren beskriver två berättarkomponenter som på något sätt påverkar varandra och i den interaktionen karakteriseras karaktären. Givetvis kan även berättarkomponenterna 1 och 2 direkt påverka hur karaktären uppfattas

Visa inte berätta 2

Figur Gestaltning (Visa inte berätta) av karaktär direkt (berättande) i berättande komponent eller karaktärsbeskrivning via berättelsekomponent.

En variant är att BK 1 och BK 2 är samma komponent och karaktären alltså aktivt påverkar den komponent som ger karaktären dess egenskaper.

Att beskriva, visa upp, lyfta fram känslan, ge en bild av något, i stället för att tala om hur något är kräver mer av författaren som tvingas tänka sig in i, och välja ut detaljer för, de karaktärer, relationer, händelser och handlingar som skildras. Det som står på spel är läsarens engagemang i texten, och graden av identifikation, inneslutning och nedsänkthet som läsningen ger. Facktermen för denna kreativa process är ”Visa, inte berätta”, eller ”Show, not tell”. Goethe sa samma sak redan 1815 ”Bilde Kűnstler! Rede nicht”.

Det grundläggande dilemmat för en författare är att ge läsaren information, utan att läsaren upplever det som att det finns en författare som presenterar den, och speciellt inte i form av en torftig sammanfattad beskrivning. Läsare är i de allra flesta fall intresserade av berättelsen och bara i undantagsfall av författaren. Problemet försvåras av att ju mer vi som författare vill berätta, ju mer vi vill tränga in i temat, ju tydligare vi vill förstå och beskriva karaktärerna, ju mer detaljer vi tycker är viktiga, desto mer information behöver vi förmedla.

I denna diskussion fokuserar vi alltså på skillnaden mellan att visa och berätta. Den komplementerar skillnaden mellan ett målande, detaljrikt språk och ett som är sparsmakat och kargt. Det går mycket väl att visa med ett kargt språk och berätta med många detaljer. Språket är viktigt och ger karaktär. Det är verktyget som skapar. Orden och formuleringarna spelar roll, och det är författaren som väljer. Ett sådant val är precisionen i språket; musöron, hallonsnitt och Papillon i ställer för löv, kaka och hund.

För att få syn på vad vi är ute efter ges här ett exempel som berättar i en enstaka formulering (Hardy, s. 3-4):

”Jag sträckte mig över bordet för att ta lite mer ärtor.”

Vi kan dela upp meningen i två delar. ”Jag sträckte mig över bordet” visar på en fysisk aktivitet och ”för att ta lite mer ärtor” berättar att jaget tänkt något. Den andra delen går inte att observera av någon annan förrän jaget tagit ärtorna. Det är alltså en förklaring av varför och inte en illustration av hur.

Visa och berätta 3

Figur Blandat berättande och visande.

Med en liten ändring visas i stället för att berättas. ”Show” i stället för ”Tell”.

”Jag sträckte mig över bordet och tog lite mer ärtor.”

Nu kan båda handlingarna observeras.

Visa och berätta 6

Figur  Visar allt.

Ett liknande resonemang kan föras om det hela berättas i tredje person:

 ”Håkan sträckte sig över bordet för att ta lite mer ärtor.”

Den som observerar kan inte veta varför Håkan sträckte sig över bordet förrän ärtorna har tagits. Alltså berättas det. Med den lilla justeringen blir meningen så här:

 ”Håkan sträckte sig över bordet och tog lite mer ärtor.”

En allvetande berättare skulle inte ha några problem att läsa Håkans avsikt att ta lite mer ärtor. Det kan också vara så att berättaren i tredje person berättar vad som skett för någon annan i berättelsen. Då vet berättaren redan vad som hänt och ”för att ta lite mer ärtor” blir en naturlig beskrivning.

En viktig anledning till att visa ofta är att föredra är att författaren får fler möjligheter att ge läsaren precis så mycket detaljer att de själva kan lista ut vad som händer. En berättande text tenderar att bli heltäckande och dödar läsarens egen kreativitet.

John var arg därför att han missat bussen. Han skrek åt en cyklist och tog sedan upp sin mobil ur fickan medan han tänkte på vad han skulle säga.

John kastade väskan in i busskurens vägg. Alla är emot mig, skrek han. Ni försöker knäcka mig. Mona? Mona var är du?

