Begreppsindex (A-Ö)

Här följer ett urval av de begrepp som diskuteras i handboken med en kort förklaring. De är organiserade i bokstavsordning och ges tillsammans med en referens till den sida där de diskuteras första gången. Många av begreppen förekommer flera gånger. Avsnitten om Efterarbete och Mall för systematisk analys tar upp många av begreppen ur perspektivet skrivande av roman respektive analyserande av en roman.

Aforism – tillspetsad formulering med ofta starkt generaliserande och underhållande innehåll (Stil)

Agerande – en karaktär handlar. Behöver inte påverka någon annan. (Berättelsen)

Aktivitet – en händelsekedja eller ett system av handlingar i berättelsen. Oftast resultatet av en eller flera karaktärers individuella handlingar. (Berättelsen)

Allegori – Konsekvent överföring av ett tema till en förklädd form. (Stil)

Allitteration – Upprepning av samma konsonant följd av vokal eller konsonantförbindelse i början av betonade ord som börjar på vokal. (Stil)

Allusion – Anspelning på händelser, personer och kända retoriska och litterära formuleringar. Kräver förförståelse hos läsaren. ”Han var skakad men inte rörd.”. (Stil)

Allvetande berättarperspektiv –  berättaren har tillgång till allt, som en gud. (Berättaren)

Anafor – Upprepning av samma inledningsord i några på varandra följande satser. (Stil)

Anaklout – en ogrammatisk, osammanhängande konstruktion, vanlig i oreflekterat språk. (Stil)

Anesis – Ett uppmjukande tillägg som tar udden av en kritisk anmärkning (Stil)

Anföring – karaktärerna själva kommer till tals. Alternativet är en allvetande berättare ”Relation”. Det som sägs inleds ofta med ett talstreck (pratminus) –  –, ett anföringstecken (Dialog)

Antagonist – skurken. motståndaren, den person eller det andra som håller emot och hindrar (Karaktärer, Karaktärenas roller)

Antites –ett motsatspar som illustrerar hur vi tänker. Ett motsatspar skapar en skarp kontrast och blir ett sätt att strukturera stoffet, ett strukturelement. Ett exempel är ”först ut, sist in” (Berättelsen)

Assonans (inrim) – Ljudlikheter inne i ord; ”Jag ville jag vore i Indialand” / Fröding. (Stil)

Bakplan – bakgrundsinformation som författaren samlat in för att göra romanbygget konsistent och trovärdigt (Romanens värld)

Bakplan – vad som har hänt tidigare och som författaren känner till eller hittar på. Där ingår också underförstådda förhållanden, normer, sätt att bete sig och tänka. Varje karaktär i berättelsen har sin egen historia i detta bakplan. (Berättelsen)

Berättare – den som berättar i en text (Berättaren)

Berättarperspektiv –  ur vems synvinkel berättande sker (Berättaren)

Berättarrösten – det uttryck som berättaren ges. (Berättaren)

Berättelse – skriftlig eller muntlig beskrivning av ett händelseförlopp (Berättelsen)

Berättelse – resa, löfte, kärleken besegrar allt som står i dess väg. (Dramatik)

Beskrivning – gestaltning. explicit framställning, karakterisering eller skildring i berättelsen av miljö, karaktär, händelse, handling av, eller ide. En beskrivning kan vara en beskrivning av någonting, eller en beskrivning av något annat via en beskrivning av något. (Berättelsen)

Beskrivning – med sin framställning (mimesis) visar och beskriver författaren något som det är tänkt att läsaren ska uppfatta, tolka och göra till sitt eget. (Beskrivningar)

Beskrivning– ger mer information om miljön (scen, setting) som aktivt fördjupar, preciserar, breddar dramat (löftet, resan) och inte bara är en presentation av passiv information. Det går att formulera syftet med miljöbeskrivningen för dramat i en mening. (Dramatik)

