Färdigheter och tekniker för beskrivningar

Det enda sättet att lära sig hur mycket beskrivning som behövs är enligt Stephen King att läsa mycket och sedan öva, öva, och öva. Det finns inga alternativ, inga genvägar, bara idogt arbete (King, 2001, s. 154). Några frågor att fundera över under läsningen av en beskrivning är;

  • Är den gjord med mycket eller lite detaljer ur bakplanet?
  • Får man som läsare en tillräcklig bild av textens miljö där händelserna utspelar sig,
  • Vad tillför beskrivningarna när det gäller hur läsaren uppfattar inre tillstånd, dialoger och handlingar som utförs?
  • Är även andra sinnen än synen inblandade, som hörsel, lukt och känsel?

Adjektiv ger författaren möjlighet att med ett enda ord karakterisera hur något är, till exempel ”vackert”. Adjektiv är effektiva och samtidigt så abstrakta att läsarens fantasi riskerar att punkteras. Beskrivningen faller platt. Ofta kan adjektiv i stället med fördel åskådliggöras i beteenden och dialoger så att läsaren får tid att bygga sin egen bild av det den tycker är ”vackert”. Om en text innehåller ett överflöd av adjektiv eller väldigt få säger en hel del om dess karaktär.

Realismen och mängden detaljer i en beskrivning kan variera men generellt sett är moderna romaner historiskt sett fåordiga i sina beskrivningar (Norin, 2011, s. 206). Beror detta på att läsare (vi) inte har ro att läsa dem, eller är det bara ett nutida stildrag, en konvention, eller är det för att lyfta fram handlingen? Kanske är en del författare helt enkelt lata? Eller så är vi ointresserade av detaljer, eller rent av skärmar oss från dem, eftersom vi ständigt är omgivna av så mycket information.

”Om en prosaförfattare kan tillräckligt om det han skriver om, kan han utelämna en del saker som han kan, och läsaren kommer ändå, om författaren skriver nog äkta, att ha en så stark känsla av dessa saker som om författaren verkligen hade framlagt dem. Verkligheten i ett isbergs sätt att röra sig kommer av att bara en åttondel av det syns ovan vattenytan. En författare som utelämnar saker därför att han inte känner till dem åstadkommer bara håligheter i sitt författarskap.” (Hemingway citerad i Norin, 2011, s. 207-208)

En uppsättning detaljer som i alla fall Stephen King tycker kan utelämnas är ingående beskrivningar av hur personer ser ut och är klädda (King, 2001, s. 155).

För att konkretisera detaljer används läsarens sinnen. Det är så vi uppfattar världen.

“Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta. Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och det var inte utan, att han fick sin del med av regnvädret, fast det skulle heta, att han satt under tak. Det kom in till honom som fukt genom de otäta väggarna och som dropp från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten in över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjuls- öppningen.” /Selma Lagerlöf, Kejsaren av Portugallien

Augustsson (s. 54) använder miljöbeskrivningen i citatet ovan som ett exempel på hur en konkret beskrivning snabbt, med bara några få detaljer, kan introducera ämnet för en hel roman. Vi förstår att huvudpersonen är fattig, och dramatiken antyds med den tilltagande blötan. Det kommer att bli jobbigt.

Det hade gått att åskådliggöra scenen med det enkla konstaterandet att ”Det regnade ute”, men med den typen av allmänna, abstrakta beskrivningar levandegör inte en berättelse.

”På kvarndammen en skärva av en sönderslagen butelj glänste som en liten stjärna.” / Tjechov om en måskensnatt. “En hjort som kommer ner till vattnet för att dricka” / Ivar Lo-Johansson om Stockholms stadshus

En bakomliggande tanke och förutsättning är att du som författare kan lita på att läsarna drar slutsatser. Du måste lita på läsaren!

Annonser