Att skriva dialoger

”Inget är så onaturligt som en onaturlig replik:
– Hördu, där tar du upp en viktig fråga! tillfogade Kalle.” (Hägg, s. 102)

Dialoger betraktas allmänt som svåra att skriva. Det är kanske inte så konstigt om man betänker att dialogen förutom att uppfylla författarens omedelbara syfte även ska ”stämma överens med romanen i dess helhet vad beträffar konflikt, övergripande ide, bihandling och personernas trovärdighet och utveckling. Det är alltså mycket som ska stämma.” (Bondeson, s. 41). Ödeen (s. 286) uttrycker det som att dialogen ”måste avsöndra mening. Det innebär att den måste röra sig från det mindre meningsfulla till det mer meningsfulla. Den måste vara konsekvent och följdriktig.”. Varje ny replik bör förstärka berättelsens tema. Sammanfattningsvis ska det för alla dialoger och alla repliker gå att svara på följande frågor:

Vad säger karaktären? Varför sägs det? Hur sägs det? Hur påverkar det kontexten?

Något som gör dialogen svårhanterlig är att den samtidigt har minst två olika funktioner. Dels ska den förmedla något mellan de som deltar i textens dialog och dels ska den berätta något för läsaren. Till detta kommer att dialogen är dramatiskt laddad.

”Talet är egendomligt fattigt på information och fordrar att lyssnaren aktivt anstränger sig att fylla i vad som fattas. Samtidigt är det ju denna brist som gör dialogen så dramatisk laddad! Vi står alltså inför paradoxen att dialogen måste behandlas med största varsamhet helt enkelt därför att den är ett dramatiskt medium.” (Ödeen. S. 285)

Karaktärer måste kännas verkliga och då måste de också ha en egen röst. Alla karaktärer kan inte tala som författaren gör. När en karaktär fått en röst så gäller det att låta karaktären konsekvent tala på samma sätt genom hela romanen. För att undvika detta är det nödvändigt som författare att lära känna  sitt eget sätt att tala. För att skapa en trovärdig dialog måste författaren känna sina karaktärer och känna med dem. Annars ökar risken att alla karaktärer låter som författaren själv (Norin, s. 215-216).

Att språket, och till exempel ordvalet spelar roll illustrerar George (s. 133) så här:

  • Ja
  • Japp
  • Jo
  • Visst
  • Som du vill
  • Säkert
  • Jag tror du har rätt
  • På pricken
  • Det är verkligen sant.

Exempel som visar att hur en replik formuleras spelar roll (George, s. 137), något redigerat

  • Skulle jag kunna få be om lite vatten?
  • Kan du vara snäll och ge mig lite vatten?
  • Jag är törstig
  • Langa hit lite vatten
  • Vatten, snälla, vatten. Ett darrande finger pekade på vattenkaraffen.

Bondeson (s. 45) rekommenderar att författaren redan innan dialogen skrivs har tänkt ut vad dialogens syfte är och vilka som ska delta. Det kanske finnas centrala meningar, kvickheter eller snillrika kommentarer som ska inkluderas. Han varnar för att bli för styrd av att tänka ut intelligenta svar i ett replikskifte. Då riskerar det att bli en stel ”blixtlåsdialog” där replikerna hakar i varandra på ett förutsägbart och övertydligt sätt.

”Försök i stället att få ett flöde där personerna avbryter varandra och svävar ut, för att så komma tillbaka till det som är centralt i dialogen.” (Bondeson, s. 45).

Dialoger och konversationer kan hållas mellan fler än två deltagare vilket komplicerar berättandet. Enligt Bondeson (s. 45) räcker det då inte med att bara använda namn som avskiljare för replikerna. De som deltar bör i det fallet ha egna sätt att formulera sig som ger läsaren tips om vem som säger vad. Ett fåtal av personerna bör bli mer framträdande i dialogen och dialogen bör även presenteras innan den startar.

Med en ambition att skriva kortfattade repliker i ett högt tempo gäller det att vara noggrann så att inte läsaren tappar fotfästet. Ironi måste användas med försiktighet i dialoger så att läsaren kan förstå att andemeningen i det som sägs är motsatsen till det som sägs. En vanligare källa till missuppfattning är att det ibland inte framgår vem som säger vad. Förtydliganden kan ges som sägesatser (adressrader) av typen: ”sade han” eller ”skrek ungen”. Bondeson (s. 47) och George (s. 144) påpekar att ord som ”sade”, ”frågade” och ”svarade” inte registreras av en läsare. ”sade han” syns inte. Med andra ord behöver författaren inte vara rädd för att använda dem upprepade gånger. Till en viss gräns förstås.

Ett annat problem är om författaren är för utförlig i sitt gestaltande eller berättande av dialogen, vilket förstås inte bidrar till läsupplevelsen.

Är det som sägs en fråga eller ett utrop fungerar konventionen att lägga till sägessatsen med liten bokstav. Även om Word © inte begriper det.

‒ Så här? undrade han

‒Självklart! svarade hon.

I en dialog balanseras å ena sidan tankar och känslor och å andra sidan repliker, kroppsspråk och handlingar. De första komponenterna ger djup och de medan de andra driver handlingen. Även i dialoger gäller visa snarare än berätta som huvudregel.

Adverb, ord som bestämmer verb, är ofta onödiga eller kan visas i handling. Exempel på adverb fort, tyst eller upprört är ofta onödiga. Anföringsverb, alltså verb som talar om hur någonting sägs eller tänks (mumlar, viskar, ryter), underlättar gärna så till den grad för läsaren att texten blir livlös. Läsaren måste få en chans att konstruera en egen bild av händelseförloppet. Bondeson (s. 46) råder till försiktighet med målande verb som fräsa, håna, klaga, och stöna. I stället för ”Jag förstår inte, fortsatte han och suckade” kan författaren lägga till levandegörande beskrivning som ” Jag förstår inte”, fortsatte han, och sjönk ihop i fåtöljen.

