Författarens röst

Är den författarröst som framträder den författaren vill förmedla? Låter den på samma sätt genom hela texten? Ett sätt att närma sig ett svar på den frågan kan taktiken att skriva av ett kapitel fem gånger användas ett annat är att via språkorienterade justeringar på detaljnivå försöka lyfta texten där språkliga svagheter kan identifieras. Taktiken är att gå igenom texten, eller i alla fall de kritiska delarna av den, och markera / ersätta varje ord som kunde vara starkare, tydligare, mer precist, mer aktivt (Obstfeld, 2002, s. 146). Spelar alla ord en roll?

Vad kännetecknar en författare? Kanske detta, till att börja med?

Ämnesval, värderingar (vad som är viktigt), typ av karaktärer och hur de talar i dialogerna, slang, ordval, kommatering, meningslängd, meningsbyggnad, antal liknelser, val av metaforer.

Hur texten formuleras är unikt för en författare och är kopplat till författarens personlighet, upplevelser och kunskaper. Rösten förändras med tiden, speciellt om författaren försöker utveckla sin röst. Therese Granwald (2019, s. 188) betonar hur viktigt det är att en författare ständigt arbetar på att fördjupa och bredda sitt språk. Dels genom läsande  men också genom att utmana sig själv och testa nya sätt att formulera sig. Det behövs till exempel när du ska skriva om karaktärer som inte ska vara som du själv är och inte låta som dig.

Nu följer en del tips på problem som alla författare lider av mer, eller mindre. Mycket går att arbete bort när texten är klar, men varför inte skriva med dessa problem i minnet och undvika dem helt.

Tempus

There is one easy way of getting the tempus right in your novel: keep it consistent
(Goldsmith, s. 39)

Är det en roman så reagerar ingen på om hela romanen är skriven i dåtid. Att vara konsekvent när det gäller tempus förenklar och minimerar misstagen.

Tempo

Han lyckades.

Tempot ska spegla händelseutvecklingen till exempel med korta meningar, men det betyder inte att hela den mest dramatiska sekvensen kan kortas ner och sammanfattas. Läsaren vill vara med om känslan att lyckas, lida i dödsögonblicket efter att offret gjorts. Att visa och inte berätta är också något som hänger ihop med tempot. Visas alltför mycket riskerar tempot att sjunka.

Varieras tempot i den aktuella texten? Ett konstant högt tempo dödar dramatiken.

En passiv form kan upplevas klumpig och drar ner på tempot, speciellt i en händelserik scen. ”Bombbältet visades fram genom att dragkedjan drogs ner och jackan öppnades upp.”

Humor

Se upp med ironi. Är det bara du som förstår den?

Är typen av humor, till exempel sarkastisk eller dråplig slap-stick konsekvent genom romanen?

Spänning

Hur byggs spänningen upp?

  • Via ett ökande yttre tryck? Tiden är knapp. Larmet går.
  • Via en ökande osäkerhet? Hur mycket tid är det kvar? Är det falskt alarm?
  • Via komplexa oförutsägbara karaktärer som pressas till bristningsgränsen?

Var i romanen är spänningen som störst? Behöver spänningen i slutscenerna kryddas med mer tryck eller större osäkerhet?

Är spänningen hela tiden i fokus eller svävar berättelsen iväg?

Darlings, klyschor, slitna metaforer och uttryck

Kill your darlings är ett uttryck för frustrationen att det som så bra, så fyndigt, så unikt inte passade in i helheten. Någon gång kanske det är helheten som får anpassa sig (Malmsten, s. 165). Att ta bort ”darlings” för att de är bra är uppenbart idiotiskt.

Lista dina egna slitna klyschor och uttryck som kommer naturligt i din text, speciellt när du blir trött eller har bråttom att bli klar. Ersätt med alternativa formuleringar. På längre sikt kan en del av svagheterna i språket arbetas bort genom att läsa andra författare som är erkänt duktiga på att hantera språket.

Här är några exempel på klyschor och slitna metaforer som inspiration för att hitta dina egna. Först några klyschor:

  • Damerna först.
  • Du är som en ros.
  • Bultande eller bankande hjärta.
  • Se mig i ögonen, utan att darra på manschetten.
  • Hon misslyckades kapitalt.
  • Handen på hjärtat, vad gör det om hundra år?

Sedan några klyschor som är slitna metaforer:

  • Mitt liv vändes upp och ner men jag låtsades som att det regnade.
  • Huvudet snurrade. Han hade inte en susning.
  • Tänk utanför lådan.
  • Det hängde på ett hår.
  • Bit ihop och gå vidare med ett hjärta av guld.