Den första formuleringen är förklarande och mer berättande. Vi får veta vad som har hänt och hur huvudpersonen reagerar på det. Vi får läsa att John tänker ut vad han ska säga, vilket människor som är upprörda sällan gör. De bara pratar, de bara gör.

I den andra versionen ges möjligheter för läsaren att fylla i detaljerna och nyfikenheten väcks för vad som kommer att hända härnäst.

Saker är förstås ännu mer komplexa än vad beskrivningen ovan antyder. Det är inte alls självklart när något är tänkt att vara gestaltande eller är ett påstående om något. Det beror av sammanhanget (bakplanet), hur öppet läsaren kan tolka en formulering och vilket stöd tolkandet måste ges.

”Det var en gammal boll (definitivt ett påstående, effektivt). Bollen ser gammal ut (hur ska detta tolkas om man vet att huvudpersonen ser dåligt?). Bollen har förlorat sin gröna färg (gammal boll eller intensivt nött? Färgen skrapades nyss bort?, Färgen alltid dålig på den typen av billiga bollar?), Bollen känns sträv (nött eller ny med skrovlig yta?). Bollen kändes som hans bäste väns kind (farmor eller lillebror?). Han tog i av alla krafter för att studsa bollen upp till taket. Han och bollen var jämngamla (när vi just läst om hur mannen håller handen på knäna när han böjer sig ner).”

Scen och referat, Förevisa och föreläsa

I ett längre stycke text och i en scen finns flera anledningar att berätta snarare än att visa (Hardy, s. 44). Berättande kan ge:

  • Information som läsaren behöver för att förstå vad som berättas.
  • Historien om något som hänt tidigare eller en parallellberättelse kan berättas, till exempel via en flashback.

Alderson (s. 22) formulerar skillnaden mellan visa och berätta på två alternativa sätt. Antingen som skillnaden mellan en scenbeskrivning och ett referat (sammanfattning, summary), eller som mellan en text som förevisar (demonstrates) kontra en som föreläser.

Några exempel är att

  • ”Det var en vacker dag” platsar inte som en scen. Det är ett referat av en dag som sensoriskt kan beskrivas som solsken, barfota, doften av nyklippt gräs.
  • ”Hon var lycklig för första gånger på månader” är ett referat, som i stället kan visas, till exempel genom svarta kryss i en kalender fram till dagens gröna kryss.
  • ”Han berättade för henne hur världen fungerade och varför” är en sammanfattning som lätt kan illustreras i en aktiv dialog.
  • ”Det hade snöat, som det brukar göra här i mars.” är en föreläsning som kan förevisas med ett antal kort från de sista tio årens födelsedagar den 22 mars.
  • ”Hon kunde inte med män efter vad hennes pappa gjort med henne”, kan visas med handlingar och bakgrunden presenteras i en dialog.

Ett referat är lämpligt att använda för att sammanfatta det som händer. Det driver upp tempot och tar berättelsen till nästa avgörande ögonblick. Ytterst få läsare är intresserade av detaljerna i bussturen när hjälten är på väg att möta sin hjältinna för deras första träff helt ensamma i hennes föräldrars våning. Referat eller med andra ord sammanfattningar är också användbara för at slippa upprepa något som redan framkommit.

Om författaren visar och inte berättar kan testas genom att föreställa sig det som händer i texten på en scen. Ett exempel från Hardy (s. 3-4) visar på skillnaden.

”Jag gillar inte ärtor, sade jag argt”

En skådespelare kan säga ”Jag gillar inte ärtor” på ett ilsket sätt, men hur visas ilska i en text? Om man kan skriva ner det som skådespelaren agerar ut, då visar texten ilska, annars berättar texten.

”Jag gillar inte ärtor, skrek han, marscherade ut ur rummet och drämde igen dörren.”

Dialog är gestaltande:

”Vad heter du?” frågade jag.

”Jag heter Hans.” svarade han.

Berättande:

När jag frågade vad han hette så svarade han att hans namn var Hans.

Hur mycket ska visas och hur mycket berättas?

Visas för mycket riskerar berättelsen att drunkna i detaljer så omsorg vid urval av detaljer är viktigt. Att stryka bort kan göra en text mer öppen för tolkning. Mindre av att det är någon som talar till läsaren och mer av att läsaren själv som skapar.

