Exempel på karaktärsanalys – Begravd jätte, Kazuo Ishiguro

Som ett exempel på karaktärsanalys av en roman följer här ett försök att plocka isär en av karaktärerna i romanen Begravd jätte av Kazuo Ishigur. Boken är utgiven i januari 2016 på Wahlström och Widestrands förlag. Originalet har titeln The buried giant och gavs ut 2015. Genremässigt är romanen en äventyrsroman, riddarroman, pikaresk, fantasy som är förlagd till 500-talets England. Ringens brödraskap ligger inte långt bort.

Romanens handling bygger på att huvudpersonerna Axl och Beatrice ger sig ut för att träffa sin son. De kommer knappt ihåg honom, eller något över huvud taget, eftersom landet höljs i en dimma som suddar ut minnen.

En första övergripande fråga är om romanen är karaktärs- eller händelsedriven? I en händelsedriven roman tenderar karaktärerna till att vara platta förutsägbara stereotyper. Slutsatsen är att romanen inte är karaktärsdriven. Viktigaste argumentet för den slutsatsen är att minnen är utsuddade. Den är i långa stycken inte heller uttalat händelsedriven eftersom tempot är lugnt med långa dialoger. Det finns dramatiska scener men de är utspridda. Boken är snarast en idéroman där temat är frågan om minnen är nödvändiga. Miljöerna är sparsamt beskrivna men eftersom karaktärerna ständigt är på vandring får läsaren ändå en känsla för världen i romanen.

Antal och typ av karaktärer

Är texten stort upplagd med många karaktärer? Är det en skildring av ett samhälle? Eller en enskild individ (Malmsten, s. 150). Finns det karaktärer som inte är människor (andar, saker, skeenden)? Vilka karaktärer sticker ut?

Romanens huvudfigurer är det gamla britanniska paret Axl och Beatrice. Bifigurer är krigaren Wistan (saxare), ynlingen och den blivande krigaren Edwin Den gamle britanniske riddaren Gawain från Kung Arthurs hov och hondraken Querig.

I bakgrunden finns ett stort antal saxare, britannier, britanniska soldater, båtkarlar, gamla kvinnor, munkar, troll, alfer och annat.

Berättare

Är någon eller några av karaktärerna också berättare? Är berättelsen flerstämmig (polyfon) eller finns de en enda, kanske allvetande, berättare som håller i perspektiven?

Det finns en allvetande berättare som ibland tar över och som ser på det som händer från en obestämbar tidpunkt i framtiden. Av karaktärerna i romanen är det oftast Axl som berättar. För det mesta i nutid men ibland även reflekterande som ”senare skulle han tänka på detta som …”. Den allvetande berättaren skulle ibland kunna vara Axl men mycket av det som händer kan Axl inte veta något om. Edwin berättar ibland. Gawain har en del passager, oftast refererande till äldre tider. Båtkarlen i sista kapitlet ger sin syn på det som händer, omväxlande med Axl.

Många kapitel introduceras av en av karaktärerna som sedan håller i kapitlets berättande.

Karaktärer fyller en funktion i berättelsen

Fyller alla karaktärer en funktion? Kan någon tas bort? Saknas någon?

Det finns några passager som är svåra att förstå. Till exempel där Beatrice samtalar med en kvinna innan vandringen börjar. Vem är hon och vad talar de om? Den som berättar mest är Axl så i det följande fokuserar analysen på honom även om det är Beatrice som leder färden.

Karaktärernas historier (bakplanet)

Stöttas karaktärer av ett bakplan? Får vi veta tillräckligt om personerna för att de ska kännas realistiskt grundade i berättelsens historia?

Det som gör berättelsen speciell är att bakplanet döljs i en dimma. Karaktärerna glömmer bort vad som har hänt, ibland redan efter någon dag. Krigaren Wistan påverkas inte av dimman lika mycket som de andra. Han kommer ihåg och följer sin plan.

