Berättarperspektiv (fokalisering) och berättarröst

Berättarperspektivet (fokalisering) är ur vems synvinkel berättelsen berättas och berättarrösten är det uttryck som berättarrösten ges.

”Man måste ha ett berättarperspektiv i en roman och den författare är klok som mycket tidigt fattar ett beslut om detta. Perspektivet är en mycket viktig beståndsdel av hantverket, eftersom det ingår i författarens sätt att dramatisera händelserna. Det påverkar också berättelsens uppbyggnad. Perspektivet ger också läsaren möjlighet att uppskjuta sina tvivel om det görs konsekvent i hela boken. Det skänker också berättelsen en slags auktoritativ gestalt så att den blir mer trovärdig, även om det är den mest fantasifulla och besynnerliga roman som någonsin skrivits.” (George, s. 95).

De två ytterligheterna av berättarperspektiv är i ena änden dialogen där det inte finns någon berättare alls, via jaget, tredje person (han, hon, den, det), till den andra ändpunkten där det allvetande jaget berättar. En avvägning som författaren har att leka med är hur mycket de inblandade karaktärerna känner till relativt berättaren och läsaren.

Att variera mellan olika berättarperspektiv måste göras med eftertanke, om det alls ska göras:

“In fiction, inconsistent point of view is a very frequent problem. … A shift from one point of view to another is a dangerous one. … The shift will affect the whole tone and structure of your narrative.” (Le Guin, s. 67).

Objektivt perspektiv

Någon eller något som står helt utanför personerna berättar (extern fokalisering, extradiegetic).

”Det var en gång en pojke. Han var sådär en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.” /Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa

Författaren släpper inte in läsaren till karaktärerna inre världar. Bara handlingar och andra händelser registreras. Detta är det berättarperspektiv som ger minst närhet.

”Detta perspektiv är svårt att genomföra så att det blir bra. … Författaren måste lita på sin förmåga att påverka läsaren genom en ofta mycket koncis beskrivning av händelserna Författarem måste också lita på läsarens fantasi eller förmåga att känna empati med andra människor. Författaren måste lämna över lite av makten till läsaren samtidigt som han försöker manipulera läsaren” (George, s. 96)

Allvetande perspektiv

Med ett allvetande berättarperspektiv har berättaren tillgång till allt. Tid och plats kan väljas godtyckligt och alla personers inre tillstånd kan redovisas och analyseras. Berättaren är en slags Gud som refererar det som sker. Det behöver inte vara författarens röst som berättar även om det är det naturligaste. Däremot är det viktigt att berättaren har en röst, ett tonfall och en attityd.

”Av alla perspektiv man kan välja kräver det allvetande perspektivet allra störst skicklighet förr att det ska förbli allvetande och inte bara en ursäkt för att man hur som helst glider ut och in i olika personers tankevärld.” (George, s. 96)

Tredje person, romanpersonernas perspektiv

Berättas i tredje person behövs en allvetande medberättare för att skildra andra romankaraktärers inre tankar.

”Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid att han hörde ett lätt buller bakom sig. På själva fönsterbrädet rakt rätt framför pojken stod en liten spegel, och i den syntes nästan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte huvudet, råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista hade blivit uppslaget.” Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa

”Jag sänkte huvudet och såg fingrarna röra sig på tangentbordet. Vad händer i rummet bredvid? undrade jag”

(Kalle såg hur) ”Håkan sänkte huvudet och hur fingrarna röra sig på tangentbordet. Han undrade vad som hände i rummet bredvid.”

(Gud såg hur) ”Håkan sänkte huvudet och såg fingrarna röra sig på tangentbordet. I rummet bredvid hände ingenting, men det visste han inte”

Jag-form (första person)

En berättelse i strikt jag-form låser huvudpersonen ute från de andra karaktärerna inre liv. I extremfallet följer berättelsen en enda medvetandeström, en inre dialog, som forsar fram. Ett exempel:

Nu lyfte foten. Jag sprang. En sten föll från mitt bröst och så slog jag i tån. Läkaren i byn packade jourväskan med plåster, nål och tråd.

Med ett jag-perspektiv eller utifrån en romanperson kan författaren verkligen gå på djupet av den berättande personens inre.

“Since the eighteenth centuryfiction written in the first person has been so common that we think little about it, but in fact it’s an odd, sophisticated, artificial, imaginative process both for the writer and for the reader. Who is this I? It isn’t the writer, because it’s a fictional self, and though I the reader may identify with it, it’s not me either.” (De Guin, s. 48)

Ett problem är att jaget eller den utvalde romanpersonen som berättar bara kan vara på en plats vid en viss tidpunkt vilket begränsar författarens rörelsefrihet.

En lösning kan vara att variera den romanperson som berättar beroende på scen, plats och tidpunkt (skiftande första person). Sådana byten ger möjlighet att ge fler vinklingar på det som händer men författaren måste vara noga med att samtidigt skifta berättarrösten. För många berättare har också en tendens att dra ner på takten i handlingen.

I den ”polyfona” berättelsen, som exemplifieras av Fjodor Dostojevskij får många röster och idéer komma till tals.

”Tredje person är vanligast och innebär distans och mångdimensionalitet. … Första person gör det mycket lättare att identifiera sig med den person som för ordet, det ger en närhet som kan göra en mängd saker synliga som är fördolda för en berättelse i tredje person.” (Augustsson, s. 96)

Författarens röst

Författarens röst kan finnas antingen i ett jag som berättar, eller som en allvetande berättare som kanske till och med vet om att berättelsen är en bok med läsare och kan tilltala läsarna direkt. Ett alternativ är ”erlebte rede” där berättelsen återger en persons tankar i indirekt form, e.g. ”Trädet funderade en stund. Det regnar.”.

Erlebte rede ger möjlighet till att koppla hörbara repliker och händelser i en situation till tankar och känslor som en person i texten har i situationen (Björck, s. 122). Det är en blandform mellan ett direkt tilltal i tredje person och en berättande röst som ger författaren möjlighet att pendla mellan dessa ytterligheter (Hallberg, s. 61).

Berättarrösten

”Det är berättarrösten som är avgörande för om valet av perspektiv blir lyckat, inte själva valet.” (George, s. 115)

Om inte romanen är en självbiografi måste författaren bestämma sig för hur berättarrösten ska uttryckas.

”Enkelt uttryckt är berättarrösten i din roman det sätt att tala och tänka som definierar den person ur vilket perspektiv historien berättas.” (George, s. 116)

”Det som är allra viktigaste att komma ihåg är kanske att berättarrösten inte är din röst, om du inte är den personen. Alltså talar den personen inte som du talar och hon tänker inte som du gör.” (George, s. 117)

Vilka särdrag finns det att tänka på? George (s. 117) har tidigt i romanprojektet skapat en personlighetsanalys att falla tillbaka på. Några saker att speciellt tänka på är

  • Röstens sätt att använda språket (hur meningar fogas samman när berättaren tänker och skriver, snarare än hur berättaren talar)
  • Ordförrådet
  • Tonfallet
  • Attityden, som till exempel kan var aggressiv eller kärleksfull

 

Annonser