Några tips från (Augustson) (Bonsdeson), (Hough) och (Noble):

  • Repliker ska inte återberätta det självklara eller det redan sagda (Hough, s. 22)
  • Utelämna välkomsthälsningar (Hough, s. 24)
  • Reducera telefonssamtal till det som påverkar berättelsen (Hough, s. 24)
  • Undvik ah, uh, hmm och liknande uttryck. Gestalta dem i repliker (Hough, s. 28)
  • En överraskning på varje rad (Hough, s. 35)
  • Skapa och upprätthåll kontrast och spänning i dialogen. Förstärk till exempel skillnader mellan de som samtalar (Hough, s. 40)
  • Korta repliker bevarar spänningen (Hough, s. 45)
  • Tveka inte att låta talarna avbryta varandra (Noble, s. xviii)
  • Besvara en fråga med en ny (Noble, s. xviii)
  • Besvara en fråga om hur något gjordes med varför det gjordes (Noble, s. xviii).
  • Låt personen strunta i frågan och i stället besvara nästa som ännu inte är ställd (Noble, s. xviii)
  • Dialekt är bättre att antyda med enstaka ord än att hela meningar skrivs ut på mål (Bondeson, s. 47)
  • Skriv för mycket och stryk sedan. Då är det lättare att knåda fram en naturlig dialog. ”Karaktärerna bör på det hela taget, hellre säga för lite än för mycket. Vad de avser att såga bör vara tydligare, mer slående än vad de verkligen säger.” (Augustsson, s. 79).

Paradoxen med välskrivna dialoger är att de låter naturliga men absolut inte är det. De är ofta bättre ju mer orealistiska de är (Hough, s. 30). De ska kännas spontana, enkla, naturliga, okonstlade, med godtyckligt ordval, tvetydiga med anspelningar och oväntade kast, fastän de är noggrant frammejslade av författaren så att de är ändamålsenliga, med avsikt och relevans (Augustsson, s. 78).

Tre vanliga brister i dialogen är (Augustsson, s. 77):

  • Såsighet, för många repliker som varken för handlingen framåt eller mejslar ut karaktärerna
  • Osportslighet, den ena kontrahenten tar hem alla applåderna med författarens bästa repliker samtidigt som den andre framstår som en idiot eller skurk.
  • Övertydlighet, dialogen är inte naturlig. Personerna blir buktalardockor för författarens budskap eller för att driva handlingen framåt i en osannolik dialog.

Till dessa kan vi lägga att idéer eller bakplan som framförs i en dialog men inte samtidigt beskriver karaktärerna eller driver handlingen framåt.

För att åtgärda såsighet och brist på dramatik förslår Bell (2011b, s. 149) sidosprång (sidestepping). Ett sidosprång innebär att dialogen bryter av lunken och överraskar läsaren:

”Är du klar att åka?” frågade Bob.
”Alldeles strax, älskling” svarade Sylvia.

”Är du klar att åka?” frågade Bob.
”Jag såg dig nere på stan idag” sa Sylvia. — påstående i stället för svar

”Är du klar att åka?” frågade Bob.
”Vad har du på kinden?” frågade Sylvia. — fråga i stället för svar

”Är du klar att åka?” frågade Bob.
”Alldeles strax, Lars hittade inte kondomerna” svarade Sylvia. — svar som ger nya frågetecken

Anledningen till att dialoger ska hållas korta och fokuserade är att de i verkliga livet är utspädda och kontentan som ryms i dialogen bör vara koncentrerad. I romaner är allting kondenserat (Augustsson, s. 78). Är följande dialog genialisk i nobelprisklass i sitt beskrivande av meningslös tillvaro eller är den bara tråkig?

Brett såg på mig. ”Jag var dum som åkte” sa hon. ”Man är en idiot om man åker ifrån Paris.”
”Har du haft det bra?”
”För all del. Det har varit intressant. Inte så förfärligt roligt.”
”Träffade du några?”
”Nej, knappt en enda. Jag gick aldrig ut.”
”Har du inte simmat?”
”Nej, jag gjorde ingenting.”
”Det låter som Wien”, sa Bill.
Brett kisade mot honom.
”Jaså, det var så det var i Wien?”
”I Wien gick det till hur som helst.”
/Ernest Hemingway, Och solen har sin gång,

Temat i Hemingways bok är tillvarons meningslöshet så ur det perspektivet är stycket genialiskt. Även karaktärerna mejslas ut som kringströvande och uttråkade. Som dialog där handlingen ska drivas framåt och dramat stegras ger den ingenting.

Tillför dialogen något?

Den dramatiska dialogen härstammar från de dramatiska konflikter mellan hjälten och de andra som redan de gamla grekerna undersökte. Roten till dialogen är alltså konflikten och i en intressant dialog finns det en inbyggd spänning på en mänsklig resonansbotten (Ödeen, s. 292-294). Dialogen har en stark koppling till dramatik.

”För den dramatiska dialogen gäller följande regel: Alla dramer är triangeldramer. Oscar Wilde har sagt något i stil med att en dialog aldrig blir riktigt spännande om den enbart förs mellan två personer. Det måste finnas en tredje part om spänning ska uppstå. Skildringen av ett äktenskap blir dramatiskt först när relationerna kompliceras. Ett sätt att komplicera dem är att införa en älskare eller en älskarinna. Älskarens uppgift är att rubba jämvikten mellan makarna och därmed få upp temperaturen i dialogen.” (Ödeen,. s. 305)

I en fet dialog deltar en tredje part, eller flera och ökar dramatiken.

Annonser