Och några plattityder

  • Det ordnar sig.
  • Bollen är rund.
  • Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Småord, onödiga ord, överanvända ord, förbjudna ord, utfyllnadsord, adjektiv och adverb

Prefer the specific to the general. The definite to the vague, the concrete to the abstract (Strunk and White, “Elements of style”)

Slutligen är vi nere på de minsta beståndsbitarna, orden och listar några saker att leta efter och tänka på för dem. Vi börjar med att påminna om att vara sparsam med med adjektiven. Behövs just det adjektivet, just där? Satsen ”han gick fort” kan bli: ”han marscherade”, ”han accelererade”, eller ”han rusade”.

Think of every adjective as a hundred dollar bill and spend wisely / Raymond Obstfeld, ”Novelist’s essential guide to crafting scenes”

Lägg märke till och vid behov precisera berättande och passiva verb, adverb, fraser och talesätt:

  • Indikationer på refererande / berättande text – ”av allt att döma”. ”bestämde sig för”, ”därför att”, ”för att [och ett verb]”, ”när”, ”synbarligen”, ”tydligen”, ”vilket innebar att” , ”försökte” och ”uppenbarligen”.

Exempel:  Finns dessa eller liknande ord i en text är den troligen berättande just där. ”Han surade därför att han inte fick låna pistolen av Stefan.”

  • Passiv meningsbyggnad – ”var [och ett verb]”, ”genom att … ”.

Exempel: Istället för ”Börsen var sjunkande” går det att skriva ”Börsen sjönk”

  • Styr handling – ”när”, ”då”, ”före”, ”efter”, ”innan”, ”genom att”, ”eftersom”, ”före det att …”.

Exempel: ”Då han duckade susade en kula förbi”. Problemet här är att handlingen flaggas innan något har hänt.

  • Distanserande – ”hörde”, ”såg”, ”kände”, ”tänkte” och ”undrade”, ”kunde se…”, ”såg ut att …”, ”verkade …”, ”visste”, ”trodde”, ”insåg”, ”förstod …”, ”hoppades …”, och ”undrade …”, ”kände …,” ”med [känsla] …”, ”fylld av [känsla]…”

Exempel: ”Han hörde motorn rusa” kan skrivas ”Motorn rusade”

  • Motiverande – ”när…”, ”då …”, ”därför att ….”.
  • Värderande – ”bra”, ”egentligen”, ”faktiskt”, ”fast/fastän”, ”förstås”, ”förvisso”, ”gärna”, ”ju”, ”nämligen”, ”precis”, ”säkert”, ”till synes”, ”troligen”, ”trots” .

Exempel: Skriv inte ”Texten var bra”, att skriva ”Texten var förstås välskriven” betyder mer än att den var välskriven. Den som uttalar värderar att den var välskriven.

  • Utfyllnadsverb – ”borde/bör”, ”började/börjar”, ”försökte/försöker”, ”gjorde/gör”, ”hade/har”, ”höll på/håller på”, ”kunde/kan”, ”kom att/kommer att”, ”kände/känner”. ”kändes/känns”, ”måste”, ”skulle kunna”, ”skulle/ska”, ”slutade/slutar”, ”startade/startar”, ”såg/ser”, ”såg ut/ser ut”, ”tittar/tittar”, ”verkade/verkar”

Exempel: ”Arbetet kommer att starta upp efter lunch” borde vara ”Arbetet startar efter lunch”.

  • Tidsangivelse – ”aldrig”, ”alltid”, en stund”, ”just”, ”nu”, ”ofta”, ”plötsligt”, ”redan”, ”samtidigt”, ”sedan”, ”snart”, ”ständigt”, ”sällan”, ”till slut”, ”ännu”, …

Exempel: Satsen ”sedan kom han” kan skrivas som ”han kom”.

Vi går vidare och letar efter småord som används där de inte behövs eller som används alltför ofta. Exempel på typiska sådana småord är:

”att”, ”av”, ”bara”, ”dock”, då”, ”där”, ”heller”, ”helt”, ”här”, ”man/en”, ”ju”, ”med”, ”medan”, ”men”, ”nog”, ”när”, ”och så”, ”också”, ”om”, ”själv”, ”sådan”, ”så”, ”som/såsom”, ”upp”, ”utan”, ”utav”

Exempel: ”motorn startade upp”, ”det blåste medan det snöade”, ”dock är jag glad”

Ofta kan ord skrivas om i stället för att användas och överutnyttjas slentrianmässigt. Varje författare har sina specialare men ett för vanligt ord för många är

”börja/började”

Se över användningen av ordet ”hade”. Det behövs oftast bara en gång i ett stycke för att indikera förfluten tid.

Nästa fråga är om texten har onödiga kvalificerare som inte fungerar:

Förstärkande/förminskande/diffusa – ”bara”, ”en aning”, ”en smula”, ”enormt”, ”fantastiskt”, ”försiktigt”, ”ganska”, ”helt”, ”kanske”, ”knappt”, ”litegrann”, ”mycket”, ”möjligen”, ”nog”, ”någorlunda”, ”nästan”, ”oerhört”, ”ofta”, ”otroligt”, ”så”, ”troligen”, ”ungefär”, ”vanligen”, ”verkligen”, ”väl”, ”väldigt”, …?

