Analysexempel

Presentation av materialet

Följande fyra författare har valts ut som exempel för humoranalysen:

  • Margaret Atwood – Maddamtriologin, Oryx and Crake (huvudtext)
  • William Gibson – Sprawltriologin, Neuromancer (huvudtext)
  • George Orwell – 1984
  • Douglas Adams – Liftarens guide till galaxen

De kriterier jag utgått ifrån när det gäller dystopivalet är:

  • Författaren och deras verk är välkända
  • Olika typer av dystopier (övervakning, genetisk manipulering, marknadens diktatur och kaos och överjordiskt kaos)
  • Antalet romaner måste gå att presentera och analysera på det tillgängliga utrymmet. Jag valde ut fyra.

Jag har inte begränsat mig till humoristiska dystopier (Adams, Atwood) utan även tagit två som anses vara helt renons på humor (Orwell, Gibson). Ursprungligen hade jag hoppats få med en teknikdiskussion i essän och då hade de olika texterna givit helt olika möjligheter.

Är de texter jag valt dystopier enligt kriterierna under teorin för dystopier?

Det är bara Liftarens guide till galaxen som sticker ut eftersom den är uttalat humoristisk, dystopier förutsätts underförstått vara dystra. Å andra sidan kan man hävda att om jorden sprängs i luften i en roman, och bara en enda människa överlever, då läser man en dystopi. Värre kan det knappast bli, jo ett snäpp värre, men det är på marginalen, en på sju miljarder.

Jag har även funderat runt ett antal andra romaner somi slutänden inte platsade. Tiden och det tillgängliga utrymmet räcker inte.

  • McEwan – Hetta
  • Thoreau / Skinner – Walden / Walden II
  • William Morris – News from Nowhere
  • Bellamy – Looking backward
  • Calvino – Kosmokomik
  • Levin – This perfect day
  • Kim Stanley Robinson – Pacific edge
  • Houellebecq – The Possibility of an Island
  • Mark Weiser – Ubiquitous computing
  • Johanna Nilsson – Det grönare djupet
  • Håkan Gulliksson – Huset
  • Kafka – Processen

I det som följer presenteras och karakteriseras kort författarna och deras verk. Därefter följer en del kommentarer ur ett humorperspektiv från forskningen runt böckerna och några uppenbara, odiskutabla kommentarer runt utvalda utdrag. Mina egna mer övergripande och sammanfattande slutsatser kommer i diskussionsavsnittet.

Atwood – Maddaddamtriologin, Oryx and Crake

”Margaret Atwood, född 18 november 1939 i Ottawa, Ontario, är en bästsäljande samhällskritisk kanadensisk författare, poet och litteraturkritiker.” (Wikipedia).

Är Margaret Atwood rolig som person? Ja, rätt säkert. Hon är liten på utsidan men stor inuti som hon själv säger.

“Not everybody is going to like your work, and if they do, you are doing something wrong” (Atwood interview by Broadly 2015)

Maddaddamtriologin följer ett antal personer i en värld som kraschat efter att marknaden fått fritt spelrum. Gentekniken och kommersialiamen har gett en av huvudperonerna, Crake, chansen att rensa ut mänskligheten och introducera en ny ras, Crakier. Redan innan kraschen hade gentekniken fabricerat nya mutationer som nassonger, grisar med inodlade mänskliga hjärnor. En överlevare, Snömannen, som tidigare hette Jimmy berättar till att börja med historien som bland annat innefattar ett triangeldrama mellan Jimmy, Crake och den före detta barnporrfilmstjärnan Oryx. Jimmy är en ordets man medan Crake är den rationelle, logiskt tänkande vetenskapsmannen. Humorn i triologin kan karakteriseras som ironi och satir, underfundig, skruvad och bitvis bisarr, som när alla draperar sig i gamla lakan eftersom de är så svala.

Ironi förekommer flitigt i romanen, Några exempel är att humanisten Jimmy får ansvaret att ta hand om crakierna inte getts förmågan till att läsa och till kärlek, ordlekar och … humor (Silva de Sa, s. 85). Hela romanen är en ironisk kommentar till Mary Shelleys ”The last man” som publicerades 1826. Bland annat så går världen i ”The last man” under därför att teknologien inte hinner utvecklas medan den i ”Oryx & Crake” är orsaken till katastrofen (ibid., s. 91). Crakierna har också getts namn som Abraham Lincoln, Marie Curie, Simone deBeauvoir och Benjamin Franklin, namn helt utan mening för crakierna, och efter katastrofen är det bara de som är tänkta att överleva (ibid. s. 130).