Besjälning – något konkret och icke-mänskligt ges mänskliga egenskaper (Lagerholm, s. 159). Om det är något abstrakt som förmänskligas är termen personifikation. (Stil)

Bild – visuell eller konceptuell struktur. Kan vara en liknelse, metafor, symbol, ikon, index. Måste i de flesta berättelser tillföra något. Fina, vackra bilder är inget självändamål. (Språk)

Cut deep – skapa dramatik genom att ta bort allt så mycket som möjligt av inledningen av ett kapitel, en scen eller ett handlingsförlopp (Efterarbete)

Denouncement (avrundning) – lugnet efter stormen i den dramatiska utvecklingskurvan. (Dramatik)

Dialog – ett specialfall av handling av typen agerande-påverkan. Dialogen är karaktärers meningsutbyten som aktivt fördjupar, preciserar, breddar dramat (löftet, resan), som lägger till och inte bara är en presentation av passiv information. Kort, fokuserad i dramatiska ögonblick. (Berättelsen)

Dialog – en sekvens av handlingar som utförs av berättelsens karaktärer i avsikt att förmedla information och bygga eller bryta upp en relation. (Dialog)

Dialog– karaktärers meningsutbyten som aktivt fördjupar, preciserar, breddar dramat (löftet, resan), som lägger till och inte bara är en presentation av passiv information. Kort, fokuserad i dramatiska ögonblick. Det går att formulera syftet med dialogen i dramat i en mening. (Dramatik)

Dilemma – vad står på spel för huvudpersonerna. Runt dilemmat skapas en ramberättelse med huvudpersoner, platser, omständigheter, situationer. Ett bakland byggs upp av information i vilket berättelsen iscensätts med en undertext (budskap) i en viss genre (stil). (Romanens värld)

Direkt tal (direkt anföring) – Karaktärerna pratar utan att berättaren förmedlar (Dialog)

Dispotio – är grekernas ord för struktureringen av materialet. (Dramatik)

Distanserande ord (filter words) – ord som ökar avståndet mellan den som ser det som berättas (point of view), och det berättade. (Beskrivningar)

Epifor – flera satser eller meningar efter varandra avslutas med samma ord. (Stil)

Erlebte rede” –  berättelsen återger en persons tankar i indirekt form, e.g. ”Trädet funderade en stund. Det regnar, tänkte det.” (Berättaren)

Erlebte rede (upplevt tal, täckt anföring, inlevande anföring, svävande framställning, Oratio tecta, fritt indirekt tal ) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

Erlebte rede (svävande framställning) – mellanform mellan relation och anföring. (Stil)

Eufemism – förskönande omskrivning; ”Vi ska alla den vägen vandra”. (Stil)

Exposition – presentation av fakta (Dramatik)

Fabula (story, storyline) – handlingen i en ordnad tidssekvens av händelser i handlingen skalad från detaljer om händelser, karaktärer, dialoger och beskrivningar. (Berättelsen)

Fabel (storyline) – vad? Händelser som tar läsaren från löftet till upplösningen. Normer trotsas. Föräldrar trotsas. Till sist trotsas döden. En storyline kan beskrivas utan att karaktärerna nämns. (Dramatik)

Fokalisering – det berättarperspektiv utnyttjas vid berättandet, alltså vems synvikel (point of view) vi få följa. (Berättaren)

Formen – författarens personliga språkliga gestaltning, den unika organisationen/ arrangemanget/kompositionen av just denna text. (Berättelsen)

Frasering – användning av pauser, via interpunktering, ordval och meningslängd och betoning. Ett sätt att se språkets som musik. (Språk)

Fritt indriekt tal – (erlebte rede, upplevt tal, täckt anföring, inlevande anföring, svävande framställning, oratio tecta) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

Författare – har ett unikt, typiskt uttryck, ett språk som kännetecknar texterna. (Språk)