Kan de tas bort eller ersättas av mer intressanta, mer precisa formuleringar? Skriv inte ”Han var väldigt smart”, i stället ”Han var smart”, ”Han hade 2.0 på högskoleprovet”

”Those of us who were brought up to be unaggressive in conversation are liable to use qualifiers – adjectives and adverbs such as rather, a little, which soften or weaken the words they modify. In conversation they’re OK; in written prose they’re bloodsuckers – ticks. You have to dig them out right away. The ticks that I myself am plagued by are kind of, sort of, and just – and always, always, very.” (Le Guin, s. 43)

”Great seldom carries the weight it ought to carry. Suddenly seldom means anything at all; it’s a mere transition device, a noise” (Le Guin, s. 43)

Enligt Obstfeld (1002, s. 145) gör nybörjarförfattare ofta felet att stapla flera beskrivande ord på varandra i stället för att hitta det rätta ordet:

Han satte på sig sina svarta, nypressade, eleganta, välsittande, svindyra byxor.

Och slutligen, sudda ut alla ord som ”tja”, ”nå” eller ”hmm”, om de inte verkligen är medvetet valda för att bidra till texten.

Den engelske författaren George Orwell, som bland annat skrev böckerna Djurfarmen (Animal farm) och 1984 formulerade följande tumregler för effektivt och entydigt språkbruk på ordnivå.

  • Använd aldrig en metafor, liknelse eller ett bildligt uttryck du är van att stöta på i skrift.
  • Använd aldrig ett långt ord där ett kort ord är tillräckligt.
  • Om det är möjligt att plocka bort ett ord ska man göra det.
  • Använd aldrig en passiv formulering där du kan använda en aktiv,
  • Använd aldrig ett låneord, ett vetenskapligt ord eller en jargong om du kan ett vardagligt ord med samma betydelse.
  • Bryt vilken av dessa regler som helst innan du säger något omänskligt.

Författarens röst, Don DeLillos ”Spelare”

Det här avsnittet försöker hitta ledtrådar till rösten för en författare. Den som valts ut är den potentielle nobelpristagaren Don DeLillo som har skrivit många romaner, noveller, pjäser och även ett filmmanus sedan början av 70-talet. I detta avsnitt tas exempel från romanen ”Spelare” från 1977, översatt till svenska 2011 (Don DeLillo, Gamblers, Vintage, 1977). Romanen är inte så lång, bara 204 sidor, cirka 60 000 ord men innehåller mycket, så denna analys kommer bara att skrapa på ytan.

Romanen inleds med en kortnovell. I en pianobar på ett flygplan samlas några par som inte vill titta på filmen, läsa, eller sova i sina flygplansstolar. Pianisten som står för underhållningen anpassar sin musik efter lyssnarna och filmen. Inledningen används i detta avsnitt både som grund för analysen och för en mikronovell.

En reflektion över titeln.

Ordet spelare kan uppfattas på två olika sätt. Dels som spelare i spel, till exempel poker, och dels som deltagare i en lek. En skillnad mellan spel och lek är att det i spelet finns fastställda spelregler. I en lek är det deltagarna själva som bestämmer reglerna, och reglerna kan ändras när deltagarna så vill.

Hur gör han?

I en intervju med författaren Jonathan Franzen ger Don Delillo en kort redogörelse för hur han arbetar.

Arbetet med att skriva en roman börjar enligt honom med en ide. Ingen större överraskning. Två till tre karaktärer i konflikt.

Meningen med romanerna är inte allt den primära drivkraften utan det är meningarna, texten och orden. DeLillo väljer hellre en vacker mening eller ett stycke till bekostnad av meningen. DeLillo använder novellen ”Ivory Acrobat” som exempel. Han tyckte att frasen ”Ivory Acrobat” var vacker att han ville skriva något. Meningen i en roman byggs upp över tid när arbetet fortskrider, sakta, när karaktärena och deras språk utvecklas.

(DeLillo, 2013a) A conversation with Don DeLillo and Jonathan Franzen, https://www.youtube.com/watch?v=OJ_iDyzxxTE&t=1s)

DeLillo ser romanskrivande som något demokratiskt. ”Alla människor helst kan skriva en stor roman.”.

(DeLillo, 2013b) Don Delillo Documentary, BBC, https://www.youtube.com/watch?v=0DTePKA1wgc

Don Delillo är en stadens författare. I romanen ”Spelare” gör en av huvudpersonerna, Pammy, en utflykt till Maine med några av sina vänner. Vattnet är för kallt för att bada i, det är så kallt på nätterna så att hon inte kan sova, hon får vita ringar runt ögonen där solglasögonen hindrat solen från att komma åt. Hon ligger med en av sina vänner och får ont i kroppen: ”Hennes kropp ömmade nästan överallt. Jorden gjorde ont. Den förbannade marken.”.

