Berättare och fokalisering

Det är lätt att en författare tappar bort valen som gjorts av berättare och fokalisering i en så lång text som en roman.

Vem berättar? Görs det i första, andra, tredje person, (erlebte rede eller direkt anföring) eller av en allvetande och oberoende berättare? Vems ögon är det som ser det som berättaren berättar? Görs det konsekvent?

De val som gjorts bestämmer hur nära läsaren kommer karaktären som berättar. En oberoende (horisontell) berättare kan ge ett bredare objektivt perspektiv på det som händer. Närheten, vertikalt berättande, ställer krav på att karaktären uttrycker sig konsekvent och med en egen röst.

Här står du. Du har inga kläder på dig och där borta hör du rösterna från arbetskamraterna som närmar sig. Det enda gömstället är en stor sten. Du tror att du skulle hinna dit om du satte igång att springa nu, direkt. Men höger fot vill inte lyfta från marken.

Leta även efter fall med inkonsekvent berättare:

Det drar kallt om baken och din högra fot vill släppa taget från marken. Men vad ser jag? Tånaglarna är oklippta på min högra fot men inte kan väl det vara orsaken till att han inte kan lyfta den? Hjärtat dunkar i bröstet. Mina ögonbryn rynkas.

Och inkonsekvenser i dialoger:

‒ Jag vet inte, svarade hon, och kände sig osäker.
‒ Inte jag heller, replikerade han, men han kände med sig att han kunde.

Annonser