Förväntan– karaktärerna startar en resa där läsaren lovas dramatiska ögonblick. Hur upprätthålls berättelsens löfte (story, story line)? Frågan kan formuleras i en mening. Vilka hinder sätts upp i intigen (plot, plot line)? Hur transformeras karaktärerna under resans gång? (Dramatik)

Genre – typ av berättelse. Förtydligar skillnaden mellan olika berättelser och skapande av kategorier. (Romanens värld)

Gestaltning – de medvetna val och formuleringar författaren gör när berättelsekomponenterna beskrivs. Ett skeende eller en artefakt ges ett uttryck med material och form. (Beskrivningar)

Gestaltning  – handlar om att uttrycka något i texten genom handlingar, ord, tankar och upplevelser snarare än att författaren berättar och värderar, i.e. ”Visa, inte berätta”. Ett vanligt engelsk uttryck för detta är ”Show don’t tell” eller ”Show, not tell”. Goethe sa samma sak redan 1815 ”Bilde Kűnstler! Rede nicht”. Det som beskrivs ges mening och form genom att visa upp och om det görs rätt ges läsaren möjlighet att tolka in djupsinnigheter i stället för att få dem skrivna på näsan och en helhet byggs utifrån detaljer. (Språk)

Handling av någon (aktivitet, påverkan, agerande, operation) – en karaktär i berättelsen initierar en händelse i berättelsen.  (Berättelsen)

Handling om något – ett strukturelement där författaren organiserar de olika händelser som sker under berättelsen. (Berättelsen)

Handling om något – ett strukturelement där författaren organiserar de olika händelser som sker under berättelsen. Handlingen är samtidigt en berättelsekomponent som kan refereras till på metanivå. Handlingen fördjupar aktivt, preciserar och breddar dramat (löftet, resan). (Dramatik)

Handlingsmening – domineras av en handling. (Språk)

Hermeneutisk cirkel – ett ömsesidigt beroende mellan tolkningen av helheten och delarna som  måste utnyttjas för att tolka en text. (Berättelsen)

Hopning – upprepning av minst tre ord eller uttryck. (Stil)

Hyperbol – överdrift. (Stil)

Hyperonymi – överordnat begrepp. (Stil)

Hyponymi – underordnat begrepp. (Stil)

Händelse – något som inträffar i en berättelse. Händelsen kan vara dramatisk. (Berättelsen)

Händelse– som aktivt fördjupar, preciserar, breddar dramat (löftet, resan), som lägger till och inte bara är en presentation av passiv information. Det går att formulera syftet med händelsen i en mening. (Dramatik)

Idé – direkt eller indirekt formulerad tanke som präglas av att den är unik, intresseväckande och kanske ny. Den kan vara en lösning på problem eller en modell av ett fenomen, som folkhemmet. (Berättelsen)

Idé – sätter igång processen att skriva en berättelse. (Temat)

Implied author – den underförstådde författaren som läsaren (real reader) tror är författaren (Romanens värld)

Implied reader – den läsare som författaren (real author) tror sig skriva för (Romanens värld)

Indirekt tal (indirekt anföring) –   texten berättar om dialogen (Dialog)

Inlevande anföring, (erlebte rede, upplevt tal, täckt anföring, svävande framställning, Oratio tecta, fritt indirekt tal ) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

In media res – den berättande texten börjar mitt i handlingen. (Dramatik)

Innehållet – de beskrivningar som finns nedskrivna i texten och de referenser och associationer som de ger. (Berättelsen)

Intrig (plot) – den väg som berättelsen tar för att skriva ner fabulan. Intrigen specificerar de hinder som ställs upp för huvudpersonen och den tidsföljd som författaren väljer för att presentera händelser. (Berättelsen)

Intrig (plot) – svaret p frågan Hur? Händelser som dramatiserar storyline. Karaktärer med mål och mening med det de gör. Konflikter mellan karaktärer som introduceras via intrigen (plot). Karaktärer som inte bidrar till dramat kan tas bort. (Dramatik)