Vad recensionerna och litteraturvetarna säger

DeLillos förtätade och medvetet överlastade språk syftar naturligtvis till att desorientera läsarna och få dem att med samma intensitet uppleva romanfigurernas klaustrofobiska vanmakt inför den oöverblickbara händelseutvecklingen.

Något litterärt mästerverk rör det sig inte om, därtill är romanen en form- och motivmässigt alltför spretig skapelse; en dystopisk fantasi och ett språkligt lekverk snarare än ett välkomponerat paradstycke. Icke desto mindre visar DeLillo här prov på sin skarpa psykologiska blick och förmåga att ge gestalt åt individens förvirring inför det moderna samhällets frestelser och anfäktelser.

Smålandsposten, Martin Lagerholm, http://www.smp.se/kultur-noje/tre-verk-av-don-delillo/

 Han skriver med sällsynt precision, som om han hanterade en skalpell. Och snittade i den amerikanska kroppen, i så fall. En kropp som förnekar sin sjukdom, som inte märker författarens subtila utfall med det vassa instrumentet. Han kontrollerar skeendet, visar behärskning i raseriet.

För det är en kritik DeLillo levererar: en kritik av just det moderna slaveriet, som är måhända lättare att identifiera nu så här en 35 år senare, att vi har blivit ännu mer insnärjda i monotonins leda. Åtminstone skildrar han äktenskapet sålunda, i det förutbestämda livsloppet, där vi alla följer vår snitslade bana, söker det bekanta uppgjorda mönstret – helt enkelt i rädsla för det nya och det främmande, det som vi inte direkt kan härleda till tidigare erfarenheter. ”Bara frånvaro delades fullt ut”, som han formulerar tvåsamheten.

Det är helt klart skrivet i en tradition, samtidigt som det är helt nyskapande. DeLillo befrämjar kaoset och oordningens princip. Skillnaden mellan svenska romaner är att du där nästan alltid vet vad du har att vänta dig, när du har läst cirka hundra sidor: det som följer är (nästan) alltid det förväntade, och oftast något som inte infriar de förväntningar som inledningen ställer. Hos den här författaren är det snarare tvärtom, att han efter halva boken byter spår: som här, där den dittills relativt raka intrigen plötsligt börjar hacka till, röra sig i en sned formation.

Bernur, http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2012/05/spelare-don-delillo.html

With each day’s new terrorist event in Entebbe or Wall Street or midtown Manhattan it becomes more natural that terrorists start showing up as prototypical figures in novels; but in novels they have their uses. They replace the car crash as a means of violent and sudden death, replace psychiatrists and holymen as spokesmen of authority. Like the fools in Shakespeare they are satirical; like clowns, with their air of comic befuddlement, they call attention to the significance of things whose significance we had missed. Until their comeback, some of their powers– for instance, the power to effect retributive justice– had been lost to authors. Perhaps they are the only moral agents anyone can believe in now.

In ”Players,” his fifth novel, DeLillo wittily deploys terrorists to explore all the secret places in contemporary sensibility. In the prologue, passengers standing in the piano bar of an airplane in flight are watching a film of hippie marauders shooting and hacking to death a band of golfers. The tranquility of a Sunday morning is outraged, the innocent pastels of the golfing costumes are soaked with blood. Without earphones, the passengers cannot hear the soundtrack, so the pianist improvises silent-movie music to go along with the action– sounds of chase, of thrill, of Buster Keaton, incongruously funny for the elaborate physical clumsiness of the screen deaths– bodies plopping, rolling, splashing. The passengers laugh, cheer, clap. It is the terrorists whom they applaud. ”To the glamour of revolutionary violence,” remarks the author, ”to the secret longing it evokes in the most docile soul, the piano’s shiny tinkle brings an irony too apt to be ignored.” This elegant, highly finished novel does not shrink from suggesting the complicity of Americans with the terrorists they deplore.

The richness is only superficial. Put another way, the novel is not a romantic one about how they don’t get along in society, but how they are of society and their normality is what we hate to recognize. The tone is comic; the style is Candid Camera. Their smallest gestures are closely observed: ”Lyle checked his pockets for change, keys, wallet, cigarettes, pen and memo pad. He did this six or seven times a day, absently, his hand merely skimming over trousers and jacket.” We hear not their impassioned but their odd bits of conversation, the ones they actually transact life with: ”Goody, cheddar.” ”What’s these?” ”Brandy snaps.” ”Triffic.” ”Look out.” ”No you push me, you.” Their voices are just distinguishable: Lyle is elaborate, ironic; Pammy credulous.