Namnvalen är en del av satiren i romanen. Atwoods genomruttna vinstoptimerande företag heter sådant som CorSeCorps, OrganInc Farms, AnooYoo Spa de gentiskt manipulerade djuren som superstora och superfeta pigoons (pig + baboon) med multipla inre organ, snat (snake + rat) och rakunk (racoon + skunk). Liobam (lion + lamb) är speciellt intressant eftersom lejonet och lammet har bibliska konnotationer. När jesus återkommer ska lamm och lejon leva tryggt bland varandra (Jesaja 11:6).

Utvecklingscentret där Crake jobbar heter ”Paradice” i stället för ”Paradise”. En ordvits som anspelar på att Crake i sit paradis spelar tärning (dice) med mänskligheten.

Dvorak ( 2006) gör en litterär analys av följande stycke:

It was an elegant concept, said Crake, though it still needed some tweaking. They hadn’t got it to work seamlessly yet, not on all fronts; it was still at the clinical trial stage. A couple of the test subjects had literally fucked themselves to death, several had assaulted old ladies and household pets, and there had been a few unfortunate cases of priapism and split dicks. Also, at first, the sexually transmitted disease protection mechanism had failed in a spectacular manner. One subject had grown a big genital wart all over her epidermis, distressing to observe, but they’d taken care of that with lasers and exfoliation, at least temporarily. In short, there had been errors, false directions taken, but they were getting very close to a solution. (Atwood, 2003, s. 348)

I en indirekt diskurs, med romanen som en typ av Trojansk häst, görs en satirisk frontalattack på genforskningen. Crake har tagit fram pillret BlyssPluss som bland annat stärker libidot och beskriver utvecklingen med explicita, obscena, ideomatiska uttryck kretsande runt de nedre regionerna. Vi skrattar som på en karneval åt den groteska realismen som förenas med den hyperboliska dynamiken i skrönan till en hysterisk munterhet när de osannolika detaljerna läggs till. Det hela presenteras med ett vardagligt lakoniskt tonfall av underskattning. Sjävmordsbeteende, övergrepp på oskyldiga, smärtsamma och dödliga åkommor, vanställning och styckning är samtidigt överdrivna och nedtonade, en strukturell ironi som kännetecknar Atwood, ofta med en satirisk effekt. […]

Ett kvalificerande uttryck “At least temporarily” desarmerar omedelbart lösningen ”though they’d have taken care of that” vilket i sin tur utmanar Crakes universella lösningsansats. Användandet av litoteser ” errors, false directions” betonar det Swiftbaserade avståndet mellan Crake’s perspektiv på världen och Jimmys, som läsaren inbjuds att dela. Det strukturella avståndet mellan perspektiven skapar en Juvenalsk satir, militant och reformorienterad. […]

Atwoods skrönabaserade strategier involverar tre störningar, den orimliga kombinationen av underskattning och överdrift, det överdådiga som överlappar det vardagliga och myten som krockar med en mimetisk representation av verkligheten (Dvorak, s. 117).

Adams – Liftarens guide till galaxen

”Douglas Noel Adams, född 11 mars 1952 i Cambridge, Cambridgeshire, död 11 maj 2001 i Montecito, Kalifornien, var en brittisk författare främst känd för det humoristiska science fictionverket Liftarens guide till galaxen, som består av fem böcker, och de två böckerna om den holistiske privatdetektiven Dirk Gently.” (Wikipedia)

Var Douglas Adams rolig som person? Ja, definitivt, absolut, se Youtubeklippet där Douglas Adams intervjuas av David Letterman, 1985, eller när han berättar om sitt besök på Nya Zealand där han studerade Kakapon, fågeln utan fiender. Eller rättare sagt fågeln som inte tror sig ha några fiender.

It’s a flightless parrot, it has forgotten how to fly. Sadly, it has also forgotten that it has forgotten how to fly. (Laughter.) So a seriously worried Kakapo has been known to run up a tree and jump out of it. (Laughter.) Opinion divides as to what next happens: (laughter) some people said it has developed a kind of rudimentary parachuting ability, (laughter) other people says it flies a bit like a brick. (Laughter.) But the thing is—I might talk about a seriously worried Kakapo—the fact is you’re not likely to find a seriously worried Kakapo because Kakapos have not learned to worry. (Laughter.). (Douglas Adams, Youtube, Parrots the Universe and Everything)

I Liftarens guide till galaxen får vi följa Arthur Dent, den enda överlevande människan när jorden rensas bort för att ge plats till en intergalaktisk motorväg. Redan där får vi ett exempel på Adams humor för Arthur är nämligen fullt upptagen med att rädda sitt hus från att bli undanschaktat för en motorväg när jorden är på väg att gå under om bara några minuter.