Axls historia friläggs allt eftersom, men aldrig helt. Han var en del av Kung Arthurs här som slaktade oskyldiga barn och kvinnor trots att Arthur lovat motsatsen och Axl förhandlat på det löftet. Axl var och är en skicklig diplomat. De fragment av minnen som dyker upp plågar Axl och en hel del av dem berättas av Gawain som stred tillsamman med Axl för länge sedan. Även Wistan har minnen kopplade till att som barn ha sett Axl som riddare och svikare. Den gamle soldaten känner också svagt igen Axl, som inte vill bli igenkänd.

Tidigare händelser, till exempel från Axls barndom får vi inte veta något om.

Axl och Beatrice ger sig av för att leta sin son men när minnesdimman lyfter får vi reda på att sonen dött efter att ha grälat med Axl och rymt. Axl har tidigare hindrat sin fru från att besöka graven, men ändrar sig i romanens upptakt. Därav vandringen, även om Beatrice till en början verkar komma ihåg att sonen dött. Han bor enligt henne i en by någon dagsresa bort. Eventuellt vet Axl att det är en grav de ska besöka.

Yttre attribut

Namn, ålder, utseende, kön?

Axl kallades enligt Gawain Axelas eller Axelum vid tiden för Kung Arthurs krig. Namn med mer tyngd än det enkla Axl som romanen introducerar honom med. Han är en äldre man, grå och över medellängd. Bortsett från den beskrivningen får vi inte veta någonting om hur han ser ut. Rimligtvis är han relativt stark som orkar bära Beatrice. Han är inte samma typ av riddare som Gawin.

Komplexa karaktärer

Vilka, om några, av karaktärerna kan sägas vara komplexa, mänskligt levande, till och från irrationella och oförutsägbara? Matchas positiva sidor mot fel och brister?

Axl är envist trogen. Han är en försiktig person men ärlig. Om det inte vore för minnesdimman vore han osannolik. Författaren kan utnyttja dimman för att gömma en riddare i en jordhåla. Om vi från början vetet vem Axl var, skulle hans handlingar verka rimliga? Troligen, han älskar Beatrice. Skulle omgivningens handlingar vara trovärdiga? Nej, definitivt inte.

Någon humorist är inte Axl, det är Gawain som står för det humoristiska (parodiska) i romanen.

En fråga som läsare får grubbla på är varför Axl ändrar sig och plötsligt bestämmer sig för att de ska ge sig iväg.

Karaktärer som utvecklas

Utvecklas karaktärer under berättelsen? Hur förändras karaktärens relationer när karaktären utvecklas?

När vi lär känna Axl framträder han som en enkel bybo, vilken som helst. Enligt den allvetande berättaren hade paret mer eller mindre stötts ut ur samhället och bor i jordbyns periferi. I slutänden vet vi att han varit en riddare, en mäktig person i Kung Arthurs hov. Axl själv ändrar sig inte under romanen. Det är vi som läsare som får veta mer om honom allt eftersom.

Gestaltning

Hur gestaltas karaktärerna? Sker en beskrivning via erfarenheter, karaktär, fysionomi, eller agerande? Används handlingar för att gestalta karaktärer? Gäller visa, inte berätta (show, not tell)? Lämnas tillräckligt mycket till läsaren att utforska och bli delaktig i?

Genom hela romanen gestaltas en djupt känd respekt och kärlek. Han bär henne, värmer henne och stöttar henne när hon tvivlar. Det är kanske enklare om inte tidigare kontroverser stör samvaron? Å andra sidan, vad ska Axl och Beatrice tala om när det inte finns några minnen av det som hänt? Till och från får vi korta glimtar av ett vardagsliv. Axl beskriver dörren till parets jordrum. Eld görs upp, en måltid serveras men nästan alltid störs det husliga på ett eller annat sätt. En galen kvinna, fåglar som cirklar i taket. Axl verkar också lida av sömnproblem, kanske sviter av hans tidigare liv eller alternativt oro för Beatrice och förhållandet till henne.