Ironi – man skriver ett och menar något annat. (Stil)

Isbergsprincipen – det mesta (90 %) döljs under ytan. Det gäller till exempel en karaktärs personlighet. (Karaktär)

Joharifältet – en tabell där en karaktärs kunskaper om sig själv matchas mot vad andra vet (Karaktär)

Karaktär – person eller mer generellt, ett objekt med egenskaper. Karaktären spelar en roll i berättelsen och en sann karaktär förkroppsligar dramat. Har mål, syfte, uppdrag, föresats, mening, och en roll att spela i dramat. Det går att formulera karaktärens roll och syfte i en mening. (Berättelsen)

Karaktär– person eller objekt med egenskaper. Karaktären spelar en roll i berättelsen och en sann karaktär förkroppsligar dramat. Har mål, syfte, uppdrag, föresats, mening, och en roll att spela i dramat. Det går att formulera karaktärens roll och syfte i en mening. (Dramatik)

Klimax (peripeti) – där dramats upptrappning når sin kulmen. (Dramatik)

Klumpiga meningar – stoppar upp läsningen till exempel genom ett ordval som inte passar in, överdriven eller ofullständig kommatering. (Språk)

Koncept – svaret på fråga ”Vad händer om?”. (Temat)

Konflikt – spänning, disharmoni, osämja, gräl, strid, slitningar, motstånd, uppförsbacke, eller brant nerförsbacke. Konflikten gestaltas genom att karaktärer upplever den. Karaktärer erfar berättelsens tema och blåser liv i berättelsen. (Karaktär)

Konflikt– vilken konflikt är inbyggd i berättelsens löfte och manifesteras i berättelsens rörelse? Hur introduceras den och hur upprätthålls den via idéer, karaktärer, händelser, handlingar, dialoger och miljöer? (Dramatik)

Kontexten – miljön, omgivningen (Berättelsen)

Kontrast – bygger på opposition, motstående element, i dimensioner som färg, ton, eller effekt. I en berättelse skapar kontrast spänning och bygger upp ett tryck som kan ta formen av en utmaning, en överraskning eller känslan av att inte veta säkert. (Estetik)

Kronotop – kombinationen tid-plats, till exempel vägen. (Berättelsen)

Kärnmening – följs av förklarande/förstärkande beskrivningar. (Språk)

Litotes – underdrift. (Stil)

Materialet – det stoff som valts ut och strukturerats i den aktuella texten (Berättelsen)

Metafor – överföring. I en stelnad metafor som lägga på is ser vi inte längre det bildmässiga. För att vara intressant för stilen måste metaforen ge läsaren en bild. (Stil)

Metonomy – användning ett annat ord eller uttryck i stället för den egentliga beteckningen. Inte en bildlig överföring. Det kan vara en del som står för helheten eller att helheten står för en del (Synekdoke). (Stil)

Motiv – en karakteristisk situation, eller bestämd handlingssekvens, frikopplad från ett konkret stoff med tillhörande namn och speciella omständigheter i tid och rum. (Berättelsen)

Motiv – en konkret representation av ett tema. Temat kan vara kärlek med de matchande motiven ros och bröllopsring som dyker upp på lämpliga ställen i berättelsen. (Temat)

Målgrupp – de läsare som författaren och förlaget i första hand tänker sig som läsare (Romanens värld)

Narratee – den som det berättas för i berättelsen (Romanens värld)

Narrator – uttalad berättare, den som berättar i berättelsen (Romanens värld)

Nu-plan (yta) – det som skrivs ut, toppen av isberget (bakplanet). (Berättelsen)

Operation – minsta enheten i en handling. Till exempel slå fjärde siffran i ett telefonnummer. (Berättelsen)

Oratio tecta – (erlebte rede, upplevt tal, täckt anföring, inlevande anföring, svävande framställning, fritt indirekt tal ) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

Oxymoron – kombination av två varandra motsägande ordled. ”Talande tystnad”. (Stil)