Exempel på Adams humor har redan dykt upp i essän som exempel på olika typer av humor. Humorn kan karakteriseras som farsartad och dråplig,

Gibson – Sprawltriologin, Neuromancer

”William Ford Gibson, född 17 mars 1948 i Conway, South Carolina, USA, är en amerikansk science fiction-författare, som sedan 1968 bor i Kanada. Han har kallats cyberpunkens fader, och var troligen den som myntade uttrycket cyberspace .”(Wikipedia)

I Neuromancer får vi följa den utslagne hackern Case som renoveras och lyfts tillbaka in på banan av okända krafter och ges i uppdrag att stjäla information från databaser. Huvudpersonen Case i Neuromancer är en “no bullshit” typ. Inte speciellt rolig och inte en karaktär som väcker läsarens sympati.

Få skulle beskriva Neuromancer som en komedi eller ens minsta lilla gnutta humoristisk. Den satir som jag ändå uppfattar är skruvad på gränsen till bisarr. Är då William Gibson rolig som person? Ja, det verkar så, fast på ett abstrakt, distanserat, lätt sarkastiskt, sätt, se Youtube.

“A complex acopalypse is not part of our mythology, in spite of the possibility that we might now already be living in it. That fact might account for the creepy feelings that some of you have been having. (laughter) Ha, ha, ha. Myself included.” (William Gibson: Technology, Science Fiction & the Apocalypse, Youtube (30-årsjubileum av utgivningen av Neuromancer 2014))

Här följer ett utdrag där Case fångas in av Molly som är en gatans stridsmaskin med inbyggda hjälpmedel:

”He realized that the glasses were surgically inset, sealing her sockets. The silver lenses seemed to grow from smooth pale skin above her cheekbones, framed by dark hair cut in a rough shag. The fingers curled around the fletcher were slender, white, tipped with polished burgundy. The nails looked artificial. ”I think you screwed up, Case. I showed up and you just fit me right into your reality picture.”
”So what do you want, lady?” He sagged back against the hatch.
”You. One live body, brains still somewhat intact. Molly, Case. My name’s Molly. I’m collecting you for the man I work for. Just wants to talk, is all. Nobody wants to hurt you
”That’s good.” […]
 The fletcher vanished into the black jacket. ”Because you try to fuck around with me, you’ll be taking one of the stupidest chances of your whole life.”
She held out her hands, palms up, the white fingers slightly spread, and with a barely audible click, ten double-edged, four centimeter scalpel blades slid from their housings beneath the burgundy nails.
She smiled. The blades slowly withdrew.” (Gibson 1984, s 33)

Humor?

Molly är definitivt en störd karaktär och det finns gott om sådana i Gibsons böcker oftast platta karaktärer med vissa starkt markerade karaktärsdrag.

I utdraget mixas slang, i stil med hårdhokta deckare, med en exotisk extremt avancerad teknologi som i och för sig Case lägger märke till, men som han ändå inte reagerar märkbart på.

Det som utmärker Gibson är det utstuderat utmejslade detaljerna i beskrivningarna. De är överarbetade till en poetisk nivå (cyberpunk-poesi).

I Case värld verkar det inte finnas vare sig plats, tid eller intresse för humor.

Night City was like a deranged experiment in social Darwinism, designed by a bored researcher who kept one thumb permanently on the fast-forward button. Stop hustling and you sank without a trace, but move a little too swiftly and you’d break the fragile surface tension of the black market; either way, you were gone, with nothing left of you but some vague memory in the mind of a fixture like Ratz, though heart or lungs or kidneys might survive in the service of some stranger with New Yen for the clinic tanks. Biz here was a constant subliminal hum, and death the accepted punishment for laziness, carelessness, lack of grace, the failure to heed the demands of an intricate protocol. (Gibson, Neuromancer, s. 3)

Gibson unnar sig små utflykter i udda detaljer, som kan uppfattas som humorisiska, till exempel när Casen söker upp Julis Deane.