We know very little about them. DeLillo abandons the ordinary assumption of fiction that action is caused by character and character by experience, some of which, at least, it’s the author’s duty to suggest. Pammy and Lyle have no history; they are without pasts, were never children, come from nowhere. They worry that they have become too complex to experience things directly and acutely, but the opposite is true. They are being reduced by contemporary reality to numb simplicity, lassitude: ”Pornography bored her. Talk of violence made her sigh. Things in the street, just things she saw and heard day to day, forced her into subtle evasions. Her body would automatically relax.” You experience the existence of Pammy and Lyle as though they were the subjects of a photo-realist painting, without curiosity or quarrel, the way the world of others is always experienced by the self. Pammy and Lyle: What made them like this? They are like this. Society disrupts the cherished relation of cause and effect dominated in fiction by the family; DeLillo suggests that the Zeitgeist may count for more than mother love.

DeLillo’s attention to detail is masterful. He suggests that though freedom is what people ostensibly want, too naive a definition of it brings a reaction as frightening as chaos. This is not a fashionable idea, but DeLillo convinces you that it is true. The discoveries of artists do not always– perhaps seldom– corroborate political fashions. But the wit, elegance and economy of Don DeLillo’s art are equal to the bitter clarity of his perceptions.

New York Times, September 4, 1977,  https://archive.nytimes.com/www.nytimes.com/books/97/03/16/lifetimes/del-r-players2.html

Analys av utdraget enligt modellerna i handboken

 ”Handlingen om” i Spelare

Så här beskriver förlaget handlingen.

Pammy och Lyle Wynant är ett snyggt och välmående Manhattanpar. De tycks ha allt. Men under den perfekta ytan molar tristessen, som leder dem bort från varandra och ut i skilda men lika fatala äventyr. En man blir ihjälskjuten på New York-börsens golv, Lyle ser honom dö alldeles intill sig. Han kan inte skaka av sig händelsen, och plötsligt ser han sig involverad i ett intrikat spel med militanta terrorister. Pammy gör en avstickare från vardagen tillsammans med Jack, som lever i ett homosexuellt förhållande med Ethan. Vad som först är lite oskyldigt vänstrande får katastrofala följder.

 Romanen uppstart

Romanen inleds med en kortnovell som verkar ha mycket lite med resten av romanen att göra, förutom att den introducerar vår tids mediefixering och upplevelsefixerade natur. Ett antal personer i en pianobar på ett flygplan lyssnar på pianomusik och ser spå en film där golfare slaktas på en golfbana.

Efterhand, under läsningen, kan läsaren identifiera de olika personerna i pianobaren som karaktärerna i romanen via utseenden, livsberättelser och gester. Flygplanet? Romanen som ett utsnitt i samhället. Pianisten? Don Delillo själv.

Karaktärer

De två huvudkaraktärerna är Pammy och Lyle som utifrån sett lever det perfekta stadslivet. Utan ekonomiska problem, med vänner att umgås med och med tillgång till storstadens alla nöjen.

Vi får inte veta något alls om någon av karaktärernas förhistoria, förutom att Pammy berättar att hon gäspade när hon ringde sin pappa, som nu är död. Har de ens någon? Hur träffades Pammy och Lyle?

De beskrivs båda som medel i allt, men i positiva ordalag. Lyle beskriver sin kropp så här.

”Det var en kropp av obesvärad längd, välproportionerad, måttliga veck och gropar. Fin,den försiktiga precisionen i hans rörelser, … Och det tillfredsställande i måttfulla former. I mildhet. Bröst och lemmar utan hår. Medelstort sexredskap. Intressant, hans formella särskildhet. Det avstånd han fulländat. Han såg det tydligt, händer och hållning, den genomsnittliga väven av grovt hår, grå ögon som till slut fäste sig vid sig själva. (s. 190)

En modern individualistisk egotripp.

Övriga karaktärer är inte berättare.

Handlingar av

Vi får omväxlande följa handlingen utifrån Pams och Lyles perspektiv.

Tv-tittande är en handling som återkommer i romanen och som även plockas upp av av David Foster Wallace, en beundrare av Don DeLillo. I Don DeLillos senaste roman Zero K är tv-tittandet tillbaka som en handlingskomponent.

Dråpliga speciella vanor som lyfts fram. Till exempel Pammys vana att köpa frukt som de inte äter upp eller Lyles zappande mellan tv-kanaler.

Dialoger

Dialogerna är rappa med associationer som ibland utmanar läsaren. De inblandade pratar ofta bredvid varandra, som om de inte lyssnade utan bara hör samtidiga dialoger som till och från möts. Här är ett exempel där Pammy och hennes arbetskamrat Ethan utväxlar repliker efter att Pammy gått fel, in i norra tornet av World trade center i stället för in i det södra där hon jobbar. Den Jack som nämns är Ethans homosexuella partner. Ethan inleder:

– Bedårande, värdelöse Jack.

– Vadå, jag arbetar.

– Det är fantastiskt, det är nästan övernaturligt, faktiskt., hur folk får en ide, en liten människa som trängtar efter något, och så blir det ett sätt att leva, en besatthet för tid och evighet. Jag tycker det är fantastiskt. En person som jag. Uppfödd på realiteter, på tingens begränsningar.

