Analys av berättelsen

Utan ett svar på frågan varför finns det ingen mening med berättelsen så utan tema ingen läsare. Ett annat typiskt problem i misslyckade berättelser (Brooks, s. 17) är avsaknad av drama, vilket ofta kommer sig av att det saknas en grundläggande konflikt att bygga dramat på. Berättelser som inte tar plats någonstans svävar fritt och berör inte. Kontexten gör berättelsen unik och ger läsaren något att utforska. Det kan vara både en social omgivning eller en fysisk/fantastisk miljö. Misslyckandet kan också bero på att det inte finns någon att heja på och identifiera sig med. Varför ska han eller hon då lägga tid på berättelsen? En våldsam eruption av ett inre känslosvall över 300 sidor utan någon påtaglig yttre påverkan och utan större effekter utanför personen själv är svårsmält som engagerande berättelse för de flesta läsare. Beroende på definitionen av berättelse kan den ändå räknas som en berättelse. En annan kantboll är oproportionerliga mängder fakta i ett historiskt skeende. Vilka dog, vem födde barn med vilken far, hur många tunnor potatis, antal får och så vidare. Det kan vara svårt att motivera för en läsare att alla dessa data bildar en berättelse.

För alla punkterna ovan gäller att berättelsen misslyckats med att ge läsaren något nytt, något oförutsägbart, en resa till något okänt.

Strukturerad analys av berättelsen

Analys av litteratur svårt. Ämnet är värdigt ett eget bibliotek. Vi analyserar utifrån ett visst perspektiv, som vi själva väljer. En flerstämmig analys är möjlig men kräver mycket mer arbete. Andra läsare måste bidra och deras bidrag analyseras.

Det behövs fantasi, speciellt  hos läsaren, för att överbrygga glappet mellan berättelse och verklighet. En berättelse kan bara innehålla en viss mängd detaljer och det är upp till läsaren att komplettera så att helheten skapas. Ute i verkligheten tvingas vi snarare skala av det vi inte orkar ta in.

Många forskare har försökt tillämpa någon typ av strukturerad analys på berättelser. Till att börja med kan den analyseras på åtminstone tre nivåer (Bal citerad av Turner, 2004):

  • Texten själv, språket, syntaxen, stämningen, miljön …
  • Berättelsen som texten förmedlar, intrigen, karaktärerna, händelserna …
  • Fabulan, de underliggande händelser och omständigheter som berättelsen handlar om. Den givna berättelsen är bara ett sätt att berätta fabulan. Det kunde vara annorlunda.

Det finns många olika sätt att analysera en berättelse (fiktion) även utifrån det lilla vi hittills lärt oss. Till exempel utifrån denna modell, anpassad från (Keen, s. 118-120):

  • Berättelsens utsträckning i tid och rum
  • Textens längd
  • Finns det en ramberättelse? Finns det fler berättarnivåer än två?
  • Komplexitet
  • Avstånd till läsaren
  • Relation till läsarens kultur

Vi förutsätter oftast också att berättelsen bildar en meningsfull helhet och att analysen omfattar alla delar av en roman, inte bara separata kapitel eller delar (Abbott, s. 100).

För att göra en genomtänkt analys av ordningsföljden av händelser i berättelsen krävs det att hela texten först läses. Då kan den brytas ner i scener eller andra textblock som kan numreras eller namnges och organiseras om för att visa på hela fabeln. Viktiga händelser som sticker ut och kan identiferias. (Keen, s. 103).

Ett sätt att analysera utgår från att att författaren hade en medveten ide om meningen med berättelsen, en intention. (Abbott, s. 102).

”[O]ne assumes that a single creative sensibility lies behind the narrative. That sensibility as selected and shaped its events, the order in which they are narrated, the entities involved, the language, the sequence of shots. When we read this way, we are reading intentionally.” (Abbott, s. 102)

Om vi förutsätter att berättelsen i romanen bildar en meningsfull helhet är den första och kanske viktigaste analysfrågan given:

  • Varför? Vad ville författaren berätta och för vem?

Vad en författare tar med och lämnar utanför en fiktiv värld säger en del om den kultur författaren tillhör så litteratur kan ses som en kulturprob. Vissa typer av analys försöker att utnyttja denna egenskap genom att utgå från en tolkningsram, till exempel feministisk eller Marxistisk teori. Ramen kopplas med kunskaper om författaren, författarens liv och kulturella kontext för att få syn på nya saker i texten. Författaren kanske är formad av en hård moral i ett stelt hierarkiskt samhälle, eller är på grund av sin uppväxt hatisk till kvinnor.

“[Y]ou have placed the text within a frame that allows for an interpretation at variance with an intentional reading. It is this frame – be it psychological, feminist, cultural materialist, conservatively moralistic, or whatever – that provides a different grounding from that of the implied author. We can refer to this kind of reading as symptomatic.” (Abbott, s. 105)

Analys är att skapa en ny text utgående från den givna med kreativa tillägg från tolkaren. I en ytterlighet kan kritiken i sig formuleras som en berättelse (Abbott, s. 106).

”The important point in all this is that there is a line one can cross in doing interpretation, on the other side of which one is no longer supporting a reading from an analysis of the evidence but creating a reading by adaptation.” (Abbott, s. 108)

Litteraturforskaren och semiotikern Roland Barthes (1974)  föreslog en analys utgående från följande grundläggande byggblock i berättelser; funktionsenheter (functional units), handlingar (actions) och narrativ.

Berättelsens minsta komponenter är funktionsenheterna som kan vara av två typer, antingen funktioner eller index. En funktion berättar om en händelse och kan läggas ut i sekvenser på en tidslinje där flera funktioner och även sekvenser kan överlappa. Karaktären beställer en martini. Genom att hindra och skjuta upp funktioner och sekvenser skapas spänning. Index kopplar funktioner till mer generaliserade och abstrakta handlingar genom att ge funktionerna attribut. Att karaktärens martini skall vara skakad inte rörd påverkar hur vi uppfattar berättelsen. Index kan vara symboler uppbyggda av andra meningsfyllda element. Drinken kan till exempel signalera lyx och avslappnad miljö.

På högsta nivån i Barthes modell ligger narrativet. Narrativet kommuniceras mellan författare, via berättare till läsare och uppträder i situationer som läsaren kan koda av enligt kulturella normer. Vi vet till exempel hur en ledare i tidningen brukar vara uppbyggd och att en roman ofta börjar med ett förord. Sekvenser av funktioner bygger upp berättelsen i ”berättelsens tid” även om sekvenserna inte behöver ligga i kronologisk ordning bland bokens sidor. Vi kan också särskilja berättelsens händelser (berättelsekurvans formulering) från händelser som kopplas till handlingar. Handlingshändelser dramatiseras ofta för att öka intensiteten i berättelsen. Vi kan tänka oss berättelse och handling(ar) som värme och en brinnande låga. Utan lågor ingen värme, och med en massa lågor men ingen värme är det dags att revidera manuskriptet (Johnson).

Många av de kapitel om berättelser och berättande som följer kompletteras med avsnitt om analys.