Form, innehåll, struktur och material

Det här avsnittet är med säkerhet skriv- och läshandbokens mest komplicerade. Det vi ska diskutera och exemplifiera är modellering efter de glidande begreppen  innehåll, form, material, och struktur

Vi utgår från Hallberg (2014, s. 6-7) som diskuterar komplementbegreppen innehåll/form och material/struktur. En modell som ser en text som ett innehåll (ord, formuleringar, bilder …) placerat i en behållare (formen).

Innehållet  är de beskrivningar som finns nedskrivna i texten och de referenser och associationer som de ger. Det är ämnet, författarens idéer, omdömen, känslor, skeenden som skildras i en handling (om). Innehållet har också en form i sig. Till innehållet räknas också beskrivningar av karaktärer, handling (av), inre tillstånd, händelser, dialoger, miljöer, och motiv. En utvidgad modell av innehållets dimensioner kommer i nästa avsnitt. Formen är författarens personliga språkliga gestaltning, den unika organisationen/ arrangemanget/kompositionen av just denna text. Ordval, ordformer, dialekt eller inte, och bildspråket, en språkdräkt med stilprydnader (Hallberg, 2014, s. 6) och även, som språkelement och stilgrepp. Vi kommer senare att diskutera även det visuella estetiska uttrycket (expression) där en estetisk upplevelse uppstår när material och former associeras med varandra.

En alternativ modell ser i stället materialet som allt det som valts ur och som sedan strukturerats till den aktuella texten. Materialet jämför Hallberg (2014, s. 7) med byggmaterialet till ett hus. Högar av grus, cement, och tegel, staplar av bräder och fönster säger väldigt lite om hur huset till slut kommer att se ut. Materialet måste struktureras och sättas samman. I en text motsvarar materialet stoffet (ord, författarens personliga upplevelser, …) som författaren har tillgång till. Strukturen är organisationen, var och hur de olika materialen används för en viss effekt och funktion. Kapitelindelning och hur den röda tråden kopplas till händelser i berättelsens tid är exempel på strukturering. Dialog kan mycket väl användas för att strukturera berättelsen men lite mer långsökt är att organisera efter karaktärer, inre tillstånd eller ideer.

Modellerna form och innehåll eller struktur och material ger lite olika perspektiv som samverkar när texten ses som en helhet och en estetisk effekt upplevs. De kan alltså bara till en viss del studeras separat. Hallbergs versioner av beskrivningen baserade på form-innehåll är inte den enda, förstås (Pettersson). Pettersson ger exemplet med ett glasspaket. Är det verkligen bara form och innehåll? Är det bara material och struktur? Ingen av modellerna duger enligt honom och kan i analogi med det inte heller fullt ut beskriva en valfri text. Han menar att vi bör tala om det ”litterära objektet som en behållare med innehåll, och att både behållaren och innehållet kan tillskrivas en materia (ord, respektive betydelsemateria) och en form (formen hos det språkliga uttrycket respektive formen hos det språkligt förmedlade innehållet).”. Nog om detta här med det citatet.

Den följande figuren sammanfattar det lilla vi kan säga så långt.

Form 6

Figur Texten kan ses ur (åtminstone) två komplementära perspektiv Form-Innehåll eller Struktur-Material (Hallberg, 2014, s. 6-10).

De följande figurerna sammanfattar diskussionen runt struktur och material.

Form 7

Figur Struktur via strukturelement (Hallberg, 2014, s. 6-10). En komplikation är att på nästa nivå, under den som visas, har även ’handlingen om något’, scen, tretal och de andra strukturelementen sina egna strukturer och material (Chatman, s.19).

I figuren modelleras några av de strukturelement som kan användas för att strukturera en text och längst till höger i figuren finns några element för att skapa en yttre struktur för innehållet. Kapitelindelning och fontval är tydliga markörer och avdelare av innehållet.

Tid, plats, händelse och handling som utförs av en karaktär är vanliga strukturelement i innehållet. Två något mindre självklara begrepp av den typen är scen, antites och tretal.

Scen – tidsbegränsat skeende i berättelsen, en kortare dramatisk enhet (Pusztai, s. 162).

Antites –  ett motsatspar som illustrerar hur vi tänker. Vi är inte så smarta som vi tror och därför vill vi gärna förenkla så mycket det går. Ett motsatspar skapar en skarp kontrast och blir ett sätt att strukturera stoffet. Exempel på antiteser är svart/vitt, ont/gott, kvinna/man (?), ”först in, sist ut”, ”Upp som en sol, ner som en pannkaka”, ”tidigt uppe, sent i säng

Tretalet – tretalet ger en nivå till av kontrast jämfört med antitesen. Tre är summan av det första jämna och udda talen, vanligt sätt att distribuera stoffet i sagor, t.ex de tre bockarna Bruse eller de tre grisarna och vargen

  • ”Veni, vidi, vici” (Julius Caesar) ’’jag kom; jag såg; jag segrade’’,
  • ”Tro, hopp och kärlek”
  • ”Störst bäst och vackrast”

I den nästa figuren, hittar vi de första begreppen vi kan använda för att beskriva innehållet i en roman.

Form 3

Figur Innehåll för en text (Hallberg, 2014, s. 6-10). Temat och alla berättelsekomponenterna har i sin tur innehåll och form (Chatman, s.19).

Stoff – råmaterialet, som kan hämtas från författarens drömmar, fantasier, historien, eller från det som författaren har läst och upplevt på andra sätt. Stoffet kan grupperas till nytt stoff och illustrerar innehållets motiv, ämnen, karaktärernas tankar och handlingar, händelser, dialoger och miljöer (Hallberg, 2014, s. 40).