Paradox – upphäver innebörden i det ena av de två ingående leden. (Stil)

Parallellism – föreställning upprepas och varieras i flera på varandra följande led med likformig språklig byggnad. (Stil)

Peripeti (klimax) – där dramats upptrappning når sin kulmen. (Dramatik)

Persona – en fiktiv karaktär som författaren kan klä med egenskaper efter behag. (Karaktär)

Pitch – en intresseväckande beskrivning av manuset som kan göras muntligt eller skriftligt (Romanens värld)

Plats – svaret på frågan om Var?  (Berättelsen)

Proportion – relaterar till hur två saker förhåller sig till varandra på ett mer komplicerat sätt än enkel likhet. Gyllene snittet gäller för bilder, men för berättelser kan många dimensioner vägas in. Berättelser upptar rum i tiden, dialogen, intrigen, och så vidare och alla dessa rum kan spela roll och relatera till varandra. (Estetik)

Påverkan – en karaktär påverkar (agerar mot, opererar på …) en annan. (Berättelsen)

Relation – ett ömsesidigt förhållande mellan två karaktärer i berättelsen. (Relation)

Relation – en term från narratologin för en text där det som händer återges ur en allvetande berättares synvinkel. Bär en karaktär kommer till tals är termen ”Anföring” (Dialog)

Relation – ett ömsesidigt förhållande mellan två karaktärer i berättelsen. (Relation)

Repetition – upprepningen i vardagen kontrasteras mot det som kastar dig ur kurs, in i en virvel av oförutsedda händelser. (Estetik)

Risktagning– vad står på spel för huvudpersonen och för antagonisten, och indirekt för författaren och läsaren? Varför är huvudpersonen och antagonisten villiga att riskera detta för att uppfylla berättelsens löfte? (Dramatik)

Roll – det berättelsekomponenter (stoff) som introduceras i en berättelse spelar roll. Varför skrivs de annars in? Rollen kan vara dramatisk. (Dramatik)

Roman – en lång dikt och lång berättelse.  (Berättelsen)

Rytm – sätter ett tempo som kan illustreras i en berättelse eller strukturera den på många olika sätt. Rytmen kopplar till repetitionen och också till rörelsen (Estetik)

Rytm – viss regelbundenhet i främst betoning och frasering som får språket att flyta med någon form av variation som vi snabbt anpassar oss till, t.ex. ”Blod, svett och tårar”. Rytm gör fraser och texter lättare att minnas. (Språk)

Sarkasm – giftig elakhet, inte sällan ironisk. (Stil)

Satir – elegant och roande pastisch eller parafras av original. (Stil)

Scen – tidsbegränsat skeende i berättelsen, en kortare dramatisk enhet (Berättelsen) (Handlingen om)

Show, not tell (Visa, inte berätta) – visa upp något via gestaltning snarare än att berätta om något. (Beskrivningar)

Sidekick – medföljaren, kan vara clownen i berättelsen och som ställer till med problem för hjälten. Ibland som ett dåligt samvete, ibland som en god kamrat, men alltid med en roll som är av betydelse i berättelsen (Karaktär)

Situation – en tidpunkt där det händer något dramatiskt. Högst troligt är minst två karaktärer närvarande och det hänger en latent konflikt/spänning/laddning i luften (Berättelsen)

Skrivprocess – författares arbetsmetoder med att arbeta fram en roman. Det är författarens sätt att komma från förarbete och utkast till korrekturläsning och slutlig bearbetning via respons från andra och omarbetning. Från bokax till boklimpa. (Författarskap)

Språk – är författarens röst, en stil med ur-scener, darlings, språkbruk, språkbild och sätt att gestalta. Beror av hur författaren förvaltat berättelsens menig, struktur, handling, dramaturgi, karaktärer och miljö. Språket byggs upp av språkdelar och har en språkstruktur. (Språk)