Mål, drivkrafter och konflikter

Har personerna mål, något de saknar, letar efter? Kan läsaren förstå det? När i berättelsen? Drivkrafter? Skapas nyfikenhet, intresse av de konflikter som uppstår när målen söks och drivkrafter följs?

Vad är egentligen Axls mål? Frid och att få vara med Beatrice?

Axl tar en risk att ta med sig Beatrice på vandringen till graven. Han är rädd att förlora henne men beslutar sig ändå för att gå. Det visar sig att hennes största rädsla är att Axl ska lämna henne ensam. De är båda rädda att de ska misslyckas i båtkarlens test och därmed tvingas vandra ensamma.

Dialoger

Används dialog för att gestalta karaktärerna? Har de individuella uttryckssätt? Hur presenteras dialogen? Upprepningar? Sägs bara det som måste sägas? Tillför dialogen något till dramat? Är det meningsutbyten som aktivt fördjupar (preciserar, breddar) dramat (löftet, resan), som lägger till och inte bara är en presentation av passiv information? Kort, fokuserad i dramatiska ögonblick? Reagerar karaktärerna på varandra? Går det att formulera syftet med varje dialog i en mening?

Axl är konsekvent i sitt till tilltal till Beatrice, ’Min prinsessa’. Han formulerar sig alltid älskvärt och brusar inte upp. Utom en gång när han utstöter ett stridsskrik och anfaller en hop alfer med en jordhacka.

Identifikation

Är karaktären sammantaget någon som en läsare identifierar sig med?

Axl är genomgående sympatisk vilket underlättar. Det som håller emot är att han är reserverad och hellre drar sig undan än tar strid, till exempel vill han hellre resa vidare med Beatrice än ta geten till draken. Beatrice är den med moralisk resning som övertygar honom. Han är ändå inte en feg person, snarare en tänkande, en kompromissande diplomat. Förhandlar hellre än agerar. Att Axl berättar stora delar av romanen i första person underlättar identifikationen. Är Axl en hjälte?

Vad säger andra recensioner om karaktärerna och romanen?

DN: En sällsam känsla för språkets stilnivåer har alltid varit Kazuo Ishiguros kännemärke och en sak som slår en i ”Begravd jätte” är hur höviskt, artigt och omsorgsfullt alla formulerar sig i tal.

SVD: När Kazuo Ishiguros fru läste första utkastet till ”Begravd jätte” bad hon honom helt enkelt att slänga det. Och inför det färdiga resultatet har auktoriteter av så skilda slag som fantasygenrens nestor Ursula Le Guin och litteraturkritikern James Wood reagerat ungefär likadant, och levererat dräpande analyser av romanens trovärdighet, intrigbygge, gestaltning, dialog och inre sammanhang. […] ”Begravd jätte” ratar de flesta av romankonstens landvinningar från Flaubert fram till idag. Drygt 150 års ackumulerad berättarteknisk kunskap slängs på soptippen. Man kan få för sig att han rentav anstränger sig att göra tvärtom: här är det telling not showing som gäller. Berättarrösten kommer ibland in och bryter fiktionen, heraldiska monster och sagodjur från skilda föreställningsvärldar vandrar in i och ut ur berättelsen, dialogen är högtidligt klumpig. Lerig vadmalsrealism avlöses utan förvarning av alfer och graalsriddare.

The Guardian: Sir Gawain appears, roaming through a landscape familiar from the medieval poem about the Green Knight; but in Ishiguro’s novel, he has become an old man, Don Quixote-like in battered armour. A warrior who wrestles with ogres and stalks a dragon is recognisably drawn from Beowulf.

Ursula LeGuin (Fantasyns drottning): A toneless, inexact language is incapable of creating landscape, meaningful relationship, or credible event. And the vitality of characters in a semi-historical, semi-fanciful setting depends on lively, plausible representation of what they do and how they speak. The impairment of the characters’ memory in this book may justify the aimlessness of their behavior and the flat, dull quality of the dialogue, but then how is it that Axl never, ever, not once, forgets to address his wife as “princess”? I came to wish very much that he would.

 

Annonser