A-C

Aforism – tillspetsad formulering med ofta starkt generaliserande och underhållande innehåll (Stil)

Agerande – en karaktär handlar. Behöver inte påverka någon annan. (Berättelsen)

Aktivitet – en händelsekedja eller ett system av handlingar i berättelsen. Oftast resultatet av en eller flera karaktärers individuella handlingar. (Berättelsen)

Allegori – Konsekvent överföring av ett tema till en förklädd form. (Stil)

Allitteration – Upprepning av samma konsonant följd av vokal eller konsonantförbindelse i början av betonade ord som börjar på vokal. (Stil)

Allusion – Anspelning på händelser, personer och kända retoriska och litterära formuleringar. Kräver förförståelse hos läsaren. ”Han var skakad men inte rörd.”. (Stil)

Allvetande berättarperspektiv –  berättaren har tillgång till allt, som en gud. (Berättaren)

Anafor – Upprepning av samma inledningsord i några på varandra följande satser. (Stil)

Anaklout – en ogrammatisk, osammanhängande konstruktion, vanlig i oreflekterat språk. (Stil)

Anesis – Ett uppmjukande tillägg som tar udden av en kritisk anmärkning (Stil)

Anföring – karaktärerna själva kommer till tals. Alternativet är en allvetande berättare ”Relation”. Det som sägs inleds ofta med ett talstreck (pratminus) –  –, ett anföringstecken (Dialog)

Antagonist – skurken. motståndaren, den person eller det andra som håller emot och hindrar (Karaktärer, Karaktärenas roller)

Antites – ett motsatspar som illustrerar hur vi tänker. Ett motsatspar skapar en skarp kontrast och blir ett sätt att strukturera stoffet, ett strukturelement. Ett exempel är ”först ut, sist in” (Berättelsen)

Assonans (inrim) – Ljudlikheter inne i ord; ”Jag ville jag vore i Indialand” / Fröding. (Stil)

Bakplan – bakgrundsinformation som författaren samlat in för att göra romanbygget konsistent och trovärdigt (Romanens värld)

Bakplan – vad som har hänt tidigare och som författaren känner till eller hittar på. Där ingår också underförstådda förhållanden, normer, sätt att bete sig och tänka. Varje karaktär i berättelsen har sin egen historia i detta bakplan. (Berättelsen)

Berättare – den som berättar i en text (Berättaren)

Berättarperspektiv –  ur vems synvinkel berättande sker (Berättaren)

Berättarrösten – det uttryck som berättaren ges. (Berättaren)

Berättelse – skriftlig eller muntlig beskrivning av ett händelseförlopp (Berättelsen)

Berättelse – resa, löfte, kärleken besegrar allt som står i dess väg. (Dramatik)

Beskrivning – gestaltning. explicit framställning, karakterisering eller skildring i berättelsen av miljö, karaktär, händelse, handling av, eller ide. En beskrivning kan vara en beskrivning av någonting, eller en beskrivning av något annat via en beskrivning av något. (Berättelsen)

Beskrivning – med sin framställning (mimesis) visar och beskriver författaren något som det är tänkt att läsaren ska uppfatta, tolka och göra till sitt eget. (Beskrivningar)

Beskrivning– ger mer information om miljön (scen, setting) som aktivt fördjupar, preciserar, breddar dramat (löftet, resan) och inte bara är en presentation av passiv information. Det går att formulera syftet med miljöbeskrivningen för dramat i en mening. (Dramatik)

Besjälning – något konkret och icke-mänskligt ges mänskliga egenskaper (Lagerholm, s. 159). Om det är något abstrakt som förmänskligas är termen personifikation. (Stil)

Bild – visuell eller konceptuell struktur. Kan vara en liknelse, metafor, symbol, ikon, index. Måste i de flesta berättelser tillföra något. Fina, vackra bilder är inget självändamål. (Språk)

Annonser