Julius Deane was one hundred and thirty-five years old, his metabolism assiduously warped by a weekly fortune in serums and hormones. […]
”What brings you around, boy?” Deane asked, offering Case aa narrow bonbon wrapped in blue-and-white checked paper.
”Try one. Tins Ting Djahe, the very best.” Case refused the ginger, took a seat in a yawing wooden swivel chair, and ran a thumb down the faded seam of one black jeans-leg.
”Julie, I hear Wage wants to kill me.” (Gibson 1984, s 19)

Orwell – 1984

”Eric Arthur Blair, mer känd genom författarnamnet George Orwell, född 25 juni 1903 i Motihari, Bihar, Brittiska Indien, död 21 januari 1950 i Camden, London,[1][2][3] var en brittisk författare och journalist. Hans verk kännetecknas av ett skarpt intellekt och kvickhet, en djup medvetenhet om social orättvisa, ett starkt motstånd till totalitarism, en förkärlek till språklig klarhet och tro på en frihetlig direktdemokratisk socialism.” (Wikipedia).

Orwell var enligt uppgift en humoristisk person (Ligda). Två av hans fyra romaner var komedier och han skrev tidningsartilar om humor och humoristisk konst. Hur kan en omtalat rolig person skriva något så dystert som 1984?

Till att börja med var George Orwell djupt politiskt engagerad och stred bland annat med kommunisterna mot Franco och trodde på en socialistisk revolution. Kolonisationen beskrev han som ett sätt att hindra de koloniserade att skratta åt kolonisatörerna. Han ansåg också att ett roligt skämt var ett skämt som satte överhögheten på plats. Det är roligare att kasta en paj på en biskop är på en präst, som han formulerade det. Ett skämt som är värt att skratta åt ska bygger på en underliggande idé. Det som är roligt måste innehålla ett allvar (Orwell, 1945). Orwell gillade P.G. Woodehouse men ansåg att han och de flesta andra brittiska författare var alldeles för fina i kanten, godhjärtade, välmenande och medvetet skrev som obildade.

A thing is funny when — in some way that is not actually offensive or frightening — it upsets the established order. Every joke is a tiny revolution. (Orwell, 1945)

Kehl (1988) tycker inte alls att ”1984” är rolig. Han tycker att Orwell har slarvat bort det bästa vapnet mot en diktatur, humorn. Frånvaron av humor och av skratt i den värld som Orwell beskriver ser han som orealistisk (Kehl, s. 57-58).

It is hard to imagine the proles not laughing-even in a society whose stated desideratum is ”no laughter, except the laugh of triumph over a defeated enemy”, ”Never again will you be capable of love, or friendship, or joy of living, or laughter…. You will be hollow,” O’Brien tells Winston Smith (Kehl, s. 57-58)

Om karaktärerna i boken inte skrattar och läsaren inte skrattar kan då författaren skratta undrar Kehl (s. 58-59)? Enligt honom är det möjligt, och han motiverar det med vad Orwell sa om Dickens:

”He is laughing, with a touch of anger in his laughter, but no triumph, no malignity. It is the face of a man who is always fighting in the open and is not frightened, the face of a man who is generously angry … ” (Kehl, s. 58-59)

Ligda (2014) kommenterar också Orwells dubbelnatur som humorist och skapare av en extremt depressiv dystopi:

The type of comedy that appealed to Orwell was rebellious, but also oddly leavened. In part, this implies a refutation of Hobbesian (i.e., sadistic) comedy (Ligda, s. 516)

Om 1984 hade utspelat sig i en annan tid och på en annan plats, hade den varit roligare då? Om den situerats i ett glassigt Paris 1991 (efter murens fall) eller i London år 2100 (för långt bort så att ingen bryr sig), i Kina? På Mars? Som ett kapitel i ”Liftarens guide till galaxen”? Det går att ta ett steg bakåt och läsa Orwells 1984 som om den var skriven av Douglas Adams. Blir det någon skillnad om jag läst den som en av Atwoods romaner?

Hursomhelst, med Adams glasögon på sig så finns det en del (potentiellt) humoristiska inslag att ta fasta på även i 1984. Humorn kan beskrivas som bisarr och kanske till och med grotesk. Orwell beskriver till exempel sin huvudperson alldeles i början av romanen (s. 8-9). Winston är 39 år, småvuxen och mager, en person ”vars klenhet endast underströks av blåstället som var partiets uniform”. Han har ett mycket blekt hår, rödlätt hy, narig efter att ha använt grov tvål och slöa rakblad under vintern som gått. Han har också ett bensår ovanför högra vristen. Inte mycket till en hjälte. Snarare har Orwell ansträngt sig för att tona ner Winston till något en bra bit under ingenting, på ett liknande sätt som Atwood gjort med Jimmy/Snowman i Oryx & Crake). Det roliga i sammanhanget är det extremt askgrå i personbeskrivningen och det tydliga avståndstagandet från hjälterollen.