– Jag gick in i fel torn.

– Jack vill bo i Maine

– Jag tänker, du vet, varför inte?

– Det är drivkraften i hans liv, plötsligt, ur det blå, den här grejen, Maine, det här ordet, och det är allt det är, eftersom han aldrig varit där.

– Men det är ett bra ord, sa hon.

– Maine.

– Maine, sa hon. Det må vara enkelt Ethan, men det finns kraft i det: man känner att det har den sortens kärna, den moraliska kärnan.

– Detta från en person som använder ord, så det måste betyda något.

– Jag använder ord, absolut

– Så Jack kanske har något där

– Ethan, Jack har alltid något. Vad det än är så har Jack dess inre innebörder, dess verkliga dela. Det vet vi båda om Jack.

– Vad gör jag, börjar pendla?

– Jag skulle vilja vara där nu, sa hon. Den här stan. Tiden på året.

– Juli, Augusti.

– Kalabalik

– Du tycker alltså att han har något

– Jag använder ord

– Du tycker att han har valt ett bra ord

– Det har Jack. Det har Jack alltid.

(s. 20-21)

Några dagar senare träffas Evan, Pammy Jack och Ethan på en improviserad middag. Så här går en del av dialogen.

– Det är Jacks födelsedag.

Ingen sa något.

– Jag är trettio.

– Välkommen till Dödens dal, sa Lyle.

– Jag känner mig annorlunda.

– Men inte ett dugg klokare, sa Ethan.

– Förr tyckte jag att trettio var så gammalt. Jag träffade folk som var trettio och tänkte herre Gud, trettio.

– Vänta tills du är runt fyrtio, sa Ethan. Det tar hus i helvete i cirka tio minuter. Sedan börjar man åldras i stillhet. Det är faktiskt inte så tokigt. Man börjar gå på bio i innetofflor och folk tror att man är någon ofattbart intressant man som snart kommer att dyka upp i ”Vad händer”, du vet eller ”Det alla pratar om”, i Vogue eller nåt.

– Vi glömde öppna vinet, sa Jack.

– Exakt när, sa Pammy, blir man runt fyrtio?

– Vin Lyle.

– Vi har slut på vin. Det finns inget vin. Vår källare auktionerades ut för att betala arvsskatten.

– Vi tog med oss vin, sa Jack. Vi kom hit med vin.

– Det finns inget vin, jack. Du får gärna se dig omkring.

– Det ligger i taxin, sa Ethan.

– Taxin, sa Jack. Vi glömde det i taxin.Jag kommer tydligt ihåg att vi hade det när vi klev in i taxin och sedan minns jag inte att jag sett det.

– Eftersom du drack upp det, sa Pammy.

– Eftersom jag drack upp vinet i taxin.

– Var det någon som sa Cola Light, sa Jack.

(s. 37-38)

Händelser

Förutom två dramatiska händelser, en dödsskjutning och ett självmord händer det inte mycket lite. Pammy jobbar och pratar, Evan jobbar och följer upp dödsskjutningen som visar sig vara ett misslyckat terroristdåd. Undersökningen kan ses som en lek, eller ett spel som Evan spelar. Han glider iväg från Pammy och är otrogen som en del av sitt sidospel. Typiskt är att sista gången romanen relaterar att de umgås (s. 51-60) är det framför var sin tv-apparat.

Relationer

Romanens centrala personliga relation är den mellan Evan och Pammy. Det är en ytlig relation, de bor i samma våning men har i övrigt inte mycket gemensamt under de månader som romanen berättar om. Det finns anspelningar på att de tidigare gjorde mer gemensamt, som att utforska New Yorks restauranger men i romanen är kylskåpet oftast tomt och det är hämtmat som gäller.

Ett antal andra relationer spelar roller i romanen, fränst de mellan Pammy-Jack, Pammy-Ethan, Evan-Rosemary, Evan-Frank McKechnie, men även de relationerna skildras som ytliga. Pammy kommenterar Evans och Jacks relation som att Evan aldrig till talar Jack direkt, bara indirekt vis saker och annat. När de varit tillsammans under några dagar visade  sig illojalitet, skadeglädje och grinighet (s. 172).

Slutet

De första raderna i romanen är:

NÅGON säger: ”Motell. Jag gillar motell. Jag önskar att jag ägde en kedja, världen över. Jag skulle vilja åka från det ena till det andra och så vidare till nästa. Det är något självförverkligande med det.”

Lösryckta rader innan vi förflyttas in i pianobaren.

Det sista avsnittet har rubriken ”Motellet” och återkopplar till romanens början. Vi befinner ocss i ett motellrum med en man i en stol och en kvinna sovande i sängen. Mannen ges aldrig ett namn, men precis som med introduktionen i pianobaren finns det ett antal överlapp med romanen inskrivna som får oss att tro att personerna i rummet är Evan och Rosemary. Men, det är inte säkert. Mannen väntar på att telefonen ska ringa och solen stiger upp.