Att både visa och berätta något är kanske den allra sämsta varianten. Dels kan det bli onödigt långt och dels förolämpas läsaren som anses vara så dum att den måste få allt förklarat för sig. Jämför med att behöva förklara ett skämt.

Trust your readers to get it. (Hardy, s. 15)

I introduktionen och uppstarten av en berättelse kan det vara viktigt att snabbt få in läsaren i sammanhanget. Då passar det att berätta snarare än att beskriva. Vid vilka andra tillfällen passar det att författaren berättar snarare än visar?

  • När den viktiga informationen snabbt måste ut för att berättelsen ska ta fart. Att beskriva varje slag i en boxningsmatch är att överdriva visandet. Då måste författaren ta till berättande.
  • När berättaren drar sig tillbaka från detaljer och/eller första persons berättande för att skapa en effekt. ”Hon såg honom vinka medan tåget rullade ut från stationen”
  • När något är för svårt, motbjudande eller smärtsamt att berätta om.
  • När delar av baklandet måste förmedlad. Att berätta om baklandet är effektivt, men risken är att läsaren tappar den röda tråden i berättelsen.
  • När författaren inte orkar, kan eller vill skriva med full dramatisk effekt. ”Hon var sexton år” kunde skrivits som ”Jag är sexton är mamma, jag är inget barn”
  • När författaren skriver så att pennan brinner, och bestämmer sig för att fylla i detaljerna senare.

En förutsättning för att inbillningskraften ska få sitt spelrum är en gemensam erfarenhetsplattfom. Det gäller allt från det något allmänmänskligt som förälskelse eller ett sår av en kniv, till mer avgränsade erfarenhetsreferenser som att åka skidor eller spela FIFA 2018.Finns ingen sådan måste även den visas eller berättas.

Berätta episoder i stället för att ge fakta

Genom att berätta episoder i stället för att återge fakta blir texten mer beskrivande (Holmgren, s. 51). En dag på jobbet kan antigen vara en lista av arbetsuppgifter eller en talande, målande, bildlik episod med ett dramatiskt händelseförlopp där känslor och relationer spelar in.

I många fall passar det utmärkt att läsaren får skapa sig en egen bild av det som sker så det är inte alltid ett problem att berätta något. Tänk på sagan som ”Bockarna Bruse” där den som lyssnar själv fyller i det mesta. Inget sägs om hur bockarna ser ut, hur trollet rör sig, om bron är lång, eller om vattnet porlar, skvalar, eller brusar.

Låt karaktären göra jobbet

En strategi är att låta karaktären göra jobbet. När den berättar med egna ord och på ett eget sätt visas automatiskt i stället för att berätta.

Intensiva känslor bör (måste) visas

När intensiteten över en känsla blir tillräckligt stark duger det inte att berätta om den (Bell, 2008, s. 144). Läsaren behöver komma nära och se känslan yttra sig.

  • Det började rycka i hans kind.
  • Han drämde knytnäven rakt in i väggen.
  • Han kastade telefonen så långt ut i vattnet som hon kunde.
  • Glödande lava flöt i hans ådror
  • Hans hjärna explodera i ett intensivt vitt ljus.
  • Hon kunde inte andas ut.
  • Hennes skor hade limmats fast på golvet.
  • Paniken expanderade från hans mage och lamslog allt annat.

Tankar kan också visas

Även för händelser som inte går att se för en yttre betraktare ger visa möjligheter att precisera (Hardy s. 6-7):

Anna svor tyst, hon hade glömt mobilen

Anna svor tyst, på bordet hemma, bredvid plånboken, låg mobilen

Distans från det som händer leder till berättande

En närhet i berättandet underlättar läsarens identifikation med huvudpersonen på bekostnad av överblick. Distans gör det svårare att förstå karaktären. Att berätta i första person är ett sätt att fånga in läsaren.

Närheten ökar också när karaktären som berättar uttrycker och beter sig på sitt eget unika sätt.

Bilen backade med de ilsket röda backljusen låste på mig. Jag hörde motorn rusa när bilen ökade farten.

Formuleringen ”Jag hörde motorn rusa” är ett sätt att filtrera och distansera berättaren. I stället kan vi skriva ”Motorn rusade” och få en formulering som visar i stället för att berätta på distans.

Med berättaren längre bort från händelsen suddas detaljerna ut och abstraktionsnivån tenderar att öka.