”Med stoff ska inte förstås det stoffliga rätt och slätt som motpol till diktningen formella strukturelement, alltså inte allt som naturen erbjuder diktningen som råmaterial, utan en genom handlingskomponenter hoplänkad, redan utanför dikten präglad fabel, en ’plot’, vilken som upplevelse, vision, berättelse, händelse, tradition inom myt och religion eller som historisk tilldragelse möter diktaren och ger honom incitament till konstnärlig gestaltning.” (Frenzel citerad av Hallberg, 2014, s. 41)

I den modell som används i denna bok ersätts miljöer med beskrivningar. Den grundläggande komponenten är beskrivningar och som man kan se i figuren finns det även beskrivningar av beskrivningar.

Motiv – en ”karakteristisk situation, eller bestämd handlingssekvens, frikopplad från ett konkret stoff med tillhörande namn och speciella omständigheter i tid och rum.” (Hallberg, 2014, s. 44). I en roman finns ofta ett antal olika motiv. Motivet är också stoff, tillgängligt som material för berättelsen som kan beskrivas.

Tema – ett strukturelement som organiserar / strukturerar de olika motiven i en berättelse till en helhet. Berättelsens allmänna övergripande innebörd (Hallberg, 2014, s. 47).

Ämne – föremålet för idémässig behandling. Ett livsområde, eller problemområde som upplevs som viktigt, exempelvis ödet och den fria viljan, sociala klasskillnader, och könsroller.

Jämför man de båda modellerna inser man att den undre modellen, den om innehåll/form, är rekursiv, d.v.s. motiv/ämne/tanke kan i sig vara stoff i en karaktärs tankar. Helheten består av en mängd delstoff där vi ofta måste veta något om helheten (kontexten) för att delarna ska bli begripliga. Å andra sidan behövs delarna för att greppa helheten. Den hermeneutiska cirkeln, ett ömsesidigt beroende mellan tolkningen av helheten och delarna som  måste utnyttjas för att tolka en text. Någon sådan rekursion finns inte lika självklart för struktur/form i den första figuren där begreppen bildar hierarkier. Tretal kan innehålla tretal och begreppen i en antites som till exempel svart-vitt kan i sin tur associera till andra som till exempel ont-gott. En kapitelindelning är inte meningsfull att dubblera. Själva poängen med en kapitelindelning, ja med en struktur över huvud taget är att dela upp och sortera hierarkiskt.

Alla de val som görs av strukturelement i kombination med stoff är vad som karakteriserar författaren och textens stil. Sett till verket som helhet beskriver stilen alltså mer än bara hur språket används. Pusztai (s. 174) beskrivning av hur detta visar sig i dramatiken kan överföras till romanen.

Stil är den särskilda form och idémässiga egenskaper som uppstår till följd av en tidsepoks samhälleliga verklighet, ideologier och estetiska uppfattningar. Den kan visa sig i exempelvis dramernas tematik, hur de uppfattar verkligheten, hur språket används, vad det finns för estetiska värderingar, hur människan uppfattas som samhällsvarelse, hur dramerna utformas, vilka musiska uttrycksformer som används. Stil kan också visa sig i hur rollfigurerna skildras och gestaltas, hur man ser på publiken som mottagare, var man spelar någonstans och vilka tekniska hjälpmedel man har tillgång till.” (Pusztai, s. 174)

Efter denna introduktion dyker vi nu ner i innehåll och material. Strukturering och strukturelement blir ett ämne för ett senare kapitel.

Innehåll (handling om)

Innehållet kan enklast struktureras enligt tre sinsemellan beroende dimensioner, karaktärer, miljö och berättelse (handling). De tre grisarna i New York kanske jagar en vargliknande skurk på bordeller i Chinatown. De tre dimensionerna kan kopplas med dialog mellan karaktärer och påverkan/agerande (handling igen, men med en annan betydelse) mellan karaktärerna och deras miljö.

En alternativ beskrivning ges av Stephen King

”Enligt min uppfattning består romaner och noveller av tre delar: berättandet, som för handlingen från punkt A till punkt B och slutligen till Ö; beskrivningen, som ger läsaren en känsla av närhet, och dialogen, som gjuter liv i persongalleriet i och med att de får mål i mun.” (King, 2001, s. 144).

Ett försök att sammanfatta de innehållsmässiga dimensionerna (stoff och grupperingar av stoff) i en berättelse ges i följande figur. Den utgår från berättelsens handling uppdelad i scener över situation, tid och plats.

Form 4

Figur  Handlingen om består av ett antal scener där karaktärer interagerar med andra karaktärer, saker och information i en miljö där allt kan ha en egen karaktär, och bidra till att skapa en stämning. Över tid byggs berättelsens handling upp av scener (situationer).

I figuren ovan beskrivs handlingen schematiskt som ett antal scener (situationer) över tid. Det är förstås inget som hindrar att det vid samma tidpunkt i berättelsen presenteras flera scener på samma plats eller på flera olika platser.

Situation – en tidpunkt där det händer något dramatiskt. Högst troligt är minst två karaktärer närvarande och det hänger en latent konflikt/spänning/laddning i luften

Scen – scen är ett tidsbegränsat skeende i berättelsen, en kortare dramatisk enhet (Pusztai, s. 162). I scenen händer det saker, det finns vissa karaktärer närvarande och de kommunicerar eventuellt med varandra. Kommunikationen kan vara den centrala händelsen i scenen men behöver inte vara det. Det finns många typer av händelser.