Orwell är språkintresserad och uppfinner ett språk ”NewSpeak” i romanen. Nyspråket justeras kontinuerligt för att fördumma och passificera befolkningen. Orwell formulerar sanningar i Nyspråket som är roliga i sin absurditet och uppochnedvändhet

KRIG ÄR FRED
FRIHET ÄR SLAVERI!
OKUNNIGHET ÄR STYRKA!
(Orwell, s. 9)

Här alluderar Orwell med sin lysande satir på glättiga förenklingar i uttryck som ”Sanningen ska göra oss fria” och ”Kunskap är makt” (Posner, s. 26).

Orwell samlar på grå detaljer som förstärker känslan av hopplöshet till den grad att beskrivningarna blir humoristiska:

”Från hyllan tog han en ner en flaska färglös vätska på vars enkla vita etikett det stod SEGERGIN. Den utsände en äcklig, oljig lukt likt kinesiskt risbrännvin. Winston hällde upp bortåt en tekopp, stålsatte sig mot en chock och klunkade ner dosen som en medicin.
medelbart blev han eldröd i ansiktet och det strömmade vatten ur hans ögon. Vätskan påminde om saltpetersyra, och när man svalde den kände man liksom ett slag i bakhuvudet med en gummiklubba. Men ögonblicket senare dog svedan i hans mage bort och världen
började se muntrare ut. Han tog en cigarett från ett hopknycklar paket med påskriften SEGERCIGARETTER” (Orwell, s. 10)

När den dagliga Hatstunden beskrivs excellerar Orwell i sin svarta humor (tänk på sagostunden på dagis, eller godnattstunden när barnen får höra en snäll saga för att somna)…

”Under hatets andra minut stegrades det till ursinne Folk stod och hoppade jämfota och ropade för fulla lungor i ett försök att överrösta den bräkande rösten som strömmade ut från skärmen och gjorde dem ifrån sig. Den lilla gulgråhåriga kvinnan hade blivit klarskär i ansiktet, och hon ömsom gapade och slöt munnen som en fisk på land. […] Den mörkhåriga flickan bakom Winston hade börjat skrika ”Svin! Svin! Svin!” och med ens tog hon ett tungt nyspråkslexikon och slängde det mot skärmen. Det träffade Goldstein på näsan och studsade av; rösten fortsatte obönhörligt. […] En skrämmande extas av skräck och hämndlystnad, ett begär att döda, att plåga, att krossa ansikten med klubba tycktes fara genom hela gruppen av människor som en elektrisk ström och förvandla alla, också mot någons egen vilja, till grimaserande, vrålande galningar. Och ändå var det raseri man erfor en abstrakt, riktningslös känsla som det gick att flytta över från ett föremål till ett annat som lågan från en blåslampa. Ett ögonblick riktade sig Winstons hat sålunda inte alls mot Goldstein, utan tvärtom mot Storebror, partiet och tankepolisen; och i ett sådant ögonblick kände han djupt för den ensamme, avhånade kättaren på skärmen, en sanningens och sansens ende väktare i en värld av lögn.[…] Hatstunden kulminerade. Goldsteins röst hade övergått till ett genuint bräkande, och för ett ögonblick förvandlades ansiktet till ett fårhuvud. […]drog alla en djup suck av lättnad, då fiendegestalten tonade över till Storebrors ansikte med det svarta håret och den svarta mustaschen” (Orwell, s. 18)

Lysande! Och roligt. I sin detaljrikedom matchar utdraget Gibsons beskrivningar fast fokus här snarare ligger på människors beteenden och uttryck än på teknologin. Kroppsbaserad humor förekommer på flera ställen. Till exempel i beskriningen av den hysteriskt roliga morgongymnastiken. En morgon i 1984 var inte en finstämd upplevelse med te och en rostad smörgås, ljus på bordet och lugn musik i bakgrunden.

”Smith!” skriade ragatarösten från teleskärmen. ”6079 Smith, W.! Ja, du där! Böj dej djupare! Du kan bättre än sådär. Du lägger inte manken till. Djupare ner, om jag får be! Så var det bättre, kamrat. Lediga nu, hela avdelningen, och titta på mej.” (Orwell, s. 33-38)

Ett annat exempel är när Orwell i ett appendix beskriver hur nyspråket används på bästa sätt.