Bilen backade rakt mot Per som stod som fastfrusen mitt i gatan upplyst av bilens backljus. Bilen ökade farten.

Vi kan formulera händelsen på ett än mer berättande sätt.

När bilen backade mot Per rörde han sig inte. Han verkade fastfrusen i backljusets röda sken och rörde sig inte när bilen ökade farten mot honom.

Fler exempel på distanserat berättande följer senare i detta kapitel.

Berättande flaggat på ordnivå

Ofta signaleras berättandet av vissa ord som om de identifierats kan bytas ut mot mer beskrivande och spännande formuleringar (Hardy, s. 34).

Although these red flag words will help you find prose on a text level, much of spotting told prose is learning what to “listen” for. Told prose sounds flat and loses all sense of style and voixe. Read enough of it and you’ll develop an ear for hearing told prose when you come across it. (Hardy, s. 67)

It may not seem like much, but small edits can mean the difference between grabbing readers and having them skim through the scene. The words you use create the voice and put your style on the prose – it’s not just a basic description anyone could have written. (Hardy, s. 87)

Abstraktionsnivån som väljs för orden i beskrivningen spelar roll. Mer precision innebär mer detaljer, och ger författaren fler möjligheter att visa.

Ord som ”några”, ”flera” och ett uttryck som ”någon annan” är vaga omskrivningar som ofta ersätter mer utstuderade formuleringar.

En annan anledning till distansering är upprepning. ”Hon gick … Hon tog … Hon slog … han dog …”.

Vanliga ord i berättande text före en förklaring

Vanliga ord vid berättande text är ”därför att”, ”för att [och ett verb]”, och ”vilket innebar”:

Han surade därför att han inte fick låna pistolen av Stefan.

Han surade. Stefan lät honom aldrig låna pistolen.

Han surade. En enda gång borde han få hålla i pistolen och känna tyngden. Trycka av och känna hanen slå till.

Notera hur ”därför att” flaggar ett berättande av orsaken, motivet till det som hänt, och hur lätt det är att skriva bort det. I många fall är det bara att byta ”för att” mot ”och”.

Hon lutade sig fram för att klappa mig på kinden.

Hon lutade sig fram och klappade mig på kinden.

Liknande ord som ofta följs av en förklaring av ett motiv förklaras, ”bestämde sig för”, och ”när”.

Hon rynkade ögonbrynen och bestämde sig för att klappa mig på kinden

Hon lutade sig fram och klappade mig på kinden.

Han stelnade till när hon kysste honom.

Hon kysste honom. Han stelnade till.

I de två sista raderna är poängen att handlingen kommer först och reaktionen efteråt.

Ett sista ord i denna kategori är ”försökte”. Ett ord som indikerar misslyckande.

Han försökte skjuta mig.

Lyckades han?

Han sköt mig

Misslyckades han?

Han sköt och missade mig.

Vad är det egentligen som händer? Vad vill jag som författare visa?

Ord som styr handling

När stimulus kommer före respons i en scen som det ofta gör med ord som ”när”, ”då”, ”före” och ”efter” kan texten göras mer visande genom att revidera så att flaggningen kommer först och karaktärens reaktion sedan (Hardy, s. 82). Ett exempel:

När han satsade allt, gick allt snett.

Ordet ”när” syftar framåt och läsaren förstår att något kommer att hända, innan det har hänt. Författaren har utnyttjat sitt allvetande för att berätta.

Vi kan helt enkelt ta bort ”när” och då får vi:

Han satsade allt och allt gick snett.

Nu blev vi av med det berättande elementet och kan brodera ut meningen på lämpligt sätt:

Han fintade vänster, och vräkte sig mot dörren till höger. Vänster fot fick inget fäste och han gick ner på höger knä. Allt var förlorat.

Fler ord för beskrivning av scener som distanserar och indikerar berättande är: ”innan”, ”genom att”, ”eftersom”, ”före det att …”

Innan hon hann ducka smällde det

Det smällde. Hon hann inte ducka.

Distanserande ord och uttryck som leder till berättande

Distanserande verb (filter words) är ord som ökar avståndet mellan den som ser det som berättas (point of view), och det berättade. Exempel är sensoriskt kopplade ord som ”hörde”, ”såg”, ”kände”, ”tänkte” och ”undrade” (Hardy, s. 27). Typiskt startar många berättande avsnitt med ”Han kunde [känna]”, där ”känna” kan vara se, höra, förnimma, känna eller känna smaken (Hardy, s. 87).