Språkbild – Språkbilden beror av hur meningar byggs upp och sätts samman. Den påverkar flytet i läsningen och visar sig som rytm och frasering som beror av ordvalen. Även enstaka ord kan stå för en symbol som förmedlar en känsla. (Språk)

Språkbruk – sätt att ge språket en karaktär, som att använda ett ålderdomligt språk eller slang. (Språk)

Språkdelar – delar av en text på olika detaljnivåer, grafem (fonem), morfem, stavelser, ord, grupper av ord, meningar, grupper av meningar. (Språk)

Språkstruktur  – hur olika språkdelar ordnas i förhållande till varandra. (Språk)

Spänning – är att dra ut på något, något som kan gå sönder, ett mentalt tillstånd, eller en känsla av osäkerhet. Kontrasten förutsätter en motsättning som i sin tur antyder en etablerad spänning. Oppositionen kan förstärkas av hinder som placeras mellan karaktärer. (Estetik)

Stegring – ökning av intensitetsgrad. (Stil)

Stil – den särskilda form och idémässiga egenskaper som uppstår till följd av en tidsepoks samhälleliga verklighet, ideologier och estetiska uppfattningar (Berättelsen)

Stil – hur ett visst tankeinnehåll uttrycks för att nå en effekt (Stil)

Stil  – form, innehåll och effekt på läsaren. Stilen är formen sett till sitt innehåll och kan visa sig på språkdelarnas alla detaljnivåer. Den är ett resultat av summan av de val som författaren gör och känns igen som stildrag i språket och i användandet av stilfigurer. (Språk)

Stilart (genrestil, funktionsstil) – stilistikens genre, en stil förknippas via sin stilart med ett sätt att använda texter. (Stil)

Stildrag– bildas via kombinerade stilmarkörer (täthet, fördelning, position, samt markörer i kombination). (Stil)

Stildrag – en konsekvent hantering av språket som får en text att sticka ut, som användandet av underdrifter i de isländska sagorna eller som att skriva en mening utan predikat. Kan förklaras av vilka stilmarkörer som används. En författare har ofta speciella ”darlings” som återkommer i texter och över ett författarliv. (Språk)

Stilfigur – stildrag för att skapa stilistiska effekter: rim, allitteration, anafor, antiklimax, assonans, besjälning, hyperbol, ironi, ordpar, oxymoron, paradox, parodi, stegring, klimax, parallellism, allegori, allusion, liknelse, metafor, symbol, tretal, och utrop. Allusioner är en anspelning. (Språk)

Stilkategori, Stilmönster, Stilart – en samling av texter med liknande stil, med genomgående mönster, med kännetecken av en viss art, till exempel en genre. (Stil)

Stilmarkör (stilelement)– ett exempel på ett stilement/en stilmarkör är allitteration. (Stil)

Stilnivå– graden av formalitet i språket (vardagligt, ålderdomligt, högtidligt). Ordet ”bok” kan skrivas som ”boka” på dialekt. (Stil)

Stilvalör– ett ords laddning av attityd (värde, styrka, precision, känslor, aktivitet, bruklighet, abstraktionsgrad, överförd betydelse och ord som förmedlar närhet respektive distans) (Cassier, s. 131). (Stil)

Stilvärde – en värdering av stilnivå och/eller stilvalör. (Stil)

Stoff – råmaterialet för berättelsen (Berättelsen)

Strukturelement – strukturerar en text, till exempel tid, plats och kapitel (Berättelsen)

Strukturen – organisationen, var och hur de olika materialen används för en viss effekt och funktion. (Berättelsen)

Stämning – genomsyrar en text. Varje scen och händelse kan beskrivas så att en viss känsla och stämning uppstår i berättelsen. Tempo, repetition och rytm spelar roll, färger som beskrivs, och ljud som återberättas. (Estetik)

Stämningsmening – domineras av en bild eller liknelse som bidrar till att skapa miljö och stämning för handling. (Språk)

Synekdote – medförståelse, ett är som något annat. (Stil)