Ett utdraget hummande ljud

Sista raderna gestaltar skuggan som den uppgående solen visar på väggen:

Den lutande gestalten, till exempel, är knappt igenkännbar som man. Han tappar förmågor och drag för varje sekund, men kan fortfarande beskrivas (snabbt) som välformad, medveten och ljus. Vi vet inget annat om honom. (s. 204)

Allt är en övergående schimär, en skugga vi får tolka så gott vi kan.

Teman

Den moderna människans rotlöshet och rastlöshet. Temat slås fast redan i den första meningen

NÅGON säger: ”Motell. Jag gillar motell. Jag önskar att jag ägde en kedja, världen över. Jag skulle vilja åka från det ena till det andra och så vidare till nästa. Det är något självförverkligande med det.”

Ett sätt att hantera meningslösheten är att hitta på lekar och spel som överlagras vardagen. Ibland stöttade av medier. Ett exempel på detta är det drama som pianisten, filmen, och åhörarna tillsammans skapar

Pianomusiken, till lika delar illustrativt motiv och ett medium för autonom kommentar, börjar uttrycka en djupnande grad av (illmarig) oro som smälter väl samman med filmens exakta följd av tagningar, var och en något kortare än den föregående, en antydan om att det vardagliga är på väg att ge vika för oförutsedda spänningar.

Ett annat sätt att hantera meningslösheten och komplexiteten i det moderna samhället är att strukturera sin tillvaro.

Lyle kände i fickorna efter mynt, nycklar, plånbok, cigaretter, penna och anteckningsbok. Han gjorde det sex eller sju gånger om dagen, lät frånvarande handen fara över byxor och kavaj, i steget, efter lunch, på väg ut ur en taxi. Det var en vana som inte krävde någon medveten planering men som ändå fick honom att känna sig trygg, och det var ytterst viktigt, i förvissningen att han hade sina sake roch vetskapen om var de fanns. (s. 26).

Terrorism ger Lyle en mening med tillvaron och genomsyrar romanen. Under en fest på takterrassen förs följande dialog:

– Det där planet ser ut som det ska flyga rakt in.

– Jag tror att jag är sjuk, hörrni.

– Jag ville ju så gärna att vi skulle vara intelligenta tillsammans ikväll.

– Jag tror att jag kanske kommer att lägga en pizza när som helst.

– Jag var säker på att det skulle flyga rakt in, sa Jack.

(s. 82-83)

 

Övervakning antyds, men är inget av de mer genomgripande teman romanen tar upp. Kanske var inte tekniken tillräckligt utvecklad?

Det innebär att de kommer att installera en sådan där metalldetektor och att vi kommer att tvingas gå igenom den varenda gång vi ska in på golvet. Jag hatar de där förbannade grejerna. De kan skada benmärgen.  (s. 31)

Tanken att det inte skulle finnas en metalldetektor på Wall Street är idag helt otänkbar.

Alternativa fakta, allting flyter. Vad är sanning?

– De tog honom i obligationsrummet. Han hann inte ut på gatan.

– Jag hörde gatan

– Han hann inte längre än obligationsrummet, sa McKechnie. Vem det än var som sa Bridge street, hälsa honom att han spinner ett nät av osanning.

– Jag hörde att han hann ut.

– Rena fantasier

– En härva av lögner?

(s. 30)

 

Platser och deras namn är viktiga, bär mening (se t.ex. dialogen ovan och s. 169, s. 203)

Stil och språk

Exemplen som följer är alla tagna ur avsnittet ”Filmen”, romanens inledning.

Romanens första och sista avsnitt är skrivna i presens. Resten av romanen i dåtid (preterium, imperfekt). Varför? Kanske för att presens ger ett mer direkt intryck på läsaren. Eller, vill han betona att starten och slutet är mer kopplat till nutid (verklighet) och att resten är en konstruktion för att knyta ihop inledning och avslutning? Solen har precis gått ner i inledningen och den stiger upp igen i avslutningen.

Karakteristiskt är specificerande upprepningar med väl valda detaljer, ofta med en twist. Ofta som en asyndes med bara komma mellan det som räknas upp.

Nära pianot står en kvinna, strax under trettio, ljushårig och rädd för att flyga.

Ibland absurda.

Snart börjar han göra det ljud som en av dem eller båda gör när de besväras av ångest, viktiga val, outsäglig fruktan, tanken på tråkiga middagsgäster, hans arbete, hennes arbete … Det är ett utdraget hummande, språkljudet ”m”.

Ljudet ”m” återkommer för övrigt i det avslutande avsnittet.

Ytterligare en egenhet i språket är drastiska betoningar / överdrifter. Golfarna är klädda i ”våldsamt kulörta sportkläder”. Golf är en ”anal serie av skrupulös försiktighet och småaktigt gnäll” Golfarna mördas i en ”praktfull slakt”

En svingar med klubba och blir skjuten i skrevet av mannen med Enfielden. Han ramlar ner i en damm och grumlar den med blod. Flygvärdinnan serverar det manliga paret drinkar och kvinnan längst bak en ginger ale.