Han såg mobilens skärm blinka

Vilket kan omformuleras som:

Mobilens skärm blinkade

Ju fler distanserande verb som används desto mer beskrivande, snarare än visande, blir texten. Fler exempel på beskrivande verbkonstruktioener är: ”kunde se…”, ”såg ut att …”, ”verkade …”

Ord som flagger självmedvetande och reflektion på mentala tillstånd (internalisering): ”visste”, ”kände på sig”, och ”tänkte” (Hardy, s. 56).

Hon visste att planen var en chansning, men hade ingen bättre ide.

Hon sjösatte planen.

Vi får veta vad hon tänker göra vilket ökar distansen till det som händer en berättelse introduceras med satsen ”Hon visste”. Hon tänker på sina egna tankar vilket människor vanligen inte gör.

På motsvarande sätt distanserar andra ord som refererar till mentala tillstånd: ”visste”, ”trodde”, ”insåg”, ”förstod …”, ”hoppades …”, och ”undrade …”:

Han visste att hon hade en affär. Typiskt henne.

Han visste att hon hade en affär för hon kom hem sent på kvällarna och luktade rök.

Hon kom hem sent på kvällarna. Hon luktade rök.

Författaren och berättaren kanske vet, men vad vet vi som läser efter den första meningen i satserna ovan? I andra meningen får vi en motivering berättad för oss och i den tredje får vi själva dra slutsatsen.

En dörr knarrade, och han insåg att han lämnat dörren öppen.

En dörr knarrade. Han svor tyst för sig själv. Bakdörrsdjäveln!

Vi får läsa om vad berättelsens han inser men vi får inte se honom få insikten.

Han undrade om han hade lämnat henne.

Hade han lämnat henne?

Den första berättande meningen skapar en distans. Det är som någon annan berättar om att han undrar.

Ord som kopplar till känslor ger motsvarande distansering: ”kände …,” ”med [känsla] …”, ”fylld av [känsla]…”, där [känsla] kan vara vilken känsla som helst, ilska, lycka eller någon annan (Hardy, s. 73):

Det kändes som om foten skulle gå av.

Tårna på höger fot pekade rakt bakåt.

I den första meningen får vi reda på hur det kändes, i den andra vad som egentligen hände, vad som kändes.

Han pustade ut, fylld av lättnad.

Han pustade ut, solen skulle gå upp i morgon också.

Känslan förklaras / berättas om i den första meningen.

Distans kan också skapas av obestämda beskrivningar. Ord som något, några, lite och bra kan vara den late författarens sätt att slippa visa.

Motiverande ord indikerar berättande

Exempel på motiverande ord: ”när…”, ”då …”, ”därför att ….”, ”för att”.

Hon sprang för att hon var livrädd.

Hon var livrädd och sprang.

För berättaren kan det vara självklart att hon sprang för att hon var livrädd, men sett ur läsarens perspektiv kan det vara underligt om någon bara lubbar iväg, och det senare berättas om varför.

Meningen med meningens uppbyggnad

Weiland (2013, s. 283-295)  presenterar en enkel teori att tänka på när meningar och stycken byggs upp. Grundtanken är att orsak och verkan ska gälla mellan aktiviteter. Satser som ska spegla denna orsak och verkan byggs upp av en eller flera MRU, ”Motivation-Reaction Units”. Första delen ”Motivation” motsvarar stimulus, orsaken till att något händer eller någon gör något. Svaret på det som händer är den andra delen, ”Reaction”. Om blixten slår ner i huset springer huvudpersonen ut ur det.

Motiverande delar i en text är till exempel:

  • Beskrivningar
  • Interna monologer av typen ältande och resonerande
  • Händelser som huvudpersonen inte kan kontrollera
  • När någon annan pratar i en dialog.

Reaktiva delar i en text är:

  • Interna monologer som huvudpersonen på ett eller annat sätt delar med sig av
  • Känslor
  • Handlingar av huvudpersonen
  • När huvudpersonen pratar i en dialog.

Poängen med teorin är att författaren ska ordna de reaktiva MRU han vill presentera i ett naturligt kausalt flöde enligt:

  1. Känsla, tanke
  2. Handling
  3. Tal

Den ordningen är typisk för hur människor reagerar och lätt att ta till sig för läsaren. Först med ryggmärgen, sedan handling, och sist kommentaren som måste mentalt bearbetas.