Synestesi – förnimmelser från två olika sinnesorgan kopplas. (Stil)

Synonymi (synonym) –stilfigur ersättning av ett redan nämnt ord, med samma betydelse eller ett relativt liktydigt. (Stil)

Svävande framtällning – (erlebte rede, upplevt tal, täckt anföring, inlevande anföring, Oratio tecta, fritt indirekt tal ) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

Synopsis – en kortfattad strukturerad beskrivning av textens innehåll (Romanens värld)

Talstreck (pratminus) –  –, ett anföringstecken (Dialog)

Tema – ett strukturelement som organiserar / strukturerar de olika motiven i en berättelse till en helhet. Berättelsens allmänna övergripande innebörd (Berättelsen)

Tema – svarar på frågan “Varför?”. Den går på djupet utgående från ide, koncept och utgångspunkt. (Temat)

Tema – ett svar på varför något dramatiskt händer. (Dramatik)

Tid – svaret på frågan om När? (Berättelsen)

Ton – tonläge och tonhöjd för en språkbild eller en språkdel. Tonläget bestämmer typ av stämning och tonhöjden intensiteten. För ett enstaka ord bestäms tonen av betoning, antal stavelser, vokaler och konsonanter i ett ord. (Språk)

Totum prop parte – helhet som står för en del (Stil)

Tretalet – tretalet ger en nivå till av kontrast jämfört med antitesen, ett strukturelement (Berättelsen)

Täckt anföring – (erlebte rede, upplevt tal, inlevande anföring, svävande framställning, Oratio tecta, fritt indirekt tal ) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

Undertext – berättelsens budskap. Vad författaren vill ha sagt. Det budskap texten utgår från (Romanens värld)

Upplevelse ‒ det läsaren uppfattar. Författarens försök att skapa en upplevelse kan delas upp i sensorisk, beteendeorienterad, intellektuell, social, upplevelsen av miljön eller av praktiskt handlande. Upplevelsen kan beröra på olika intensitetsnivåer och beror av det läsaren vet om textens sammanhang och den mening som läsares uppfattar. För text ligger upplevelser av bild och ton nära till hands. (Språk)

Upplevt tal (erlebte rede, täckt anföring, inlevande anföring, svävande framställning, Oratio tecta, fritt indirekt tal ) –  repliker återges i tredje person och i samma tempus som den berättande texten (Dialog)

Upprepning  –  Upprepning –  Upprepning (Stil)

Utgångspunkten (premise) – förutsättningen (upplägget, startvillkoret) för berättelsen (Temat)

Uttryck – karakteristisk språkhantering, kan associeras med en författare, med en hel text eller en del av texten på olika nivåer av språkdelar. (Språk)

Uttrycksfull  – många bilder, tonlägen och tonhöjder (Språk)

Val – implicerar motsättning, utmaningar som inte är självklara för den fiktiva personen, och något för läsaren att fundera över. Hur kommer detta att sluta? (Estetik)

Varavärde – symbol och känsla som förmedlas av ett ord. Här skiljer man på ordets grundbetydelse (denotation och dess olika betydelsenyanser från associationer, värderingar och annat (konnotation). Smal, mager och slank säger samma sak men signalerar olika attityder och stilvalörer. (Språk)

Visa, inte berätta – visa upp något via gestaltning snarare än att berätta om något.  (Beskrivningar)

”What if …” – utforskande frågor som manuset tar upp (Romanens värld)

Visa, inte berätta – visa upp något via gestaltning snarare än att berätta om något.  (Beskrivningar)

Äkthet – texten uppfattas som författarens egen. En berättelse och karaktärer som konsekvent följer de regler författaren etablerat. Svår att precisera, den känns, som anden i maskinen. (Språk)

Ämne – föremålet för idémässig behandling. Ett livsområde, eller problemområde som upplevs som viktigt, exempelvis ödet och den fria viljan (Berättelsen)

Annonser