Don DeLillo arbetar med en medveten distansering av läsaren. Han skriver ”Vad kameran delar med de som tittar är ett sinne för optisk list. Känslan att vara osedd. Publiken som privilegierad betraktare”. Läsaren befinner sig ytterligare ett steg bort i kedjan.

Scenen, inklusive filmen som visas, beskrivs filmiskt. Det är lätt att tänka sig den som en del av en film.

Golfarna tar sig in i bild, sju eller åtta totalt, vita, korpulenta män, flera i golfbilar, i sakta mak på ett led över kullarna.

Berättaren är ytterligare en betraktare som inte vet mer än läsaren som tolkar scenen. Berättaren är en av oss. Ökar distansen till det som händer i scenen.

Vi förmodar att det sitter människor där, orörliga, tillfreds med att sålla bland bilderna. 

Pianots melodier används för att illustrera och skapa stämning.

Användning av cliffhanger. Pianomusiken blir till en antydan om ”att det vardagliga är på väg att ge vika för oförutsedda spänningar”.

Gestaltning med väl valda adjektiv

Hans låtsaspojkaktiga ansikte väger noggrant varje leende – en grimas här, en skälvning där. Våldet är, trots allt, konstfullt och intensivt.

Gestaltning med mycket specifika detaljer.

Den unga kvinnan har lyckats sluta gäspa. Mannen vid hennes sida studerar naglarna på sin högra hand. Han gör det med fingrarna böjda över handflatan och spretande tumme.

Analysen utgår från en översättning som kanske inte fullt ut lyckas förmedla Don DeLillos språk. Översättaren Niclas Nilsson får beröm för sitt arbete så kanske ges rättvisa åt språket. Det finns ett fåtal stelnade metaforer och uttryck: ”sakta mak”, ”en dos spänning”, ”cowboys och indianer”. En nyskapande metafor är: De var ”klädda i varandra” (Metonomy?). En annan effektiv metafor är:

Musikens enkla oskuldsfullhet undergräver den fotogeniska fasan, reducerar den till en tom virvel.

DeLillo använder sig av kontrast:

I högerhanden håller han ett vapen, ett automatgevär … En av golfarna letar fram en järnklubba.

Upprepning, som redan exemplifierats ovan, men även med dramatisk stegring eller avtrappning.

Bakom mannen syns mörka skogar. Hans kläder är brokiga- basebollskeps (uppfälld skärm), trådsliten paisleymönstrad väst, arbetsskjorta, uniformsbälte, vita byxor nerstoppade i höga stövlar. Patronbälten hänger i kors över bröstet. Han har en avsågad Einfield i handen.

Även den sista meningen i avsnittet utnyttjar upprepning på ett snyggt sätt. Från det abstrakta till det vardagliga och meningslösa.

Deras verkliga liv ligger långt där nere, börjar redan fogas samman igen, åkallar detta kött ur luften, i post som väntar på att öppnas, i ringande telefoner och pappersarbete på skrivbord, i det slumpmässiga yttrandet av ett namn.

Språkanays med lix

Ordet ”som” förekommer 25 gånger, det tredje vanligaste ordet. Antyder liknelser.

Hon gäspar på flygplan som hon brukade gäspa (som tonåring) sekunderna innan hon steg på en bergochdalbana eller (som ung kvinna) när hon slog numret till sin pappa. Hennes sällskap höjer, med en stiliserad ryckighet som är passande chaplinartad, vänsterfoten högt bakom sig och ger henne en lätt spark i baken, ett nummer som är så elegant utfört att hon börjar skratta mitt i gäspningen.

Ordet ”verkar” förekommer tre gånger. Antyder osäkerhet.

www.lix.se:

Antal meningar (M): 57

Antal ord (O): 916

Antal ord med fler än 6 tecken (L): 223

Genomsnittlig meningslängd (Lm = O / M): 16,1 (Alice Munro 14,7 Virginia Woolf 17,85)

Andel långa ord (Lo = L / O * 100): 24,34  (Alice Munro 17, 92 Virginia Woolf 22,63)

Läsbarhetsindex (LIX = Lm + Lo): 40 (Alice Munro 33 Virginia Woolf 40)

Ordvariation

Type/token ratio (TTR)      56 % (Alice Munro 45,74 Virginia Woolf 60,78)

Ordvariationsindexa (OVIX)                  83,59 (Alice Munro 67,13 Virginia Woolf 78,73)

Ordvariationsratiob (OVR)                     91,5 % (Alice Munro 88,91 Virginia Woolf 91,89)

Jämfört med Alice Munro så är DeLillos språk mer varierande och med längre ord och meningar. Han är nästan i klass med Virginia Woolf.

Annonser