Jag skjuter, sa skurken. (Motivator)
Aldrig att han vågar, tänkte hjälten,
kastade sin plånbok i huvudet på skurken, och sa,
du är en fegis. (Reaktion i kausalt flöde).

Although you’ll find places where you’ll want to make exceptions, you’ll discover that your prose will emerge as a stronger and more cohesive whole (Weiland, 2013, s. 288)

Passiva meningsbyggnader indikerar berättande

Passiva meningsbyggnader: ”bli [och ett verb]”, ”genom att … ”; Han blev slagen i huvudet med en hammare” kan skrivas om till ”Hammaren slog honom i huvudet.”

Adverb är berättande

Adverb, som argt och långsamt visar inte, de berättar. Ett exempel till (Hardy, s. 5-6):

Jag gick långsamt

Jag tog ett försiktigt steg, trevade mig fram med tårna, stannade. Sedan ännu ett steg.

Att gå är en aktivitet som vi kan göra och studera utifrån, vilket pekar på att vi visar, snarare än berättar. Problemet här är att gå långsamt kan betyda nästan vad som helst beroende på vad läsaren tolkar in i uttrycket och hur läsaren tolkar situationen. Går personen på tå? Smygande? Hasande?

Om författaren har något speciellt att förmedla måste ”gå långsamt” visas och inte berättas. I annat fall har en möjlighet till en fördjupad läsupplevelse gått förlorad.

Analysmall för om visa och inte berätta används (eller inte)

Att se skillnaden mellan att visa och berätta är något som går att metodiskt träna upp. Det är en del av en författares träning att lära känna sin egen stil. Skillnaden mellan att visa och berätta är inte alltid så stor i enstaka formuleringar, men den växer sett över en längre text. Framför allt ger gestaltningen författaren mycket större möjligheter att skapa en bättre läsupplevelse.

Att tränga in i en text kräver träget arbete. En metod är att visualisera romanen i ’bilder’ genom att läsa texten, försöka visualisera den, läsa och försöka visualisera igen ända tills texten känns som ens egen. Vilka bilder har skapats då i texten som analyseras? Är de tydliga? Detaljrika? Engagerande? Är det för mycket ’text’ och för få ’bilder’?

Nästa fråga är hur det som valts ut presenteras. Ges läsaren chansen att vara delaktig, att gå på en upptäcksfärd i författarens värld? Sker gestaltningen påståendebaserat och slutet, eller bildlikt i episoder som är öppna så att läsaren kan fylla i detaljerna.

Om det finns uppenbart berättande avsnitt, kan de motiveras av effektivitetsskäl?

Släpps läsaren in i berättelsen eller är det en kanske en alltför reflekterande, utredande text som stänger ute? För personlig? För ensidig?

Finns det text som både visar och berättar samma sak? Är texten överlastad?

På vilket avstånd skildras berättelsen? Är det på så långt avstånd att det blir ett berättande snarare än ett visande? Eller är det så nära att läsaren tappar greppet om helheten?

Används unika karaktärers sätt att uttrycka sig för att visa?

Används bilder/metaforer/symboler så att läsarens föreställningsförmåga premieras?

Finns dessa ord och uttryck som indikerar berättande text?

  • Vanliga ord i berättande – ”därför att”, ”för att [och ett verb]”, ”bestämde sig för”, ”när”, ”vilket innebar att” och ”försökte”.
  • Styr handling –”när”, ”då”, ”före”, ”efter”, ”innan”, ”genom att”, ”eftersom”, ”före det att …”.
  • Distanserande – ”hörde”, ”såg”, ”kände”, ”tänkte” och ”undrade”, ”kunde se…”, ”såg ut att …”, ”verkade …”, ”visste”, ”trodde”, ”insåg”, ”förstod …”, ”hoppades …”, och ”undrade …”, ”kände …,” ”med [känsla] …”, ”fylld av [känsla]…”
  • Opreciserande – ”några”, ”någon annan”, ”lite”, ”bra”, …
  • Motiverande – ”när…”, ”då …”, ”därför att ….”.
  • Passiv meningsbyggnad – ”bli [och ett verb]”, ”genom att … ”.

Adverb som berättar? Till exempel argt, långsamt, ovanligt, mycket, lite, ofta, bra och inte.

 

Annonser