”I sista hand hoppades man kunna göra struphuvudet till talcentrum utan någon medverkan av viktigare hjärncentra. Detta syfte erkändes öppet i nyspråksordet anktal, som betydde ”snattra som en anka”.[…] Förutsatt att de framsnattrade åsikterna var renläriga innebar det enbart beröm, och då Times betecknade en av partiets talare som en dubbelplusbra anktalare var det en uppriktig och uppskattad komplimang.” (Orwell, s. 281)

Varför får jag en känsla av att detta beskriver nutida politik och en TV-debatt inför valet 2018?

Resultat

Dystopin är en störning och alltså potentiellt rolig, alltså skulle alla de fyra författarnas romaner kunna vara roliga.

Är författarna humoristiska som personer?

Alla fyra författare som presenterats uppfattas som humoristiska av sina vänner. När det gäller hur deras verk presenteras sticker Adams ut som utomordentligt rolig. Atwood kommer god tvåa som finurligt humoristisk, medan Gibson kommer sist, Orwell kommer långt senare.

Intrycket från de första raderna (se bilagan för utdrag)

Att Liftarens guide till galaxen är tänkt att vara rolig inses lätt. När det gäller de andra tre är det en smaksak vilken som ger den mest deprimerande introduktionen.

Diktion? Ordval, stil, …

Humor med och om språk finns hos alla. Atwood ger oss satiriska nybildade ord som BlyssPluss och Pigoons och skrönan om Crakemänniskornas absurda genetiska språkbegränsningar. Nyorden hos Orwell har gett oss begrepp som Big Brother som ord för; krigsministeriet: minifred, mat för pöbeln: prolföda, otillåten sex: krimsex, samhällssystemet: engsoss, tankepolisen: tänkpol, anktal, dubbeltänk, bra, dubbelbra och dubbelpusbra. Nyspråket motsvarar språket som Crake ger Crakemänniskorna och som de inte kan använda för skämt och ironi (Atwood, s. 359). Går det att skämta på Orwells nyspråket? Målet är att det inte ska gå, alla inskränkningar i språket ses som vinster; ”Ju mindre valmöjlighet, desto mindre frestelse att tänka.” (Orwell, s. 281).

När det gäller Gibson behandlas inte språket explicit i romanen men det förekommer många nykonstruerade ord precis som hos Atwood och Orwell, till exempel ordet Cyberspace. Adams ger oss berättelsen om Babelfisken, men även mängder av ord och begrepp från universums alla hörn, osannolikhetsdrift och ”Nutri-Matic Drinks synthesizer” (Adams, s. 175).

Regelrätta ordvitsar finns bara hos Adams:

Tiden är en illusion, och speciellt lunchtiden (Adams)

Tanken hade inte ens börjat fundera på möjligheten att slå mig (Adams)

Det omöjliga har en integritet som det osannolika saknar (Adams).

Vi kräver strikt definierade gränser för tvivel och osäkerhet! (Adams).

Teknik är ett ord som används för att beskriva något som inte fungerar än. (Adams).

Förekomst av grundtyperna av humor (överlägsenhet, störningar, lättar på tryck)

Skämt baserade på överlägsenhetshumor förekommer inte i någon större omfattning i de behandlade romanerna. Närmast är kanske Orwells nedvärderande karikatyriserade av självgoda partifunktionärer.

Störningar finns det gott om i alla romanerna. Dels är en dystopi i sig en störning men redan i de få utdragen som redovisats förkommer det störda karaktärer, störda miljöer, störda dialoger, och störda handlingar om och av karaktärer.

När det gäller humor som lättar på trycket är det ett av dystopins mål att skapa ett illusion av spänning mellan det nuvarande och något mycket värre. Om sedan romanen själv lättar på detta tryck eller om läsaren själv får ta ett steg tillbaka och le för sig själv är kanske en smaksak.

Parodi

Det finns parodiska inslag som att Atwood anspelar på skapelseberättelsen.

Ironi och satir

Exemplen ovan redovisar ironi och satir i alla romanerna.

Repetition och variation

Det är bara hos Adams som denna form av humor är enkel att hitta men den finns även hos de andra på ett berättarplan. Det finns återkommande genetiska galenskaper hos Atwood, Gibsons teknikbeskrivningar är ett upprepat tematiskt inslag och hos Orwell återkommer hela tiden den lilla människan som är krossad, eller på väg att bli, av ett omänskligt system.

Humor som inte passar in i något av kriterierna?

Inga sådana identifierade